Nittiotalisterna

Observera - texten framförd 1990.
Fyrtiotalister var mellan fyrtio och femtio, och få svenskar hade sett en kvinna med muslimsk slöja.

Jag har kommit bort. Ja, alltså, det är inte bara jag som har kommit bort. Det är vi som är födda på femtiotalet. Vi har kommit bort, allihop.

De som är födda på fyrtiotalet, de finns. De kallas fyrtiotalister. I sin ungdom var de flummiga och stalinistiska och drack rödvin och demonstrerade. Nuförtiden gör de ingenting, utom att vara ivägen.

Fyrtiotalister kallade förr sig själva för sextiotalister, för att de var så aktiva på sextiotalet. Numera har den beteckningen övertagits av dem som är födda på sextiotalet.

De stackars fyrtiotalisterna anklagas för att ha åstadkommit all världens orättvisor, elände, krig och miljöförstöring. Dessutom så anklagas de för att ha varit så urbota knäppa i sin ungdom att de försökte göra något åt all världens orättvisor, elände, krig och miljöförstöring.

I sin iver att värja sig mot båda anklagelserna samtidigt, kan fyrtiotalisterna bli en smula motsägelsefulla.

Man kan i och för sig förstå att fyrtiotalisterna känner sig kluvna när de ska förklara varför de är - eller inte är - knarkare, drogpoliser, rödvinsvänster, velourvänster, sekterister, byråkrater, offentligförsörjda arbetarromantiker, sexgalningar, moralister och mycket annat.

Då och då kan man få höra en ung sextiotalist förfasa sig över att föräldragenerationen är så inkonsekvent. Att det föddes flera olika människor även på fyrtiotalet tycks sextiotalisterna inte ha kommit på.

Det är nog för all del inte lätt att vara sextiotalist heller. Hela bunten är de ansvarslösa egotrippade yuppies som kladdar på väggarna och målar tånaglarna och inte kan ta ett hederligt arbete och tjänar alldeles för mycket pengar. Jäkla finansvalpar som bara ockuperar hus!

Min äldste son är född på sextiotalet. En gång försökte hans gäng gå på sextiotalsdisco. Men de tvingades vända redan i ingången. De formligen mobbades ut av horden med fyrtiotalister där inne.

- ÖÖh, vrålade fyrtiofemåringarna när de fick syn på de unga.

- ÖÖh, bröderna Ingrosso, va? Har ni smoking och högklackat, va? ÖÖööh!

De flesta i sextiotalistgänget var visserligen långhåriga och jeansklädda men de tyckte det var lika bra att dra nån annanstans.

Det var väl ingenting att missa ett disco, tyckte jag. Då är det väl värre för mig som är född på femtiotalet och inte ens finns.

Sonen fnissade först förtjust inför tanken på att hans mor skulle ha kommit bort. Det är nämligen en ofta känd hemlig önskedröm hos hemmaboende vuxna söner att deras mödrar på något humant men effektivt sätt ska försvinna.

Sen påstod han att jag visst finns. Alla som är mellan trettiofem och femtiofem är fyrtiotalister. Det är därför de är så många, förklarade han.

- Ånej, försök inte med mig. Jag är född på ett alldeles eget årtionde, fast det ligger inklämt där mellan världskriget och vänstervågen.

- När jag var ung demonstrerade vi minsann också. På sjuttiotalet hölls nämligen de stora demonstrationerna. Vi strejkade och bedrev hyreskamp till skillnad från fyrtiotalisternas fåniga studentuppror på sextiotalet. Vi som var i farten då finns kvar. Inte för att vi har nån makt precis, men försök bara att räkna bort oss från fackklubbarna, föräldrarföreningarna, miljögrupperna, för att nu inte tala om vilka som tar hand om er på servicejobben och vilka som förser er med grejer från de löpande banden...

Där avbröts min predikan om femtiotalisternas dolda förträfflighet för yngste sonen, han som är född på sjuttiotalet, kom och avbröt. Han skulle på debattmöte och behövde hjälp med bra argument att knäcka rasister med.

I denna diskussion engagerades vi snart alla på samma sida, inklusive pappan, familjens fyrtiotalist. Det är kanske inte så att huvudmotsättningen i världen går mellan fyrtio och sextio trots allt.

Detta intalar jag mig. Ändå kvarstår känslan av att vara osynlig.

Eller är det kanske så att jag inte vill se mig? Kanske femtiotalister ser lika fåniga ut som fyrtiotalister och sextiotalister? Denna hemska tanke slog mig när jag var ute och åkte tåg för ett tag sen.

Det var så att jag satt och förundrade mig över att det plötsligt har blivit inne med blommiga sjalar igen.

Jag gillar sjalar, både rutiga och blommiga. Men till ganska nyligen var de omoderna. Man kunde råka ut för att småbarn som aldrig sett en sjal på nära håll stirrade på en.

- Varför har du en duk PÅ HUVET? frågade mig en liten pojke för ett par år sen.

Men nu är alltså huvuddukarna högsta mode igen. Bara det att man inte ska ha dem på huvudet förstås. Sjalarna ligger kring axlarna.

Alla moderna människor är barhuvade, även om det är kallt. Detta satt jag och lade märke till när jag passerade station efter station och tittade på alla kvinnorna med blommiga sjalar kring axlarna.

Men efter ett tag upptäckte jag att det finns undantag av en alldeles bestämd sort. Det tycks finnas ett tappert släkte kvinnor i sådär trettiofemårsåldern som fortfarande har sjalen på huvudet när det är kallt. De ser hemvävda ut, de har långa bylsiga kappor och oftast en hoper ungar kring benen. De är om sig och kring sig. När de kommer in i tågkupén och får av sig sjalen ser man att de inte har något smink och inget permanent i håret. Men de har matsäck åt alla ungarna i mattväskan.

Jag hade mycket roligt åt min iakttagelse och vid varje station där vi stannade kunde jag genom fönstret se ännu en representant för mitt nyupptäckta släkte. De såg rätt fåniga ut, tyckte jag.

Plötsligt slog mig den fasansfulla insikten. Jag hör dit.

Jag har en lång bylsig kappa. Jag har sjalen på huvudet. Jag har matsäck och virkning i axelväskan och inte ett dugg permanent i håret. Visserligen har jag inga ungar kring benen men det är bara en tillfällig avvikelse.

Detta är de kvinnliga femtiotalisterna. Så ser vi ut! Hjälp!

Nej, hörni. Vi struntar i alltihopa. Låt oss göra så här istället: Härmed förbjuds alla att tala om eller komma ihåg vilket årtionde de är födda. Låt oss bevara Sverige blandat, unga och gamla, med eller utan barn, med eller utan blommiga sjalar, alla vi som lever på nittiotalet.

Från och med nu är vi nittiotalister - allihop.