Foodprocessorn

För ett tag sen berättade jag för er varför det är klokt att köpa en massa moderna elektriska apparater.

Idag tänkte jag berätta för er varför det inte är klokt att köpa en massa moderna elektriska apparater. Sen får ni välja själva vilket ni vill tro på.

Att jag kom att tänka på det här igen beror på att en ung bekant som läst om Kinas geografi i skolan kom hem och rapporterade för mig att om kineserna skulle börja använda 40 watts glödlampor i sina hem, i stället för de 15- och 25-watts lampor som de flesta kör med där, då skulle det behövas sådär tio kärnkraftverk till i Kina.

Jag som inte gillar kärnkraft sänder en tacksamhetens tanke till kineserna för deras återhållsamhet.

När jag tittar mig omkring i vår ägandes lägenhet så liknar den mer ett elvarulager än en familjebostad. Efter en promenad runt i rummen har jag räknat till trettiofem glödlampor av varierande styrka, från 15 watt till 75.

Alla lamporna lyser förstås inte samtidigt, och alla tre TV-apparaterna fungerar inte ens, men ändå... Vi har varken mikrovågsugn eller video hemma hos oss, men å andra sidan förfogar vi över två datorer och tre olika elektriska skrivmaskiner. Alla tangentborden är visserligen inte våra egna men drar ström gör de ju lik förbannat.

Ljudmaskinerna - bandspelare, radioapparater, grammofoner - är också många. Man kan inte ens trösta sig med att de inte kan vara igång samtidigt, för det kan de, konstigt nog. Jag brukar köra med öronproppar, sådana där man har på bullriga arbetsplatser.

Hur många elgrejor det blir sammanlagt, om man räknar med batteriladdaren, torkskåpet, elorgeln och alltihop, det vågar jag inte berätta. Jag är rädd att lyssnare som känner mig sedan min programmatiskt sparsamma ungdom ska säga upp bekantskapen.

I den första lägenheten som jag och maken flyttade in i tyckte vi att möbler var onödiga. Vi la madrasserna direkt på golvet. Det gick utmärkt. Vårt första barn som kröp kors och tvärs över oss och våra ägodelar tyckte också att det var utmärkt.

Kanske hade vi ändå redan på madrasserna börjat glida utför mot kärnkraftssamhället. Vi skaffade nämligen både bandspelare och skivspelare innan vi hade sängar.

På ett område höll vi stånd länge. Vi skötte våra golv med en handdriven sopborste. Det var alltid lika kul när dammsugarförsäljarna ringde på och frågade vad man hade för sort. Det ska jag gärna visa, sa man, och så gick man och hämtade sopborsten.

Men så behövde vi hjälp att flytta, från trerummaren till fyran. Då fick släktingarna se hur det såg ut under våra skåp. Efter det fick vi öronmärkta pengar i present, till en dammsugare.

I present har vi också fått matberedaren, eller foodprocessorn som man säger på svengelska.

Foodprocessorn är en förträfflig uppfinning, om man till exempel snabbt vill hacka ihop den där röran av ansjovis, lök och kryddor som är så god att göra brun sås på. Jag vill väl inte påstå att det är absolut nödvändigt med en foodprocessor för den här uppgiften, men om man nu har en så.

Det finns förstås andra sätt att använda foodprocessorn på. När först Pelle och sen Antti hade haft med sig bullar till jobbet och bjudit på, så tyckte jag att det var min tur.

Enligt bruksanvisningen kan foodprocessorn göra vetedeg på fem röda sekunder. I med ingredienserna alltså, och på med strömmen.

Men det blir inte vetedeg. Det blir vetesoppa. Vad gör man med en bunke vetesoppa? Kanske kan det bli nån slags muffins?

Jag häller undan soppan och börjar på en ny vetedeg i foodprocessorn, med mera mjöl och mindre mjölk den här gången.

Men på något mystiskt sätt så rinner mjölken ut genom mittröret och bildar en pöl på köksbänken medan foodprocessorn på de utlovade röda sekunderna av de övriga ingredienserna fixar nåt som mest av allt liknar en tegelsten av mjöl. Nu har jag en skål vetesoppa och en vetesten.

Men man ska aldrig ge upp. Man kanske kan blanda ihop hälften av soppan och hälften av stenen i apparaten och köra ihop det till en vanlig vetedeg.

Sagt och gjort. Sen kan jag konstatera att det kan man inte.

Foodprocessorn och jag har nu tillverkat vetesoppa med klimp. Detta är möjligen ett tekniskt framsteg, men vetesoppa med klimp är inte nåt man kan bjuda jobbarkompisarna på.

Ibland kanske man ska ge upp. Det är kanske meningen att det inte ska bli några bullar. Ugnen är i alla fall trasig. Den fungerar bara på snabbvärmen som drar dubbelt så mycket ström.

Jag kladdar ihop några garanterat oelektriska chokladkulor till kaffet istället och begrundar vår elförbrukning.

Inte för att jag tror att de stänger av Barsebäck ifall Sanna Vestin eller Stina Svensson skruvar ur några glödlampor. Sånt beror nog mer på hur industrin och affärslivet hushållar.

Men ändå... Det var väl inte jag personligen som drev ut jänkarna ur Vietnam eller ryssarna ur Afghanistan heller. Inte var det jag personligen som räddade akuten kvar i Katrineholm eller fick LM att minska freonutsläppen. Ändå hade det sin lilla betydelse att jag gick med i de där demonstrationerna eller skrev på de där namnlistorna eller vad det nu var. Jag var ju inte ensam.

Det är sällan man är så ensam som man tror.

Har ni till exempel lagt märke till hur ofta det är som spädbarnsföräldrar försöker välja ett garanterat ovanligt namn till sin lilla, bara för att upptäcka i väntrummet på barnavårdscentralen att minst hälften av årets ungar av samma kön lystrar till detsamma?

Själv har jag många gånger gjort mycket självständiga ställningstaganden i viktiga frågor, både i familjelivet, arbetslivet och politiken. Ja, det är vad jag har trott. Men i efterhand har jag för det mesta upptäckt att jag ingick i en våg.

Alltså: Om jag sitter här vid mitt förmiddagskaffe och funderar på kärnkraften, så sitter antagligen hundratusen andra och gör detsamma.

Och när jag reser mig och stänger av en elektrisk apparat, så är vi i själva verket hundratusen som reser oss och stänger av varsin.

Varför inte? Då kan hundratusen kineser samtidigt slå på sina nya kylskåp istället. Summan blir kanske konstant, men det skulle onekligen vara mera rättvist så.

Och sen då? Ja, sen får vi väl ta freonerna och ozonlagret vid nästa kaffepaus.