Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

Puss och kram

-Inte vet jag hur man flyttar gränslägen i din maskin. Read The Fucking Maunal! sa elektrikern.

-Va, sa Pirkko.

-Alltså, läs handboken! Så behöver du inte ringa efter mig!

Elektrikern pekade på den jättelika pärmen i hyllan ovanför Pirkkos huvud. Pirkko har aldrig ens tänkt tanken att hon skulle kunna läsa den. Allt hon kan har hon lärt sig genom att lyssna, titta och pröva.

Nu måste hon ändra en inställning i maskinen som styr hur långt ett verktyg kan röra sig i en viss riktning.Elektrikern lyfter ner pärmen, och de hittar faktiskt ett avsnitt om att flytta gränslägen. Anvisningarna fyller flera sidor. Det är sjutton punkter. Men det står inte i vilket läge maskinen ska vara när man börjar, och några av meningarna är helt obegripliga.

De försöker flera gånger. Maskinen visar konstiga larmtexter. När de äntligen lyckas har klockan blivit elva på kvällen och Pirkko är inne på övertid. Hon skriver ändå en lapp till Ärtan som ska köra maskinen på morgonskiftet.

Ärtan kan maskinen utan och innan, mycket bättre än Pirkko. Han har mycket i huvudet, och i händerna med. I garaget har han en bil som han har byggt själv. Men han läser inte gärna. Skriva är ännu värre. Alla prickar och streck - han får mardrömmar av dem.

Sedan Pirkko upptäckte Ärtans hemlighet så skriver de varsitt meddelande till varandra varje dag, som övning. Först blev Ärtan förbannad att hon la sig i, han behöver ingen fröken. Men... han skulle gärna ha en dator hemma, kunna chatta med andra bilbyggare. Då måste han kunna skriva. Så han biter ihop.

”HEJ DET HAR KOMMIT EN NY BORRHOLLARE” skrev han i förmiddags.

"GODMIDDAG. NYA BORRHÅLLAREN VAR LÄNGRE SÅ VI HAR FLYTTAT GRÄNSLÄGET", skriver Pirkko nu. Hon är trött och längtar efter något att dricka.

När hon cyklar hem grubblar hon över handboken. Är den till för att förklara eller för att förvirra?

Hon skickar sin grabb i säng meddetsamma, men själv sitter hon länge uppe. Till sist skriver hon ett meddelande, och lägger på köksbordet. "DET FINNS FIL OCH SKINKA I KYLSKÅPET. JAG SOVER. SKRIV EN LAPP OM DU GÅR UT. PUSS OCH KRAM."

Köksbordslapparna är ungefär likadana varje dag. Puss och kram är alltid med. En vacker dag kommer jag att skriva puss och kram till Ärtan också av bara farten, tänker Pirkko. Hon fnissar vid tanken. Ärtan är säkert femton-tjugo år yngre, han skulle väl dö av fasa.

Det är sommar och sol. Sovrummet är kvavt. Pirkko hämtar en sovsäck och sträcker ut sig på balkongen. Det är härligt att somna till asparnas prassel.

Långt fram på morgonen vaknar hon och då är det inte så härligt. Sonen har varit ordentlig och stängt balkongdörren. Utelåst, vad gör man? Man längtar efter kaffet och tidningen.

Hon hoppar inte ner och springer runt kvarteret i pyamas för att ta sig in nånstans. När den ordentlige sonen äntligen kommer hem och hör hennes bankningar får han först öppna balkongdörren, och sedan lova att aldrig mer låsa den utan att noga titta efter ifall en mamma ligger och sover utanför.

Själv tycker han att mamman kunde ha skrivit på sin lapp var hon sov.

Också han har lämnat en lapp på köksbordet. "JAG HAR GÅTT UT" står det. Precis vad man behöver veta, tänker Pirkko. Att han inte har ramlat ut eller blivit kidnappad.

Det är svårt att skriva rätt, även om man kan skriva.

Ärtan har redan gått när Pirkko kommer till jobbet. Inte har han lämnat någon lapp heller.

Senare på kvällen, när ingen ser, lyfter Pirkko ner pärmen med handboken igen. Hon läser bit för bit - och upptäcker att hon kan åtminstone hälften. Fast i pärmen är allting väldigt tillkrånglat.

Det är svårt att skriva rätt. Pärmen är fel från början till slut, om det nu var meningen att någon skulle använda den.

När Pirkko måste se till maskinen, letar hon efter något att lägga som bokmärke. Hon hittar sin lapp från igår, där den ligger i skräplådan:

"GODMIDDAG. NYA BORRHÅLLAREN VAR LÄNGRE SÅ VI HAR FLYTTAT GRÄNSLÄGET. PUSS OCH KRAM.”