Verkstadsapan och kunskapslyftet

Vilket ni vill: Jag har varit verkstadsarbetare, packerska från början, svarvare, NC-operatör, tekniker, programmerare. Arbetsplatsen är en verkstadsindustri - ett vanligt, mansdominerat industriföretag med några hundra anställda.

Det var i april 1975 jag började. Jag har funderat mycket på vad man behövde kunna 1975 på verkstadsgolvet, och vad man behöver kunna 1999.

Det man har hört talas om de senaste åren är att man måste ha "social kompetens". Men vad betyder "social kompetens" egentligen?

Om man ser till resultatet - vilka som faktiskt får jobb - så verkar det som om de på anställningskontoren har en checklista.

2. Du ska inte gå på någon kurs eller göra något annat som skvallrar om att du är arbetslös innerst inne!

3. Du ska inte kunna mer än vi kan - eller i varje fall inte kunna något som inte vi kan.

Det där sista, det kommer faktiskt sist nu för tiden. Men att man redan har jobb, det är jätteviktigt.

Man använder fina ord som social kompetens. Förr skulle man ha sagt att "Svensson kan jobba och han är med i bandyklubben, han är säkert bra".

Det där var en utvikning. Nu ska jag hålla mig till vad man faktiskt behöver kunna på jobbet.

När jag har kommit störtande med andan i halsen till en studiecirkel efter att ha jobbat över, så har jag ibland fått höra repliker som "På den där verkstan behöver ni väl inte jobba längre - där går väl allt på data".

Jag minns den gamle reparatören, Evert, han som kunde varenda maskin i huvudet, men som blivit för långsam och stel. Han hade blivit omplacerad till att gå omkring med kvasten. Snacka om att utnyttja kompetens!

Evert fnös bittert åt vår största datastyrda och robotmatade anläggning när den just hade installerats på verkstan. Och han fnös åt alla tekniker och operatörer som hängde omkring den.

- Därinne går allting på data! sa han. Dom behöver inte kunna nånting! Och ändå ska dom gå på kurs.

Jag hörde honom, där jag kom utkravlande någonstans inifrån en av maskinerna. Där hade jag försökt få ordning på glappet i en liten avkännare som fått hela anläggningen att stanna. Jag blev sur förstås.

- Vad dum du är! sa jag. Det är precis samma oljetryck, samma skruvar, samma bultar och backar och spånor och vändskär i de här maskinerna som i alla de andra. Även om man kan styra med siffror så kan man inte svarva med siffror faktiskt!

På sätt och vis hade vi rätt båda två. Om den nya anläggningen var lätt att sköta eller inte beror på vad man jämför med.

När jag började fanns inga NC-maskiner, alltså datastyrda maskiner, på verkstan. De roligaste och mest omväxlande jobben fanns vid de maskiner som verkade mest "gammaldags", och var manuellt styrda. Sådana maskiner finns fortfarande; metallsvarvar och träsvarvar till exempel, som står på reparationsavdelningen eller modellverkstan.

I en svarv sätter man upp en bit av stål eller järn i en chuck, där den kan spännas fast. Med hjälp av kugghjul och spakar ställer man in ett lämpligt varvtal och slår på motorn. Då börjar metallbiten att snurra. I en annan hållare spänner man upp ett verktyg med hård egg och lämplig form.

Så för man försiktigt verktyget mot det snurrande ämnet, antingen för hand, med en vev, eller också med hjälp av motor. Om man kör med motor, så får man först ställa in en lagom matningshastighet, och så får man vara på sin vakt och slå av med spaken, innan verktyget har rört sig för lång sträcka.

Tack vare att ämnet snurrar med hög hastighet så blir temperaturen så hög när verktyget kommer emot, att man faktiskt kan skära i metallen.

Jag kan inte beskriva hela proceduren - det tar åratal att bli en bra svarvare! Men ungefär så går det till, och på liknande sätt fungerar de andra vanliga verkstadsmaskinerna (fast där snurrar verktygen istället för materialet): fräsar, borrar, slipar...

Sådana där maskiner hade jag sett i skolan och på småverkstäder. Men när jag började på fabriken fanns inte mycket som liknade dem. Det var massproduktion som gällde 1975, och man kunde förstås inte stå och köra varje detalj för sig.

Istället var varje maskin byggd för att göra ett visst moment i tillverkningen automatiskt. Faststpänningsanordningen var specialdesignad för en viss detalj som skulle bearbetas. Ett visst verktyg satt alltid uppe och den väg verktyget skulle röra sig var förutbestämd genom komplicerade konstruktioner av tryckluftsventiler, stopp-nockar, reläer som slog av och på funktionerna i en bestämd ordning.

För mig såg de här maskinerna bara ut som stora gröna monster med obegripliga funktioner. Jag hade ingen aning om vilka delar i maskinen som borde börja röra sig om man satte igång den, eller varför.

Arbetarens uppgift vid automatmaskinen var ganska enahanda. Han plockade ut den färdigbearbetade detaljen ur maskinen, blåste rent med tryckluftspistolen, satte dit en ny bit, tryckte på startknappen, vände sig om och la den färdiga biten i lådan eller på mätklockan eller kanske i nästa maskin, plockade fram nästa ämne. Och så stannade maskinen och det var dags att byta igen...

Jobbet var enkelt. Visserligen var det bara de kunnigaste som kunde ställa om sina maskiner själva. Bara de kunnigaste märkte om något höll på att gå snett, och kunde rätta till problem. Men att lära upp kunniga arbetare ansågs inte lönsamt. Det var ju massproduktion som gällde.

Maskinerna skulle ställas om så sällan, att det räckte med en och annan utbildad maskinställare, som också kunde rycka ut och lösa problemen. Den som sedan körde maskinen behövde inte kunna någonting, ansågs det.

Den kompetens man verkligen behövde på den tiden, det var att stå ut med att göra samma rörelse hela dagarna utan att tänka. Kringjobb som att packa, sätta ihop, putsa eller fila var lika enahanda.

Själv anställdes jag som packerska. Jag skulle montera ihop tre små detaljer till en hylsa med hjälp av en enkel maskin. Sedan skulle jag slå in dem i papper, packa dem i kartonger, stämpla kartongerna, och så packa ner alltihop i pall.

Jobbet var inte så svårt att lära sig. Efter några dagar tyckte jag rätt bra om det. Men jag blev aldrig snabb.

Jag fick aldrig den där förmågan att koppla loss händerna från mig själv och låta dem jobba själva, som man måste ha för att kunna jobba riktigt fort.

Vid bänken bakom mig stod Vera. Vera hade händer som verkligen kunde jobba på egen hand, men det hjälpte inte, för Vera somnade! Hon stod och gungade och sov och ibland snarkade hon. Händerna rörde sig ändå, de vek papper om hylsorna och stoppade dem i kartongerna. Men det gick för långsamt.

Tuula däremot var fenomenalt snabb. Hon slog oss alla med hästlängder. Det hände ofta att andra stannade upp vid bänken och bara stirrade på hur fingerfärdig hon var.

Varje gång vi försökte klaga på något ackordspris, visade de statistik på vad Tuula hade tjänat på just den sorten en viss vecka. Vi kunde aldrig få några höjningar, och vi tjänade sämre för varje år. Alla blev förbannade på Tuula, naturligtvis.

Det var tragiskt. Det finns inte så många sätt att vara skicklig på ett så enkelt jobb - annat än just att vara snabb.

Tuula var verkligen imponerande skicklig - men hon var tvungen att hålla igen. När hon skulle jobba över, och var ensam kvar, då satt hon och virkade hela kvällen, och så skrev hon upp en massa packning som hon hade gjort tidigare, men inte vågat rapportera. Hon ville ju inte förstöra för oss andra.

Det tar sju-åtta år att slita ut en packerska. Mina arbetskamrater från 1975 försvann en efter en.

Man stötte på dem på stan. Vera gick med stor bandagekrage runt nacken i flera år. Tuula förstörde axlarna, men slet länge med ett städjobb på halvtid för att slippa vara hemma. Man vill ju göra rätt för sig. Britt-Marie var ung och stannade inte så länge. Hon började studera, men hade ont i många år.

Mentalt tror jag att de klarade sig bäst, som hade många egna intressen, och som hade förmågan att stå och tänka på sitt medan de jobbade. Att vara intresserad av maskinerna, det är ganska frustrerande, när man ändå inte får lov att göra något annat än att dra i en spak och flytta bitar.

Om man försökte säga till om något som inte fungerade, så hade det i alla fall ingen betydelse. Det fanns inga informationskanaler "uppåt". Det hjälpte inte vem man försökte säga till, eller hur många gånger.

Därför var inte heller produktionen särskilt effektiv. De opraktiskt placerade skruvarna fick sitta kvar. Materialet som inte gick att använda blev aldrig ändrat i listan utan beställdes varje gång samma sort skulle köras igen. Manualen på fel språk blev aldrig utbytt.

Det var inte någon kamp från arbetarna eller facket som drev igenom ändrad arbetsorganisation. Förändringarna drevs fram av lönsamhetsskäl: Koncernen kunde inte investera i mer och mer maskiner därför att det skulle bli för mycket kapital nedlagt i varje produkt - och för liten vinst på kapitalet. De var tvungna att börja titta på arbetsorganisationen istället.

Förutsättningen som gjorde förändringarna möjliga var inte att vi som jobbade ställde krav - utan att det kom ny teknik.

Istället för att specialbygga en maskin för varje moment, så blev det till exempel möjligt att styra den med ett dataprogram.

Varje moment som ska ske ges till maskinen som koder. Det kan skrivas så här till exempel: M90 M3 M42 S400 T101 G0 X160 Z100 M8...

Den där ramsan betyder: Stäng dörren. Starta spindelmotorn (så att arbetsstycket snurrar), på tvåans växel och med 400 varv i minuten. Rulla fram verktyg nummer ett, tag hänsyn till detta verktygs längd och bredd som finns inskrivet i verktygsminne nummer ett, och förflytta verktyget med hög hastighet till en position som motsvarar diameter 160 millimeter räknat från arbetsstyckets mittpunkt och 100 millimeter ut i längdriktning från den inställda nollpunkten. Sätt på kylvattnet.

Så fortsätter programmet med den ena koden efter den andra som talar om vad som skall ske. Programmet ges till maskinen med hjälp av en hålremsa, en diskett eller direkt via kabel. I maskinen översätts koderna till elektriska signaler som slår på och av reläer, startar och stoppar motorer och så vidare.

Dataprogrammen kan se ut på olika sätt. Man kan skriva kod efter kod med ett tangentbord så att man får en lista. Man kan göra halvfärdiga program som ändras med variabler, eller uppgifter från kalkylblad.

Det finns system som bygger upp bearbetningsprogram utifrån en ritning, och det finns "dialogsystem" som bygger upp program genom att man matar in uppgifter om hur ämnet ser ut, vilka färdigmåtten ska bli och en massa andra faktorer.

Vilken metod man än använder när man skriver ett dataprogram för maskinen så gör man egentligen samma sak som när man tänker efter i vilken ordning olika moment ska utföras i en manuell svarv.

Skillnaden är att i dataprogrammet finns allting uttryckt i bokstäver och siffror. Men även i den datastyrda svarven snurrar sedan ämnet som ska svarvas, och verktyget närmar sig för att skära, precis som i en maskin som styrs med tryckluftsventiler, eller i en maskin som vevas för hand.

Det är bara styrsystemet som har förändrats. Själva processen i svarven eller fräsen finns kvar, verktygen som ska skötas om, materialet som bearbetas, spånorna, oljedimman - alltihop. Dessutom tillkommer nya mekaniska detaljer. Det sitter kanske fler verktyg i varje maskin. Där finns kanske en plockrobot som ska serva maskinen (och som också ska fungera med alla sina detaljer).

Om någon detalj inte är riktigt monterad så blir det problem. Om någon av parametrarna är fel inställd i en maskin, om man inte har fyllt på olja, om fläkten står still, om det har samlats för mycket metallspånor kring chucken - så blir det problem - likadana problem som förr i tiden.

Dessutom måste förstås dataprogrammen göras och prövas både för maskinen och för roboten.

Jag ska berätta vad en robot är också. En industrirobot är något som används för att gripa och flytta saker. Den kan vara en arm med klo som hänger på skenor uppe i luften och far fram och tillbaka för att lyfta och lämna detaljer. Den kan vara en plockapparat som står på golvet och vrider sig runt för att gripa och lämna åt olika håll. Den kan vara en programmerad truck som lyfter in pallar till rätt ställen i hyllorna.

En robot kanske bara lyfter ut och in bitar i en maskin år efter år. En annan kanske kan läsa av streckkoder på transportpallarna och ställa om sig efter dem.

En väckarklocka klarar av att börja ringa på ett bestämt klockslag. Ställer man in tiden fel så ringer klockan på fel tid. Roboten gör också precis vad man har programmerat den att göra.

Produktionsprocessen har inte blivit enklare för att den har datoriserats. Snarare har nya moment tillkommit. Men trots allt har det blivit mycket smidigare att ställa om maskinerna. Därför har det blivit möjligt att konkurrera med hjälp av flexibilitet istället för med massproduktion.

Får man en beställning från försäljningskontoret i Singapore på tre stycken muttrar med specialstorlek i gängan, så kan de där muttrarna vara på väg med flyget från Sverige nästa dag - utan att någon maskin har behövt byggas om med nya kurvor.

Den nya tekniken har också gjort det möjligt att höja kvalitetskraven. Om man inte knackar in ett mått i maskinen utan knappar in det på dataskärmen, då kan man justera en tusendels millimeter lika väl som en tiondels.

Sedan kom konkurrensen: När ny teknik hade gjort någonting möjligt ett år - då var det nödvändigt nästa år. Efter datateknikens intåg dröjde det inte länge förrän flexibilitet, kundanpassning och hög kvalitet hade blivit måsten. Massproduktion och lagerhållning hade blivit fullständigt omodernt och komplett olönsamt.

Och i och med det blev vi också omoderna, vi som stod och gjorde varsitt moment utan att kunna någonting.

Nu skulle maskinen ställas om flera gånger om dagen till nya körningar, och varje maskin gjorde också många fler tempon.

Den som står vid maskinen måste själv kunna läsa ritningarna, ställa om maskinen och förstå dataprogrammen. Han eller hon måste klara av att sköta mätutrustningen och hantera de nya snäva kvalitetskraven.

Det är inte lätt. Även om en ny datastyrd maskin lätt kan ställas in på en tusendels millimeter när, så skall det måttet sedan åstadkommas i praktiken av ett material som varierar, i en temperatur som varierar, och med verktyg som förslits och varierar.

Evert kunde svarvning. Han kunde se på spånornas färg om temperaturen var lagom. Han kunde höra på ljudet om matningshastigheten var bra och känna igen om en viss vibration berodde på dålig uppspänning eller fel verktyg. Därför kunde han köra en manuell svarv.

Om han hade haft ett tempojobb skulle han också ha klarat det bättre än den som inte kunde nånting, eftersom han själv kunde lösa problem som uppstod.

Men det är inte sant att arbetarna vid de datorstyrda maskinerna inte behöver kunna nånting längre, som Evert trodde. Tvärtom. Henke, som kör den nyaste robotmatade anläggningen, han kan också svarvning, och han klarar också jobbet som NC-svarvare mycket bättre än den som inte kan något sådant, precis som förut.

För att kunna göra de ändringar i körningen som behövs, så måste Henke dessutom kunna läsa dataprogrammet eller åtminstone veta hur han ska manipulera maskinen. Men det här är egentligen inte huvudsaken. Dataprogrammet är bara ett nytt språk - det viktigaste är fortfarande innehållet, vilka order man ger maskinen.

När Evert fnös åt den datastyrda anläggningen så jämförde han med gamla manuella maskiner, där varje moment krävde handlag. I jämförelse med dem såg NC-maskinen ut att gå av sig själv.

Men Henke jämför inte med ett sådant jobb, för det har han aldrig haft. Han jämför med ett monotont plocka-ut-och-in-jobb vid en konventionellt automatiserad maskin. För honom innebar den nya anläggningen ett mycket mer avancerat jobb.

De nya kraven har också ändrat kulturen på verkstadsgolvet. Den som fortfarande bara ser jobbet som något man står ut med, och helst har tankarna någon annanstans, den klarar sig inte så bra längre.

Han som förut var tuff och populär fast han sket i sitt jobb, han kanske till och med blir illa sedd nuförtiden, om han inte har brytt sig om att lära sig det nya.

När massproduktion blev gammaldags, så blev också tempoarbete och betalning på ackord gammaldags. Istället behövde man premiera kunskaper och kvalitet. Hur det ska gå till träter man fortfarande om.

Jag kan rapportera att ett tungrott storföretag fortfarande kan ha svårt för att acceptera något så revolutionerande som att arbetarna inte skulle ha betalt efter antal levererade bitar. Arbetarna på det företag jag berättar om har fortfarande en sådan premie i lönen.

Det där med fortbildning är också svårt. Företaget har faktiskt en policy att fyra procent av arbetstiden ska användas till utbildning. Men tyvärr finns ingen policy att var och en ska få fyra procent. Det är inte så mycket av kvoten som spiller ner på arbetarna.

Alla blir inkallade på utvecklingssamtal ibland och då ingår det att man får svara på om det är någon utbildning man skulle vilja ha. Men det förekommer praktiskt taget aldrig i verkligheten att ett sådant önskemål uppfylls. Jag känner inte många som har varit med om det.

Jag minns första gången min stackars gamle förman skulle hålla ett utvecklingssamtal med mig. Han var mycket generad över att behöva hålla på med sådant fjäsk. Du behöver väl ingen utbildning? frågade han och hade kryssat i nej, innan jag hade kommit mig för med att svara.

Sedan dess har jag svarat utförligt på frågan ett antal gånger. Men det har ingen betydelse vad man säger.

Arbetarnas utbildningskvot fylls istället av olika kollektiva projekt och kampanjstarter. Det behövs många kampanjer för att driva ett företag!

Den första kampanjen jag minns pågick det år vi övergick från att vara avdelningar till att bli "resultatenheter". Det ekonomiska ansvaret skulle pressas ner till lokal nivå.

Ett annat år skulle varje företag söka sin "nisch" och satsa alla resurser där. Mångsidighet och brett kunnande var helt ute det året.

Sedan kom kapitalrationaliserings-kampanjen. Ingen maskin fick stå stilla en minut. Vi fick alla veta vad just vår arbetsplats "kostade" i timmen.

När kvalitetskurserna kom blev det knepigare. Plötsligt skulle vi inte producera så mycket som möjligt längre, utan så bra som möjligt. Men det var svårt. Allting, hela apparaten, lönesystemet, utrustningen, allting var ju inriktat på kvantitet.

Den största åttiotalskampanjen var så modern och märkvärdig att den hade ett engelskt namn: Just in Time.

Personaltidningen var full av sedelärande historier om hur det gick för företag som inte kunde producera just det kunden ville ha vid precis rätt tidpunkt - just in time.

Alla lager skulle bort och varje pryl skulle tillverkas direkt på kundorder. När det blev lågkonjunktur mitt i alltihop så visade det sig att arbetarna inte heller fick finnas i lager. De överflödiga fick gå direkt, istället för att kanske få gå någon kurs som förra gången.

Förut kunde vi köra order om flera tusen likadana produkter i taget. Nu blev det vanligt med order på bara några stycken.

Att köra en eller ett par skrotbitar i början av varje order medan man ställde in maskinen blev alltså allt dyrare. Nästa kampanj hette Noll Fel och gick ut på att man skulle göra rätt från början.

Nittiotalets första kampanj gällde Flödet. Färdiglagret ute på gårdsplanen var redan avskaffat. Nu skulle alla mellanlager bort. Inte en pryl fick stå och vänta mellan två maskiner.

Vart och ett av alla de här nya koncepten skulle genomföras till sin yttersta konsekvens. Eventuella nackdelar viftades bort som ointressanta.

När kapitalrationalisering var inneordet skulle till exempel varje maskin gå varje minut. Då kostade det absolut ingenting att ha varor stående på pass. Det fick bli hur stora lager som helst, bara maskinerna gick.

Men ett par år senare, när Just in Time och flödesgrupper blivit inneorden var det tvärtom. Att en maskin stod still spelade ingen roll längre. Huvudsaken var att produkten gled igenom maskineriet utan att fastna någonstans.

Samtidigt blev transporter gratis istället. När ingen ska ha några förråd måste ju allting hela tiden transporteras omkring.

Till varje kampanj hörde uppbyggliga kurser där man med enkla räkneexempel och praktiska övningar bevisade hur självklart och förnuftigt det nya tänkandet var.

Ett tag fick vi gå in gruppvis i sammanträdesrummet och spela "kanalspelet" med kartonger. På en annan kurs fick vi packa små färgglada plastskruvar med olika slags arbetsfördelning.

Alla de här kampanjerna gick egentligen ut på samma sak, nämligen att försöka organisera produktionen förnuftigare. Ändå kom de aldrig på tanken att diskutera produktionen med oss som utförde den. Det var heller aldrig några kampanjer som avslutades eller utvärderades - inte på vår nivå i alla fall. De bara startade.

Vi fick gå kurser om kvalitet, visst. Men de frågade aldrig vilka kvalitetsproblem som maskinskötarna faktiskt hade. Exemplen var alltid abstrakta, ibland direkt okunniga, felaktiga.

Inriktningen var att arbetarna måste lockas och manipuleras åt ett visst håll, och att kvalitet var en fråga om moral. Kursledaren visste normalt ingenting om de tekniska kvalitetsproblemen.

Ett inslag i flödeskampanjen var att högste chefen bestämde att alla lagerhyllor skulle bort från verkstan. Vi fick inte ha något stående, nämligen. Gissa om det blev bra flöde sedan, när allt material och alla lastpallar skulle stå huller om buller på golvet!

Medan personaltidningen och anslagstavlorna svämmar över av slagord och uppfostrande räkneexempel, så är det sådana här anekdoter som frodas i undervegetationen.

Vi berättade för varandra om kamraterna som höll sina mått så bra att kvalitetskontrollanten trodde att de bluffade när han fick se diagrammen. Till slut började de fuska åt andra hållet. De fyllde i lite påhittade avvikelser, enbart för att lugna kontrollanten. Det är ju så viktigt att ha vetenskapliga diagram att visa upp för kunden.

Vi berättar om layoutmannen som var så upptagen av att ordna flödet att han rationaliserade bort själva arbetsbänken. Och så vidare.

Den första stora kampanjen för modern arbetsorganisation pågick för sju, åtta år sedan.

Arbetsledarna skulle avskaffas. Maskinskötarna skulle själva sköta en massa kringjobb och vi skulle ha våra egna tekniker. Vi skulle ha arbetsplatsmöten, och jobba i grupp.

Mycket av det här har runnit ut i sanden. Men somligt blev faktiskt genomfört, och det var inte så dumt.

Kvalitetssäkring har varit en omfattande kampanj. Kvalitet, det betyder att produkterna håller måttet. Kvalitetssäkring, däremot, det betyder att man har ett system för att säkra att produkterna håller måttet. Det där är väldigt inne, och det lockar till centralstyrning igen.

Vi har numera skriftliga arbetsinstruktioner och kontrollinstruktioner för varje litet moment i tillverkningen. Allt ska finnas i dokument för kunden att granska, och det ska finnas för varje enskild produkt. Det blir hundratals, ja tusentals papper - för varje maskin. Och man vill hemskt gärna sitta på huvudkontoret fyrtio mil bort och bestämma hur kontrollinstruktionerna för varje arbetsmoment vid enskilda maskiner ska se ut.

När koncernens folk kommer på flygande inspektion, är det sådant de tittar efter. De kollar att kontrollinstruktionerna sitter uppe, att skyltarna i taket stämmer...

Alltså började mina arbetskamrater åter gömma tricks i lådorna och göra egna dataprogram som de låser i en hemlig fil. Då slipper de råka i gräl med tekniker eller chefer om ifall de följer arbetsinstruktionen eller inte.

Vi fick gå på nya kvalitetskurser, men nu handlade de om det internationella kvalitetssäkringssystemet.

Ständiga förbättringar är bra. Livslångt lärande är jättebra. Men man måste förstå om arbetarna på golvet känner sig frustrerade när de ständiga förbättringarna består av att någon uppifrån ständigt måste röra om i grytan - medan de själva trillar omkring som korvbitar. En korvbit blir sällan tillfrågad.

Om livslångt lärande betyder en livslång serie av högtravande nya koncept och uppfostrande reklamslogans - samtidigt som man aldrig får lov att lära sig det där styrsystemet som man bett om, eller får gå på den där kursen om skärdata som man verkligen skulle vilja - då känns det tungt ibland, och då skolkar folk från kurserna.

Nu ska jag berätta en positiv historia och inte bara gnälla. Jag ska berätta hur jag blev programmerare fast jag började som packerska.

Det var inte meningen att jag skulle börja köra maskin över huvud taget, utan det var bara så att det var lågkonjunktur, så alla möjliga fick gå på kurs. Det här var nämligen före Just in Time. Man kunde tänka sig att skicka folk på kurs istället för att ge dem sparken.

Fortfarande när jag började på svarvkursen hade jag inställningen att den bara var ett tidsfördriv i väntan på bättre tider.

Att planera hur maskinen skulle arbeta, att styra processen och så få den där järnklumpen att blir en svarvad pryl med precis den yta jag hade tänkt mig, att hitta på bättre körsätt, att leta fel - det var sport.

Jag undrar ibland hur det skulle ha varit om jag inte hade gått den där arbetsmarknadsutbildningen. Jag kanske aldrig skulle ha upptäckt att jag gillar teknik och jag kanske inte skulle ha blivit kvar på verkstan särskilt länge.

Efter kursen kom jag tillbaks till personalkontoret. Anställningschefen, som heter Lars-Göran, tyckte att jag skulle fortsätta i packningen.

- Kvinnor är så flinka i fingrarna, så snabba på att packa och sånt, sa han. Verkligen imponerande!

Jag tyckte att det var en rätt dum replik eftersom jag hade packat i många år utan att komma upp i ackordstakt.

Därför struntade jag i Lars-Göran och ringde direkt till chefen på den avdelning som hade flest datastyrda verkstadsmaskiner. Jag sa inget om jobb, utan bara att jag var på kurs och hade tid över, och så ställde jag intresserade tekniska frågor om styrsystemen i maskinerna.

Det slutade som jag ville, nämligen att jag fick jobb på den avdelningen. Men jag hade aldrig vågat ringa det telefonsamtalet om jag inte hade gått på kursen och visste att jag kunde något.

Det fanns inga grova handskar i damstorlek, så jag fick brandgula diskhandskar. Riktiga damhandskar köptes inte in förrän jag hade skurit upp högerhanden och gått gipsad några veckor. Då gick det plötsligt att beställa sådana.

Huvudsaken var i alla fall att jag hade tur och fick ett av de krångligaste och mest omväxlande jobben bland NC-maskinerna.

Tidigare hade jag jobbat deltid, men det fick jag inte längre. Så småningom började jag jobba ständig natt, bara för att nattskiftet var kortast.

Eftersom det inte fanns så många att få hjälp av på natten, blev jag tvungen att lära mig mer. Programmeringen lärde jag mig ur pärmarna som fanns i skåpet, och på natten kunde man experimentera. Så småningom hade jag ett fullständigt kartotek med egna hålremsor med förbättrade program.

De andra som körde samma maskin använde också mina program. De gamla programmen sparades och användes om det var tidsstudier, eftersom de gick långsammare.

Det är inte min mening att tala illa om den riktige programmeraren. Han är en snäll karl. Men det var ingen idé att prata med honom om förbättringar. Han blev bara sårad och ingenting hände ändå. Vi träffade honom förresten nästan aldrig.

Det var mycket att meka med, och mycket att fundera över. När allt fungerade blev det också många lugna timmar då jag bara servade maskinen. På rasterna umgicks man med sina goda vänner.

Så kom min bas med erbjudandet att jag skulle få bli maskinställare. Jag borde förstås ha fallit honom om halsen.

Jag var NC-operatör. På den tiden var en operatör fast vid sin maskin. En ställare däremot rörde sig fritt på verkstan och mekade med alla maskiner. Inget ackord men mycket att tänka på och experimentera med.

Men... jag hade min egen maskin, mina invanda rutiner och min egen ordning på verktygen. Jag hade en liten svart anteckningsbok där jag skrivit allt om priser och tekniska tricks för varje sort. Jag hade min kasettbandspelare...

Många tror att arbetare är ett radikalt släkte, som gillar reformer och förändringar. Tro inte det.

Det är mycket gnäll om hur dåligt jobb var och en har. Men blir det tal om att byta maskin, då visar det sig konstigt nog att vars och ens egen är den bästa.

Tjejerna i packningen tittade med fasa och förskräckelse på de stora robotladdade monstren till maskiner och försäkrade att de aldrig skulle röra en maskin.

Killarna såg med samma fasa på packningen. Tänk om de, riktiga karlar med hår på brösten, skulle bli tvungna att ställa sig och packa några timmar då och då. Vilken nesa!

Nej, det är inte lätt med förändring. Men jag hoppade i alla fall på ställarjobbet.

Nuförtiden, när det är så korta serier, så ställer operatörerna om sina maskiner själva - det är en av de viktigaste förändringarna som skett.

Men när ställarna avskaffades, så fungerade jag redan mest som instruktör och metodtekniker. De senaste åren har jag arbetat som avdelningens egen maskinprogrammerare. Att jag blev det fast jag inte har utbildning hängde ihop med att gruppen skulle få egen programmerare - men det fanns ingen tjänsteman som ville acceptera att arbeta "på golvet".

Jag tycker tvärtom att det är ett bra sätt att arbeta. Det var en utmaning att börja jobba med programmeringen i samarbete med de andra som kör maskinerna; vara med och provköra programmen, plocka upp idéer som folk hade och ändra programmen så att de skulle fungera bättre...

Vid det laget kunde jag också så pass mycket att ingen behövde säga åt mig vad jag skulle göra och ingen tordes ha några invändningar om vi höll på och experimenterade vid en maskin mitt på blanka dan.

Även om det också var mycket rutinjobb vid datorn, hade jag hamnat långt från 30-sekunderscykeln vid packningsbänken.

Det där säger egentligen ingenting om ifall arbetsplatsen förändrats. Det fanns ju tekniker år 1975 också. Att teknikern är en kvinna i blåställ gör ingen större skillnad för någon annan.

Då är det en viktigare skillnad att ingen kan få anställning som packerska idag.

Ändå kan det halka tillbaka dit. Fortfarande förra året, 1998, hade vi en kvinna på avdelningen som vi med öppna ögon lät förstöra axlarna på att bara packa. Hon började några år tidigare, och det var förstås meningen att hon skulle göra annat också. Men eftersom hon bara kunde jobba dagtid var det bekvämt att hon blev vid packbänken.

Mycket bekvämt. Jag skämdes som en hund när jag en dag plötsligt såg på henne hur ont hon hade, och insåg att vi hade gjort det - igen. Efter ett plågsamt år med värktabletter och olika praktikförsök och behandlingskurer slapp hon ifrån - till en textilutbildning. Men hon kommer antagligen att ha ont hela livet.

Utvecklingen går långsamt. Men de flesta av dem som förut bara packade har trots allt lärt sig andra jobb - och de flesta av dem som förut aldrig packade tar nu en törn vid packbänken ibland.

Huvudprincipen nu är att ett par arbetare som sköter vissa maskiner också turas om med packning och gradning. (Gradning, det är när man putsar och filar bitarna.)

Operatörerna i gruppen förväntas nuförtiden själva se vad som behöver göras, även byta maskin om det behövs. Det räknas inte som trakasseri längre att behöva köra en annan maskin.

Den ambulerande kontrollanten är borta. Var och en är ansvarig för att produkterna håller måtten.

Man går själv till dataterminalen och knappar in uppgifterna om vad som producerats. Man hämtar order till sina maskiner och beställer det material man behöver - sånt som en arbetsledare gjorde förr.

1975 fick jag skäll när jag inte befann mig vid min bänk. Nuförtiden finns det ingen över huvud taget som inte kan ha ärenden långt från sin arbetsplats.

Även hon som fortfarande mest bara packar, går ändå sina ärenden själv, och när hon själv vill. Ingen bas sitter bakom glasrutan och kollar varje steg hon tar. Visst finns det en chef, men han har annat att göra.

Arbetstakten är lugnare. Det är mindre vanligt att folk arbetar som om de vore maskiner, och mer vanligt att man arbetar i en takt som om man höll på med nånting hemma i köket.

Men kan inte längre få skäll av en chef för att man inte befinner sig vid sin bänk. Å andra sidan kan man få skäll av jobbarkompisarna om man inte gör nånting alls. Grupparbetet innebär en hårdare social kontroll - på gott och ont.

Det är oerhört jobbigt för många människor att det inte finns någon riktigt klar arbetsfördelning. Man vet att man förväntas hjälpas åt, och man är aldrig riktigt säker på om man har missat nåt man egentligen borde ha gjort. Ingen säger åt någon annan vad den borde göra - det förbjuder jantelagen. Men snacka bakom ryggen går bra.

Man kan bli utmobbad från en grupp om man är för långsam och för mycket sjuk. Men det förekommer faktiskt också att folk växer med uppgiften, att tysta personer börjar prata, och att andra börjar hjälpas åt och ställa upp för varann.

På det hela taget är det ett mänskligare ställe än för tjugo år sen. Fast det betyder förstås inte att alla har tagit emot förändringarna med odelad entusiasm.

Snarare är det så att varje nyhet ses som att nu dyvlar dom på oss mera jobb igen. Till och med tjänstemännens tråkjobb ska dom lura på oss nu! "Nu ska vi sköta inrapporteringen också! Vilket skit!"

Ändå vill nog de flesta inte tillbaka till tempoarbetet. Den som väl har fått ett mer omväxlande jobb går inte gärna tillbaka till ett mer monotont.

Vi hade ett eget fortbildningsprojekt under ett par år på vår avdelning. Fyra timmar i veckan hade jag lektioner i NC-programmering med en arbetare i taget, efter ett rullande schema. Senare fick alla som ville komma in vid ett par tillfällen och ta några timmar för att fräscha upp kunskaperna eller testa egna idéer.

Att vi fick hålla på med det projektet trots att det kostade åtta mantimmar i veckan visar att något ändå har hänt sen sjuttiotalet. Dessutom bestämde operatörerna själva turordningen, och vi var betrodda att kasta om schemat för att utnyttja stillestånd i maskinerna för utbildningen.

Den där utbildningen satte flera av mina arbetskamrater högst när de blev tillfrågade om vilken utbildning de haft mest nytta av. Kampanjkurserna hamnar inte högt!

Ändå räknades inte timmarna. De räknas inte som merit och de finns inte med när man räknar utbildningspoäng i lönesystemet.

Man påminns ofta om att man är mindre värd. Ett exempel är att när den stora datoriseringen av kontoren kom, så att alla tjänstemän skulle ha en dator på skrivbordet och vara uppkopplade - då fick alla tjänstemän också gå på kurs och ta "datorkörkort". De fick lära sig Windows och Lotus, de system som vi använder.

Men förra året, när en industrianpassad PC hängdes på varje maskin, för att NC-programmen skulle börja hämtas från server, då var det inte tal om att arbetarna skulle få gå på kurs. Istället var idén att skärmarna skulle låsas så att det inte skulle gå att komma ur det enkla databasprogram som är det enda arbetarna förväntas använda.

Det var dumt, för bland operatörerna finns förstås ett antal mer eller mindre begåvade hackers. De bryter upp låsen - på mer eller mindre begåvade sätt. Så sedan såg alla skärmar olika ut, och en del blev rätt konstiga.

Mina söner jobbar i databranschen. En av dem som är systemvetare är mycket attraktiv på arbetsmarknaden. Han tjänar hutlöst bra, inte bara dubbelt så mycket som en verkstadsarbetare utan ytterligare flera tusen till i månaden.

Jag tog med mig den grabben ner på verkstan en gång för ett par år sedan och visade vad jag höll på med, hur maskinerna och robotarna programmeras, hur man får dem att samverka med varandra och så vidare.

Han var lite skakad. Det hade inte gått upp för honom tidigare att folk på verkstadsgolvet skulle kunna ha mer avancerat jobb än hans eget.

Ingen utveckling är rätlinjig. Det finns förstås massor av datastyrda maskiner som inte erbjuder arbetaren något annat än att trycka på startknappen.

En del av de mest komplicerade anläggningarna har väldigt långa maskintider. Under tiden får operatören stå och fila, doppa, packa... gammalt monotont handarbete.

Men ändå - många av dem som kör maskiner har faktiskt riktigt avancerade jobb. Det är tragiskt att attityden utanför grindarna fortfarande är att industrijobb är apjobb.

Men det mest tragiska är att de flesta arbetare inte heller värderar sig själva efter förtjänst. Det finns inte mycket yrkesstolthet. De förändringar som har skett, har skett långsamt och många arbetare ser på sig själva och sitt jobb, som om de fortfarande bara stod och drog i en spak. De vill inte att deras egna barn ska hamna på fabriken.

För min del hoppas jag att yrkesvägledarna inte lyckas värva hela begåvningsreserven till universiteten. Några av dem behövs i industrin.

Några gånger har jag träffat niondeklasser för att informera om industrin. Då har jag haft med mig ritningar, dataprogram, kontrollinstruktioner och mätprotokoll. Det är grekiska för en femtonåring.

Niorna fick gissa på toleransnivåer. Sen fick de pröva att mäta med olika slags mätverktyg. Ingen grupp brukar få samma resultat...

Det är rätt stor skillnad mellan vad femtonåringarna tror om industrin och hur det är i verkligheten. Ordet verkstadsapa lärde jag mig vid ett av de där besöken.

Ändå har förstås femtonåringarna rätt på sitt sätt. De har ju sett sina pappor - och hört papporna tjata om plugg för att slippa fabriken.

Det har också hänt att jag har visat runt besökare på jobbet. Stolt visade jag moderna robot-anläggningar, självständiga operatörer, avancerad teknik... bara för att efteråt upptäcka att besökarna inte hade sett en enda detalj. De mindes bara damm, buller och förskräckliga maskiner:

Då kände jag mig dum. Förbannad på dem, att de inte fattar. Och på mig själv, som glömt hur det är.

Processen är kvar, miljön och attityderna är kvar. På verkstadsgolvet rör man sig i en miljö som bara tillåter en liten minoritet att arbeta kvar till "normal" pensionsålder. Själv har jag bara känt någon enstaka person som klarat det.

Jag kan mycket teknik, och jag är en av de få som är medveten om det, och är stolt över det. Men det gör mig inte bildad, inte ens utbildad. (Jo, jag personligen räknas som utbildad. Men det beror bara på vad jag har lärt mig utanför verkstan.) En kunnig arbetare är inte bildad utan "mångkunnig" och "användbar". Så står det på blanketten för arbetsvärdering och lönesättning.

Man kanske ska glädjas åt att begåvade niondeklassare inte frivilligt söker sig till en del av arbetsmarknaden där de värderas som mer eller mindre användbara ting, och slits ut därefter?

Frågan är bara hur vi då ska tillverka kullagren? Ska vi inte ha några tåg?

Nånstans här klämmer skon. Livslångt lärande för vad då? För kompetens och ansvar? Eller för "användbarhet"?

Det som hände det där året som jag fick gå på verkstadskurs var att det plötsligt kändes som att det var jag som använde maskinen och inte tvärtom. Det var det som var så bra.

Jag fick lära mig mycket konkret, praktiskt användbart. Själva tekniken - det var jättebra. Men viktigast var nog insikten: Jag kan! Jag förstår! Om jag tänker själv och planerar arbetet så blir det till och med bättre än om jag bara läser instruktionen!

Kompetensen märks inte om man inte har självkänsla. Det är faktiskt så även med den berömda sociala kompetensen. Den som föraktar sig själv och sitt eget arbete, har också nära till förakt för andra. En arbetsplats där folk inte har självkänsla, den är full av skvaller och skitsnack.

Tjänstemännens förakt mot arbetarna och vice versa räknas väl nästan som naturlag. Men också det föraktet är destruktivt.

Han som går trygg på jorden och kan sitt jobb, behöver inte racka ner på andra heller. Han kan dela med sig.

En av mina arbetskamrater, det var en kvinna i trettiårsåldern, hon utnyttjade det s.k. kunskapslyftet till att komplettera gymnasiet. Sen kom hon in på en specialutbildning till industritekniker, på högskolenivå och i samarbete med några av företagen på trakten. När hon hade fått veta att hon kommit in, hoppade hon jämfota i flera minuter. (Senare visade det sig att kursen inte var särskilt bra, men det är en annan historia.)

Hon ersattes av en ung tjej som aldrig skulle ha fått jobb annars, men som i alla fall nu kom att ha ett jobb i ryggen nästa gång hon sökte. Det var perfekt.

Året därpå ansåg sig företaget ha dåliga tider och sa nej till att medverka i "kunskapslyftet". Så länge varade den personalpolitiken.

Jag vet inte riktigt hur personalpolitiken är tänkt nuförtiden, om den är tänkt. Utbildning är bra. Men de upplyftande kampanjerna är inte utbildning. De får motsatt effekt. Arbetarna går därifrån uttråkade och irriterade. Det känns som att bli matad med morotsmos.

Cheferna talar mycket om sina anställdas kompetens och vikten av fortbildning. Men jag misstänker att många av dem inte riktigt tror på vad de själva säger. Samtidigt utgår de nämligen ifrån att arbetarna behöver detaljstyras om det ska bli kvalitet på produkterna.

Från ett uppifrånperspektiv inbjuder IT-tekniken till ännu mer detaljstyrning. Jag, som gillar datateknik, jag förstår att det är lockande att utnyttja tekniken på det viset. Med varenda maskinsystem och terminal uppkopplad till nätet, kan varje signal samlas upp och bearbetas centralt. All information kan gå ut likformigt och varje rörelse styras planerat.

Men vart tar då de där kunskaperna vägen som gör Henke till en bra svarvare? De går förlorade.

Det värsta som händer på jobbet, det är när man har skaffat sig kunskaper och erfarenheter, men sedan blir tillsagd att göra på ett visst sätt för att det ska vara så, för att det är bestämt uppifrån - och man måste lyda trots att man vet att resultatet kommer att bli sämre. Då känner man sig föraktad.

Följande exempel handlar om en apparat där man mäter gängans diameter inne i en mutter.

Man lägger muttern på apparaten och vrider fram och tillbaka, samtidigt som man tittar upp mot visaren på mätklockan. Två mätspetsar mitt emot varandra fjädrar mot insidan av muttern på var sin sida. När visaren står som högst, då visar den mutterns diameter.

Det är svårt att läsa av. Spetsarna måste fjädra både på bredden och på höjden, eftersom gängan har olika diameter på olika ställen, och det gäller att hitta gängspårets botten. Den som inte är van ser ingenting, för visaren verkar bara fladdra fram och tillbaka.

Men den som är van ser: ...Nu... nu går visaren i topp, där är det riktiga måttet. Där ska man egentligen trycka till på en knapp så att visaren låser sig och man kan läsa av. Men om man är van trycker man inte på knappen. Gör man det så är risken för stor att man får med något fel. Om man darrar på handen just då, eller om det kommer lite skräp emellan mätspetsen och muttern - då blir värdet för litet.

Den som är van att mäta räknar bort sådana fel utan att ens reflektera över det. Man känner skräpet och vet att det där hör inte till. Man känner att man darrade på handen och räknar bort det.

Nu kommer det en ung grabb, en mättekniker. Han drar kablar från mätspetsarna till en dator. Visaren byts ut mot en stapel som fladdrar upp och ner på dataskärmen. När stapeln är som högst så trycker man på knappen - och då sväljer datorn resultatet, med fel och allt.

Pekka, som jobbar där, försöker diskutera problemen med teknikern. Teknikern tycker att sådana där småfel jämnar ut sig. Men det gör de inte: Mätspetsarna kan inte gräva sig in i muttern utan alla misstag slår systematiskt åt samma håll; måttet blir för litet. Det förstår Pekka, för att han är van att mäta, men teknikern förstår det inte.

Teknikern vädjade till mig, som kollega: Det vet vi ju att de flesta felen beror på fusk och slarv, menade han. Med den här tekniken kan alla fel rensas bort.

Mätapparaten blev kvar. Men som tur var hade företaget inte råd att investera i att dra kablarna vidare till maskinen, så att måttet också skulle justeras automatiskt efter mätningen. Ändra i maskinen får Pekka fortfarande göra själv. Därför blir muttrarna riktiga även om statistiken blir fel.

Teknikern var förtjust i sitt verk. Han såg till att nya skyltar hängdes upp ovanför maskingruppen: "Denna maskingrupp styrs av SPS mätsystem" stod det.

Då rök vi ihop igen. Jag tyckte att det borde stå: "Denna maskin styrs av Pekka, Eva, Björn och Ismael - med hjälp av SPS mätsystem". Eller möjligen "trots SPS mätsystem".

Vilket blev resultatet? Meningen var att arbetarna skulle mäta fem muttrar i sträck en gång i halvtimmen. Men när Pekka hade tryckt till på knappen och sett att siffran faktiskt blev den riktiga, det mått som muttern faktiskt hade - då tryckte han på knappen några gånger till, istället för att mäta de följande muttrarna och riskera att få med något fel.

Statistiken blev knäpp förstås. Fem mått i taget, lika på tusendels millimeter och så ett hopp till nästa fem. Det blev räfst och rättarting för att arbetarna fuskade. Men Pekka fuskade inte för att dölja fel - utan för att undvika de fel som han visste att den nya mätutrustningen så lätt åstadkom.

Ny teknik behöver inte användas på det här sättet. Man kan lika gärna använda IT-tekniken från andra hållet. Henkes val av körsätt vid svarven kan lagras i nätverket. Sedan kan han själv utnyttja kartoteket för sitt nästa självständiga val.

Henke kan själv se ritningen och kundordern på skärmen och ta ställning till problemen. Om han har kompetens - och befogenheter.

Jag är orolig för att det inte går åt det hållet, utan att årets trend är Räknenissarnas Återkomst. Nu händer titt som tätt att ett förbättringsprojekt åter går ut på att mäta stycktider med tidur. Dataterminalerna till maskinerna används inte bara till att hämta NC-program, utan också till övervakning av maskintider - och i förlängningen övervakning av personerna som står vid maskinerna.

På teknikerkurserna dyker det upp inslag som är misstänkt lika den gamla MTM-metodik, som förr i tiden användes då man satte ackord. Det har åter blivit ett önskemål att tekniker ska arbeta i projekt vid sidan av istället för att vara med i arbetsgrupperna.

Det intressanta borde vara hur produktionen flyter och vad som kommer fram. En bra arbetsorganisation borde vara sådan att det händer något när arbetarna larmar om problem, att arbetarna kan samarbeta - och att de får sin utbildning så att inte allt behöver stå still ett dygn för att någon råkar tömma en hårddisk i misshugg.

Det verkar vara en farlig strategi att gå tillbaka till tiduret och kurvorna på skärmen.

Om man tror på det där med att vi behöver kompetens i industrin, även social kompetens, då tror jag inte heller att det är någon bra strategi att anställa folk med baktanken att de ska smälta in så bra som möjligt och jobba på och inte göra nåt väsen av sig.

Jag önskar att de kunde göra tvärtom: Tänk om de kunde utlysa uppsatstävlingar och uppfinnartävlingar bland ungdomarna och lova jobb åt vinnarna. Tänk om de kunde satsa på att värva personal bland folk från andra länder med andra erfarenheter, istället för att välja bort dem!

Tänk om de kunde lägga in sabbatsterminer med utbildning i vad som helst som folk önskar, bara det ger hjärnan gymnastik. Sedan kunde folk själva på golvet få planera och styra den praktiska kompetensutvecklingen.

Vad jag skulle vilja ha av "kunskapslyft", det är att folk kommer från kurserna varken uttråkade eller nedtryckta, utan med mer självkänsla. De ska våga ringa det där telefonsamtalet. Sedan ska de vägra ställa sig i packningen åtta timmar om dan - det ska över huvud taget inte vara aktuellt att ta ett sånt jobb.

Om sådant hände i verkligheten, då skulle kullagren tillverkas av folk som inte bara är användbara utan som själva kommer att använda sin kompetens. Det skulle i alla fall vara bra för tåget.

Texten belönades år 2000 med "Stora Essäpriset" av Ordfront och Sigtunastiftelsen
Den har dock aldrig varit offentligt publicerad i sin helhet.
En förkortad variant publicerades i ORDFRONT MAGASIN 4/2000.