Detta ska inte bli någon vetenskaplig rapport, utan en personlig essä om mina tjugofem år som kvinnlig arbetare, varav tjugofyra år på en verkstadindustri.
Det började 1974, med ett packningsjobb på kycklingslakteri. Broilerfabriken var ett kallt och illaluktande ställe där nyanställda flickor befann sig rätt långt ner i hackordningen.
Där jag arbetade syntes inget av själva slakten. När kycklingarna nådde vår arbetssal var de redan slaktade och plockade. De kom in halvfrusna i isvatten. Hos oss skulle de vägas, tas ur, styckas eller packas hela.
Plastbackarna var smetiga av gammalt fett. Temperaturen låg ständigt på gränsen mellan vad hälsovårdsmyndigheterna krävde och vad arbetarskyddet tillät - det var kallt. Bullret var också förvånansvärt kraftigt. Bandet skramlade och kycklingarna dunsade ner i plåtkaren, förslutningsapparaten för plastpåsarna smällde.
Kroppen tog stryk av kylan och särskilt händerna var utsatta. De svullnade och värkte.
I rummet intill vårt pågick bara manuellt arbete, styckarna stod i långa rader med sina skarpa knivar och delade kycklingar. Lukten och kylan var densamma som hos oss och det var lätt att göra illa sig på knivarna. Men ljudnivån tillät samtal. Att stycka för hand är ett yrkesarbete och styckarna kunde tjäna bra.
Det var mycket finare att stå i styckningen än i packningen Hos oss i packsalen arbetade bara kvinnor, men bland styckarna fanns män.
Man kan vara mer eller mindre duktig även på ett enkelt jobb som att packa kycklingar. Ett litet snitt i kycklingens hud för att köra in och låsa fast benen kan göras mer eller mindre elegant. Det var inte alla som kom överens med maskinen för plastpåsarna.
Själv avundades jag särskilt dem som kunde vässa en kniv mot ett runt knivstål, med det rätta schvunget.
Just detta lärde jag mig faktiskt. Stolt satte jag vid nästa tillfälle igång och slipade snabbt och snyggt med det rätta svishande ljudet, utan att först berätta för någon att jag kunde. De andra tystnade och tittade på mina rörelser några sekunder. Sedan brast de i gapskratt. Eftersom jag var så ny, var det uppenbart att jag hade tränat hemma.
Hur duktig (eller omöjlig) man än kan vara på att packa kycklingar så är det inget yrke som någon tar för att det intresserar. Vi jobbade alla där för att det råkade vara den arbetsplats som befann sig inom räckhåll.
Dagen hängdes upp på rasterna. Vi hade fem minuters paus per timme, och detta tolkades så att vi alla slutade arbeta exakt fem minuter i varje hel timme, rusade i flock uppför trappan till omklädningsrummet som också fungerade som rökrum och så satt vi där och snackade till exakt fem minuter över timslaget, då vi alla rusade tillbaka.
En och annan dag var maskinerna tysta även i packsalen, och bandet stod still medan vi hjälptes åt med någon specialpackning. Detta var högtidsdagar, då vi kunde prata och skratta hela dagen, kanske lyssna på melodiradion.
Också dessa dagar fick man dock akta sig. Det var inga knivar som for genom luften, men ofta nog elakheter. Många av kvinnorna på denna arbetsplats såg ner på sig själva - och hackade på varandra.
Efter att ha arbetat på brolierfabriken ett par månader vaknade jag en natt av att händerna gjorde ont på ett sätt som inte liknade något jag upplevt tidigare - det var en vitglödande smärta som kändes värre än när jag brutit foten eller fött barn.
Jag satte mig upp i sängen och tittade på mina händer. De var båda domnade, men inget syntes på dem; de såg ut precis som vanligt. Efter att jag suttit ett tag och gungat och viftat med armarna lade sig smärtan så pass att det var möjligt att somna om.
Dagen därpå var händerna oviga och domnade lätt, men efter att jag arbetat en stund fick de liv och gjorde inte ont längre.
När samma sak hade upprepats några nätter nämnde jag saken under en rast på jobbet. Jag fick inget särskilt medlidande, men instämmande. Det visade sig att alla kvinnorna led mer eller mindre av samma plåga.
Så smångingom skulle jag få höra åtskilliga berättelser om de förstörda händerna, och det kom också fram hur den och den tvingats sluta mer eller mindre invalidiserad.
De fina styckerskorna hade inte fina fingrar. Deras händer var inte bara skadade av kölden och vridrörelserna som mina, utan också av alla gånger som kniven råkat slinta. De var deformerade och missfärgade, fulla av svullnader och valkar.
Märkligt nog så föreföll mig allt detta helt naturligt. Det hörde tydligen till jobbet att få ont i händerna, och på ett sätt kändes det lugnande att få höra att jag inte var ensam. Det föll mig inte in att gå till doktorn. Jag förstod att plågan kom av arbetet, och därmed var den ofrånkomlig.
Det var ungefär som när jag hade fått min första månadsblödning, och min mamma hade förklarat för mig vad det var för något. Menstruationen hörde till vuxenlivet, och alltså fick man stå ut med den. Att ha ont på andra ställen i kroppen hörde till på samma sätt. Man fick stå ut.
Arbetet blev för min del inte särskilt långvarigt. Kanske jag skulle ha packat kycklingar i många år om vi hade stannat kvar på landet där vi bodde. Men vi flyttade in till närmaste stad, och där fanns det bättre arbetsplatser inom räckhåll.
Kycklingpackningen gav inte mer än fjorton kronor i timmen. När jag fick jobb 1975 på stadens stora metallindustri såg jag fram mot ett rejält ekonomiskt lyft, förutom att jag skulle slippa stanken och kylan. Mannen på anställningskontoret påstod att kvinnorna som hade ackord kunde tjäna 25 kronor i timmen.
Riktigt så var det inte.
Jobbet var lätt att lära sig. Man skulle skruva fast en bricka och en mutter på en gängad hylsa, med hjälp av en borrmaskin där en gummitrissa satt monterad istället för borr. Sedan skulle man slå in hylsan i vaxat papper, öppna en tryckt kartong, stoppa ner och försluta, stämpla kartongen, och så allt eftersom packa alltihop i pall, banda och märka.
Varje delmoment tog bara några sekunder. Jag klarade av att packa ungefär 100 hylsor i timmen och snabbare blev jag inte trots att jag blev kvar vid samma bänk i flera år. Men för att tjäna så mycket som anställningsmannen förespeglat så hade jag behövt klara 150 i timmen.
Denna fabrik hade ungefär 1200 anställda, varav de flesta verkstads- och gjuteriarbetare. Ett litet fåtal av arbetarna var kvinnor.
I packningen var dock alla kvinnor, utom en stor och tung karl som packade de allra största sorterna. Det verkade som att om en kvinna började på en avdelning så smittade hon strax ner sin omgivning, så att just detta ställe blev en plats främst för kvinnor.
Ryktet om den goda förtjänsten härstammade dels från vad den ende mannen tjänade på de tunga detaljernas mer generöst satta ackord, dels från missvisande statistik av olika slag. Den som under någon vecka arbetade tillsammans med en praktikant eller nyanställd som inte behövde vara med på ackordet, kunde tillfälligtvis göra en god förtjänst - och därmed fanns det också statistik i svart på vitt över vad vi "egentligen" kunde tjäna på just den packningen, om vi bara ville.
Ja, och så fanns det faktiskt en kvinna som kunde tjäna bra alldeles av sig själv. Hennes händer rörde sig så snabbt att man knappt såg dem. Många gånger stod andra arbetare eller grupper av besökare vid hennes bänk och hängde, bara för att titta och imponeras av hur fort det gick.
I kycklingpackningen fanns vissa moment att vara duktig på. Men här där det bara var några delar som skulle ner i en kartong, fanns inget sådant. Antingen har man packat ner hylsorna i kartongerna eller så har man inte. De kan varken vara bra eller dåligt nerpackade.
Men man kan vara snabb. Nog kunde den fenomenalt snabba kvinnan i packningen få vara stolt över sin fingerfärdighet?
Nej, det kunde hon inte. Hennes hastighet blev norm. Visserligen gjordes tidsstudier av kvinnor med normal arbetstakt. Men på lönekontoret fanns också statistiken som bevisade hur fort arbetet kunde göras av den skickligaste. Därför misstroddes tidsstudierna och ackordet sattes lägre.
Den snabbaste kvinnan var alltså tvungen att skämmas för sin skicklighet. Hon måste hålla igen och låta bli att skriva upp allt hon hunnit med. Det hände att hon jobbade över - men när alla andra gått hem satte hon sig och virkade istället för att arbeta. På så vis kunde hon komma ifatt och skriva upp all packning hon klarat av allt för fort under de senaste dagarna.
Kring denna kvinna skapades myten om hur fenomenalt bra ackord vi hade i packningen.
När hon hade arbetat ett antal år - mindre än tio - hade hennes axlar tjänat ut för gott. Hon ville inte vara hemma, utan försökte sig på att städa på deltid, men även det var svårt. Så småningom fick hon sjukpension.
Det var dock inte bara hon som förstörde sig. Nästan alla som hade ett upprepande packningsjobb tvingades ge upp efter några år. Då hade de fått bestående skador i axlarna eller nacken. På åttiotalet erkändes dessa skador som arbetsskador. Numera avfärdas de oftast som "naturliga åldersförändringar".
Det var inte bara kvinnornas packningsjobb som var monotont. Sjuttiotalet var tempoarbetets storhetstid. Det gällde att tillverka i så stora serier som möjligt och detta skedde genom att varje maskin specialanpassades för att göra ett litet moment.
Arbetarna passade på, flyttade detaljer från maskin till maskin, slog igång, tryckte till, spände fast, vred om, drog ut, lyfte undan, plockade in, slog igång, tryckte till, spände fast, vred om, drog ut, lyfte undan, plockade in, slog igång, tryckte till...
Ackord var det självklara betalningssättet för dessa monotona jobb.
Här liksom på broilerfabriken var det rasterna man hängde upp tillvaron på. På rasten slappnade man av och hann med ganska mycket av varandras funderingar kring sport och politik, äktenskap och barnuppfostran.
Jag noterade att det blev ganska enformigt att lyssna till fikasamtal i grabbgäng. En del pratade bara fotboll i dagar, andra bara bilar. Ungefär lika enformigt var det i fikagäng med enbart kvinnor, fast samtalsämnena var andra. Roligast har jag haft i de blandade gängen. Det verkar som att var och en skärper sig och försöker prata om något av allmänt intresse när det motsatta könet är närvarande.
Arbetet var i sig inte intressant. Det handlade mest om att räkna på ackordet, få ihop antalet.
"Ackordstakt" är något onaturligt. Det hände att jag försökte göra något i ackordstakt hemma i familjen, bara för att visa vad det innebär. Men det var svårt att visa, det kändes onaturligt att röra sig på det sättet utanför arbetsplatsen. Dessutom kan man inte komma upp i ackordstakt förrän man har arbetat med samma sak några veckor.
Om sjuttiotalet var tempoarbetets storhetstid, så var åttiotalet arbetsskadornas.
De flesta metallarbetare kommer inte så långt som till pension. Jag har försökt att minnas arbetskamrater som gått i "normal" pension, d.v.s. jobbat heltid till 65 års ålder. Men jag kan bara komma ihåg en enda.
Männen ansåg att vi kvinnor förstörde ackorden på de jobb vi tog. Det var kanske sant. Å andra sidan accepterade vi inte tunga lyft och alltför gräslig arbetsmiljö.
Nog har jag också träffat på en och annan kaxig ung man som trodde att just han skulle kunna tjäna mer än alla andra genom att ta i lite extra och vara snabbast. I bästa fall hann äldre arbetskamrater lära honom veta hut innan någon skada var skedd.
Belastningsskadorna efter "lätta" men enformiga jobb smög sig på både kvinnor och män. Kanske kvinnornas inlärda beteende att bita ihop om värken och ta den för given gjorde oss extra utsatta.
När jag tänker på den skada jag själv drabbades av och de betydligt värre skador som en del av mina vänner lidit med, så tycker jag att orden känns bleka - arbetsskada, belastningsskada. Orden låter som något ur statistiken. Eller ur debatten, sådana där ord som folk sägs hålla framför sig för att slippa jobba och för att få leva på det allmänna.
Minns alltså att det gör ont att vara skadad! Har du otur så får du ha ont hela livet. Kanske du "slipper" jobba. Men det är en klen tröst när smärta hindrar dig från att göra allt annat du vill, och ständigt äter sig in i dina tankar.
Bakom broilerfabrikens handskador fanns ett reellt problem: kylan, som var nödvändig för att vi hanterade livsmedel. Packerskornas skador på verkstadsindustrin hade inte någon sådan naturlig orsak. De kom av ständigt upprepade rörelser - i kombination med ständig stress och frustration. De hade kunnat undvikas med en annan arbetsorganisation.
I alla händelser klarade jag mig från packningen med obruten nacke och fungerande axlar. Kanske var det min smala lycka att jag arbetade deltid - och inte var så extremt snabb.
Jag sorterade ett par år och körde truck en period. Först efter nästan tio år på denna fabrik gjorde jag intrång på karlarnas verkliga domäner - maskinerna.
Det var inte meningen att jag skulle börja köra maskin, utan det var bara så att det var lågkonjunktur, så alla fick gå på kurs. Därför blev jag utbildad till svarvare, och fick även lära mig datateknik.
Naturligtvis var det meningen att jag skulle tillbaka till packningen sedan - kvinnor är ju så flinka, som personalmannen sa. Men jag krånglade mig till en avdelning där jag kunde få använda lite av den teknik jag hade lärt mig. Det här var i mitten av åttiotalet och ny teknik var på intåg. Vid de nya NC-maskinerna - de datastyrda - fanns de mest attraktiva jobben.
Att en kvinna skulle få köra maskin var ingalunda en självklarhet, även om hon hade den bästa utbildningen. Den chef som lät mig pröva ansågs som radikal.
En förutsättning var att jag var beredd att gå upp till heltid. (Som alla vet har alla maskiner alltid lagom beläggning för att köras just jämnt åtta, sexton eller tjugofyra timmar per dygn.)
Kraven på heltidsarbete och skiftgång avhöll många kvinnor från att begära arbete vid maskinerna.
Å andra sidan hade de flesta kvinnor ingen som helst lust att försöka. Maskinerna framstod för dem som obegripliga tekniska vidunder, som det var säkrast att hålla sig borta ifrån. För killarna var det tvärtom: Uppvuxna som de var i ständigt mekande med cyklar, mopeder och bilar så utgick de från att de skulle klara vilken maskin som helst. (En del av dem fick ett omvänt problem: De kunde för skams skull inte avslöja sig och be om hjälp, när det var något med maskinen som de inte förstod.)
Det väckte alltså visst uppseende när jag fick börja arbeta som NC-operatör.
Jag försökte att inte bry mig om dem som stirrade och muttrade. Jag var fullt upptagen med att ställa om svarven för en ny sort.
Skruvarna lät sig inte rubbas på några villkor. Jag slog på sexkantnyckeln med tennsläggan och tog i för allt jag var värd.
Till slut tog farbrorn vid maskinen intill pipan ur mun. - Använd inte släggan. Använd röret, sa han.
Det gick. Gud ske lov och pris. Men några timmar senare var det dags igen. Jag hängde med all min tyngd över röret som förlängde sexkantnyckeln, men mina sextio kilo räckte inte.
- Använd inte röret, sa farbrorn med pipan. - Använd släggan!
- Men nyss sa du... började jag.
- Det var inte samma skruvar, påpekade farbrorn.
Inget var nånsin samma, och jag gjorde ständigt fel. Svarven, spårfräsen, mätklockorna, allt hade hundra och en egenheter som inte stått i någon lärobok. Ständigt nya besynnerliga råd.
- Bänd med bortskaftet! - Veva för hand om inte fräsen går fram till stoppet! - Doppa klockan i kylvattnet!
- Om klockan står på minus så ska du knappa in plus i verktygsminnet! - Inte plus! minus, minus!
Jag knappade. Och bände. Och vevade. Och doppade. Och svettades.
Gamle Greven, som gick omkring som maskinsmörjare, han stod och såg på när jag hanterade verktygen, och så drog han till med det finaste beröm han kunde komma på:
- Du jobbar som en hel karl!
Det gladde mig att han godtog mig. Men han hade förstås fel. Jag jobbade som en kvinna - eller rättare sagt, som vilken människa som helst. Att jag var kvinna på en mansdominerad arbetsplats var faktiskt inte något som jag funderade särskilt mycket på.
Jag hade aldrig intresserat mig särskilt för kvinnosaken utan gjorde helt enkelt det som jag tyckte passade mig, utan att reflektera särskilt över detta. Först långt senare har jag upptäckt att andra såg mig som pionjär.
Ändå kände jag ett visst tryck på mig; att jag skulle klara jobbet minst lika bra som någon annan.
Ibland var jag tvungen att be om hjälp med ett krafttag för att få upp en fastrostad skruv eller göra ett tungt lyft. Men jag tog igen det med att plugga pärmarna om datatekniken, så att det snart var mig man ropade på om man kört fast i maskinens dataprogram.
Efter några månader, när vi kände varandra, tror jag inte att mina arbetskamrater längre bekymrade sig något särskilt över att jag var kvinna. De flesta människor har sina egenheter, även metallarbetare.
Med mig var det visserligen så konstigt att jag var kvinna, men jag hade andra egenskaper också som var ännu konstigare - att jag vågade ändra i maskinernas dataprogram, och inte minst att jag skrev berättelser om livet på verkstan.
Jag var inte ensam om att vara konstig. Adde hade pytonormar hemma och Lukas skötte sin elektronikfirma från en handsfree mobil samtidigt som han körde truck. Ismahil har bott i åtta länder och pratar fem språk flytande (och så är han en hejare på klassisk gitarr, men det är det inte så många på verkstan som vet). Det finns inga vanliga arbetare.
Det är många som har frågat mig under årens lopp om det inte har varit jobbigt att vara kvinna bland mest män. Är det inte mycket rått prat, blir du inte trakasserad, står du ut med porrbilderna? kan andra kvinnor fråga.
Vid ett par tillfällen har jag råkat ut för karlar som varit grova i mun. Men det har varit förmän. Jag tror att sådant har mer med makt än med kön att göra.
Jag tror inte att man trakasserar den man har respekt för.
När jag hade armbågat mig in på den här avdelningen, så hade jag för all del intrycket att samtalstonen var lite väl grabbig, ganska tjatig.
Jag tänkte att här får man nog välja om man vill vara brud eller morsa. Då valde jag morsa. Det tycks ha lyckats, för ett tag var det till och med några som kallade mig för "morsan".
Jag hade väl fällt för många repliker av typ "Hejdå, grabbar, och sup nu inte för mycket i helgen!" Eller: "Åtta muffins och en påse kola - kallar du det för matsäck?"
Men efter ett tag behövde jag varken vara varken brud eller morsa längre. Alla kände mig, och då gick det bra att vara Sanna.
Porrbilder tycker jag inte om. Just där jag har jobbat har det sällan funnits några såna uppsatta, och killarna har varit artiga nog att plocka undan porrtidningarna från fikabordet i tid innan jag kommit.
Ett undantag: En gång, när jag jobbade skift vid en maskin, så hade min skiftkompis plötsligt satt upp en porrbild precis i ögonhöjd, mitt ovanför arbetsbänken, där man jämt behövde stå.
Det var förskräckligt obehagligt. Men det verkade grinigt att ta ner den. Jag hade ju tagit dit eterneller, så varför skulle inte någon annan få sätta upp en bild?
Jag försökte låta bli att titta, men affischen gick inte att se förbi.
Det är konstigt att det kan kännas så förnedrande. Det var bara en platt bild. Ändå kände jag mig avklädd själv.
Inte vågade jag prata med grabbarna om det heller. Jag var rädd att de inte skulle fatta att det var allvar, utan bara ta det som en kul grej att retas med. Jag var rädd att hela stället skulle vara tapetserat med porrbilder nästa dag, om jag sa något.
Vilken mardröm. Ett helt vägglandskap med stjärtar...
Till slut kom jag på att hänga almanackan ovanpå bilden. Då kändes det lite bättre. Men jag hängde tillbaka den innan jag gick hem.
Efter några dagar hände det att min skiftkompis kom just som jag höll på att ordna med almanackan.
Han blev jätteförvånad. - Tycker du inte om den? sa han, och jag hasplade ur mig vad jag kände.
- Men varför har du inte sagt nåt, jag tar bort den så klart, sa han. Och det gjorde han också, på en gång.
Så var det med det trakasseriet. Mina arbetskamrater har faktiskt varit rätt bussiga.
Arbetet var också OK, även om jag fortfarande hade en hel del monotona arbetsuppgifter. Handskadan från broilerfabriken gjorde sig påmind på nytt, i högerhanden. Jag fick sömnlösa nätter när jag hade hanterat gods som stått ute i vinterkyla, och efter att ha hållit på med vridmoment, som att prova gängor i nysvarvade muttrar.
Nå, värk är ju något man har när man arbetar, eller hur? Jag slutade sticka, för att det gjorde så ont. Än sen, virka gick bra. Senare slutade jag sopa med sopborste. Men vadå - det finns ju dammsugare. Jag slutade vispa mannagrynsgröt åt sönerna på morgnarna. Vad gjorde det? Havregrynsgröt är lika gott.
Först när jag kom på mig med att undvika att skriva för hand, så började jag inse att jag faktiskt hade en skada som jag borde göra något åt. Ändå gick jag inte till doktorn.
En dag råkade jag skära upp handen på en lång spåna och blev körd till akuten för att bli ihopsydd. Först då passade jag på att fråga om mina gamla besvär. Det där är en vanlig åkomma, sa kirurgen, ring bara när du vill få den opererad så ska du få en tid.
Jag blev nästan förnärmad. Skulle mina smärtor i elva år ha varit helt onödiga och kunna opereras bort - så där bara?
Jo, doktorn hade rätt. Efter operation året därpå blev högerhanden som ny. (Fast hade jag jobbat kvar på broilerfabriken hela tiden hade nog ingen operation i världen hjälpt.)
Jag påpekade för läkaren att åtskilliga som arbetat på broilerfabriken har samma skada. Men läkaren avfärdade att det skulle finnas något samband. - Det är en vanlig åkomma, upprepade han.
När jag kom tillbaka efter olyckshändelsen hade "min" maskin blivit upptagen av någon annan under de veckor jag gick gipsad. Istället för att begära mitt jobb tillbaka, passade jag på att få överta en ledig plats vid en mindre maskin där serierna var korta och inställningarna krångliga.
När vi måste börja arbeta treskift bad jag att få ständigt nattskift - för att det innebar kortast arbetstid.
Att jag arbetade natt under flera år hade stor betydelse för mig. Det passade sig egentligen inte att vi operatörer experimenterade med körningen. Men på natten kunde man testa sina idéer och förbättra dataprogrammen utan att bli åthutad. Dessutom fanns det ingen att fråga. När det blev något krångel måste man själv leta efter felen och göra något åt dem.
Om nätterna hade jag min egen tekniska högskola på verkstadsgolvet.
År 1990 kom min förman med erbjudandet att jag skulle få bli ställare. Då hade jag haft mer eller mindre monotona arbeten i femton år. I efterhand har jag fått höra att förmannen fick ta emot en del skit för att han tog sig till med att låta en kvinna bli maskinställare.
Maskinställarna var de som riggade om maskinerna när de skulle göras i ordning för körning av en ny produkt. Dessutom hjälpte de till med allehanda problem som uppstod. Som kvinnlig ställare skulle jag bli pionjär - igen.
Jag var ändå tveksam innan jag tackade ja. Nog visste jag att de som hade mer avancerade arbeten såg ner på de monotona ställena. Aldrig att de skulle stå ut med att köra samma varje dag! Men vi som faktiskt gjorde det, vi reagerade med alla medel om det blev tal om att föra in några nya moment i våra jobb. Man vet vad man har... och vad man har betalt för!
När det först började talas om att vi skulle rotera, handlade det om att de som svarvar småhylsor skulle turas om att packa hylsorna då och då.
Om det blev rotation skulle ingen behöva förstöra axlarna på att packa hela dagarna, som tanterna i packningen alltid hade gjort. Samtidigt skulle NC-operatörerna också få en smula omväxling.
Men hela rotationsidén möttes av kompakt ointresse från både packerskor och svarvare.
Det var verkligen ingen vidare förbättring av arbetsorganisationen. Att göra ett tråkigt moment med hylsorna halva dagen och sedan gå tvärs över gången för att ställa sig och göra ett annat tråkigt moment med samma hylsor andra halvan av dagen är inte särskilt utvecklande.
Under nittiotalet har den dumma arbetsdelningen rubbats mer än genom mekanisk rotation.
Kunderna ville ha kvalitet och flexibilitet, inte massproduktion. Tempoarbete av sjuttiotalstyp blev därför allt ovanligare.
Många gjorde motstånd när deras eget arbete skulle förändras. Men efter att de vant sig vid ett mer omväxlande jobb skulle de flesta inte kunna tänka sig att gå tillbaka till det hjärndödande plockandet med hundratals likadana rörelser om dagen.
Jag hann byta jobb fler gånger. Innan jag slutade 1999 arbetade jag som avdelningens maskinprogrammerare, fast jag fortfarande var metallare. Som kollektivanställd hade jag rent teoretiskt samma jobb som när jag började vid packbänken 1975. Men skillnaden i verkligheten var enorm.
När jag anställdes var det som en slags robot. Jag skulle göra vissa rörelser som jag blivit tillsagd. Om en chef såg mig någon annanstans än vid min bänk så kunde jag bli åthutad. Jag hade helt enkelt ingen anledning att befinna mig någon annanstans än vid bänken.
Jag hade trots det inget problem med att jobba på en verkstad, utan trivdes rätt så bra.
När jag sedan blev NC-operatör, maskinställare och så småningom tekniker fick jag använda både huvud och händer. Det var väldigt roligt att leta fel i maskiner, och att programmera var som en pysslig hobby. Jag gjorde också egna dataprogram som gick långt förbi vad jag egentligen förväntades syssla med.
Under de senaste åren var det ytterst sällan någon som försökte styra mig eller sätta sig på mig. Att vara "facklärd arbetare" som det heter på sociologernas språk har alltid varit en bra position. Jag kände mig välkommen när någon genast tog tag i mig och ville ha hjälp när jag kom på morgonen - och det kändes även rätt bra de gånger någon ringde hem på kvällen och bad att jag skulle komma ner en extra stund för att försöka få igång en trilskande maskin.
Om jag hade problem med något så var det främst med vänner och bekanta som ingenting visste om min arbetsplats och hade en hel del fördomar om vad en fabrik är för något, och vad kvinnor gör där. De tyckte synd om mig - helt i onödan.
Att just jag blev tekniker säger förstås ingenting om ifall arbetsplatsen förändrats. Tekniker fanns det på sjuttiotalet ockå. Den viktiga skillnaden är att många av tempojobben från sjuttiotalet helt enkelt inte finns längre. Istället finns ett utbud av arbetsuppgifter som kräver en hel del av operatören. Det är inte bara fråga om att plocka in och ut bitar ur en maskin.
Den här typen av förändringar kan verka små, men sammantaget betyder de oerhört mycket för tillvaron: De flesta fattar då och då (små) beslut. Man bestämmer i vilken ordning vissa uppgifter ska göras, man planerar omställningar, man sköter (eller missköter) egna verktyg, man har ett visst ansvar för maskinernas rengöring och underhåll, och inte minst för att kontrollera att de egna produkterna håller måtten. Alla dessa uppgifter sköttes på sjuttio-åttiotalet av särskilda personer: truckförare, ställare, kontrollanter, smörjare, arbetsledare...
De senaste åren har det inte pratats så mycket längre om hur mycket i timmen man måste klara. Det handlar mer om flödesgrupper, självstyre, kompetensutveckling, kvalitetssäkring...
Stressen finns där ändå, genom uttalade eller (i värsta fall) outtalade krav på vad man bör klara av, vilka initiativ man bör ta etc. Men själva ackordssystemet är avskaffat. Mitt i allt tal om kompetens och kvalitet verkade det väl inte vettigt att bara premiera hastigheten.
Det nya lönesystemet är för all del inte så kul det heller. Det är ett mischmasch av arbetsvärdering, meritvärdering, gruppbonus etc. Atmosfären förgiftades av vetskapen eller misstanken om hur höga poäng andra hade och hur det hade gått till. Det är för mig en gåta hur man kan införa ett sådant lönesystem, samtidigt som man försöker införa grupparbete. (Om jag vore lagd för konspirationsteorier skulle jag gissa på att några däruppe gärna ville bevisa att arbetare inte klarar grupparbete.)
Ändå tycker jag att den ändrade arbetsorganisationen var till fördel för arbetarna. Ett verkstadsarbete med någorlunda kompetenskrav kan vara utvecklande och inte bara utslitande. Yrkesstolthet och självkänsla är fortfarande inte så vanligt förekommande som man kunde önska. Men det är vanligare än bland tempoarbetarna.
Kvinnornas position har inte flyttats fram lika mycket som den allmänna utvecklingen. Det är inte kvinnorna som har kapat åt sig de intressantaste jobben i allmänhet (och då är jag själv ett undantag). Snarare tenderar kvinnorna att fastna på de kvarvarande monotona uppgifterna - och av det får de fortfarande de förväntade arbetsskadorna.
Samma sak drabbar förresten även invandrare.
Nu för tiden ska även arbetare ha "social kompetens" för att anställas. Detta betyder i praktiken att du ska se ut som vi, prata samma språk som vi, kunna samma saker som vi och uppföra dig som vi gör, för att få jobb. Detta för att du ska klara att arbeta förutsägbart både självständigt och i grupp.
Det krävs stor beslutsamhet och medvetenhet från både arbetsledning och arbetskamrater för att allas kompetens ska tas till vara, och för att arbetsdelningen inte ska glida tillbaka till det gamla på ett bekvämt men förödande sätt.
Tyvärr tror jag inte att den beslutsamheten finns. Att skapa "det goda arbetet" är knappast företagsledningarnas främsta drivkraft. Det som avgör är fortfarande lönsamheten och återkommer en trend att tempoarbete skulle vara effektivare så är det ingen chef som bryr sig om hur lilla fru Vestin eller någon annan känner sig i kroppen.
Facket, då? De fackligt aktiva är nog välvilligt inställda till kvinnors och invandrares rättigheter i allmänhet, men de ligger gärna lågt när de ställs inför konkreta problem - särskilt om de rör intressekonflikter gentemot de "vanliga" infödda karlarna.
Arbetsorganisationsförändringarna har från början varit företagets projekt. Facket har fullt sjå med en försvarskamp kring de allmänna arbetsvillkoren, och ett ständigt parerande av alla konflikter som lönesystemet utlöser.
På sjuttiotalet, när det var mycket tal om kvinnokamp, så brukade jag och mina radikala tjejkompisar säga till varandra att vi nog skulle vara imponerade av en tjej som lyckats bli ingenjör. Men vi skulle bli mycket mer imponerade av en tjej som lyckats få med sig kompisarna på fackmöte.
Jag tycker faktiskt likadant idag. Jag blev ju, om inte ingenjör, så i alla fall programmerare. Men att få kompisarna att gå på fackmöten, det har jag aldrig lyckats med.
Det där är farligt. Jag är rädd för att vi redan håller på att förlora det goda arbetet innan det har blivit verklighet. Det behövs verkligen en facklig organisation som kan ta strid för arbetsorganisationen.
En vacker dag förra vintern låg där vid en av våra maskingrupper en blankett för att fylla i stycktider för bitarna som de tillverkar. Stycktider? Det intressanta är väl hur produktionen flyter och hur mycket som kommer fram? Att det händer något när grabbarna larmar om problem, att de kan samarbeta - och att de får lite utbildning så inte allt behöver stå still ett dygn bara för att någon råkar tömma en hårddisk i misshugg.
Men stycktider? Det luktar sjuttiotal!
Sedan fick en av de duktigaste operatörerna gå en teknikerkurs om lönsamhet. Det verkade fint, vem vill inte ha lite lönsamhet i tillvaron?
Men killen kom tillbaka rätt fundersam. Han hade fått lära sig att mäta armrörelser och vilka steg som är effektivast att ta från en maskin till en annan.
En av de äldre teknikerna, en sådan som gått med klockan och gjort tidsstudier förr i tiden, han tittade på kompendiet och sa att det där hade han också fått lära sig när han var ung. Han kände till och med igen teckningarna. MTM hette det förr i tiden.
Lite senare dök det upp sex generade tekniker som hade fått i specialuppdrag att bevaka en enda maskingrupp i fyra dygn. Varenda moment skulle bokföras, nattskiftet också. Operatörerna var måttligt entusiastiska, fast chefen försäkrade att bara maskinerna skulle kollas, inte folket.
Efteråt kalkylerade Någon och hade sig och till slut hade Någon räknat fram vilken maskin som var flaskhalsen, vilket hade tagit ungefär fyra sekunder att ta reda på, om Någon istället hade frågat en av operatörerna.
Och så det här med kurvorna på skärmen...
Det var så att vi hade fått ut dataterminaler till maskinerna. Med dem hämtar man dataprogrammen för varje körning. Förut hade vi hålremsor, men terminalerna är bättre eftersom operatörerna kan skicka tillbaka sina ändringar i programmen. Därefter kan den som gör nya program lära sig av det och kvickt ändra hela programserien - inget plock med hålremsor mer.
Men en vacker dag visade det sig varför det plötsligt hade gått att få pengar till det nya systemet, som vi hade tjatat om så länge. Inne på ett av kontoren kunde man få fram kurvor på hur många sekunder en maskin var igång. Det fanns en liten extra övervakningssignal från maskinen till terminalen, som ingen hade upplyst de övervakade om.
Man blir nervös av sånt här. Jag får liksom en obehaglig känsla av att Någon tittar över axeln på mig. Hör jag inte klicket från ett stoppur? ... Var det inte ett rockskört som fladdrade till och försvann bakom hörnet?
Jo, räknenissarna är tillbaka. De har inte synts till på ett tag. Men nu finns de där igen, med sina stoppur och kalkyler.
Men vad händer om Pelle eller Lisa rör armen i den vetenskapligt uträknade vinkeln 375 gånger om dagen, och tar de vetenskapligt uträknade stegen mellan varje armrörelse?
Vi vet vad som händer. Det här är en repris. Nej, en uppföljare: Räknenissarnas återkomst.
Det som händer är att Pelle förstör sig. Men det gör kanske ingenting längre, nu när belastningsskador inte får räknas som arbetsskador? Det är kanske gratis vad som händer med Pelles armar och ben och hjärna?
Själv satt jag ju mest vid en dator, så jag behövde väl inte bry mig. Men räknenissarna fanns kring mig också, kändes det som. De drog mig i ärmen och viskade i mitt öra. De ville att jag skulle räkna mer och prata mindre med Pelle. De ville att jag skulle flytta in till kontoret och hålla lite avstånd.
Jag vet inte själv om jag målar fan på väggen när jag tar upp de här exemplen. Diskussionen om dem pågick för fullt sommaren 1999 när jag slutade, och där upphör mina erfarenheter från verkstadsgolvet.
Jag hoppas att diskussionen fortsätter, att arbetarna på verkstadsgolvet inte stillatigande accepterar att tempoarbetet återinförs - och att ingen, varken man eller kvinna, överhuvud taget accepterar att ta jobb som packerska åtta timmar om dagen.
Sanna Vestin
Texten tidigare publicerad i ARBETARHISTORIA 3-4/2000