En levande själ

Nödvändig upplysning: Krönikan är skriven i början av nittiotalet, då Vänsterpartiets ordförande hette Werner och vice ordförande hette Svensson. Namnbytet från Vänsterpartiet Kommunisterna var på gång.

Det jag funderar över idag är om ett ting kan ha en levande själ. Ni som inte tror det, ni skulle ha varit hemma hos mig den gången elorgeln började spela av sig själv.

Det är sant! Plötsligt, helt utan förvarning, började orgeln låta fast ingen var i närheten.

Trots att jag egentligen inte alls tror på övernaturliga fenomen så kändes det rätt obehagligt. Ut kom nån slags modern musik utan tonart, mest udda toner. Det lät som ett musikaliskt duggregn.

Det blev iltransport till orgeldoktorn i musikaffären. Där uppförde sig orgeln fullständigt normalt i flera dagar.

Hemma blev den snart tokig igen. Nu kom det hela tonföljder, besynnerliga melodislingor i konstiga rytmer.

Jag berättar om orgeln under fikarasten på jobbet. Ingen har nån bra förklaring. Nicke säger att de enda levande ting han har stött på är blyertspennor.

Blyertspennor borde ju bli kortare och kortare för varje gång man vässar dem, men konstigt nog är det sällan man ser en kort pennstump. Ideligen skriver man med nya, långa pennor.

Nickes teori är att pennor inte gillar att bli vässade, och därför ger sig av till en hemlig samlingsplats.

Blyertspennornas samlingsplats är antagligen samma ställe där de tillverkar begagnade verkstadsstolar, gissar Albin. Om man tillverkar en stol så är den väl ny, invänder vi, men Albin förklarar:

Har någon av er nånsin sett en ny stol här? frågar han. Nej, det har vi inte. Ibland finns det plötsligt en stol som inte förekommit förut, men redan när stolen dyker upp första gången så är den alltid nött och ranglig. Detta är ett mysterium av samma klass som pennmysteriet.

Kanske är det så att begagnade verkstadsstolar tillverkas av begagnade blyertspennor.

Om blyertspennorna har själ så förlorar de nog den vid tillverkningen till stolar. Verkstadsstolar är garanterat själlösa ting. De är nog vetenskapligt tillverkade enbart i syfte att vara så obekväma att ingen står ut med att sitta på dem i mer än fyra minuter per timme.

Några av maskinerna däremot, har definitivt själar.

En maskin, som heter Pittler, sätter igång med ett sånt djuriskt vrål varje gång den har stått still, att man inte kan uppfatta det annat än som en medveten protest.

Maskinerna har i alla fall egennamn. Om nån frågar var man jobbar, så säger man inte att man jobbar vid den där stångmatningsmaskinen för hylssvarvning, utan man säger att "jag jobbar i Pittler".

Att Pittler heter Pittler är inte så konstigt. Det står Pittler på den med stora bokstäver.

Den ena maskinen med tillverkningsnamnet Frontor kallas också mycket riktigt Frontor. Men den andra Frontormaskinen kallades Japan tills den blev skrotad. Varför förstod jag aldrig.

Han som körde Japan kallades också Japan. Döptes han efter maskinen eller var det tvärtom? Jag vet inte.

Vid väggen där Japan stod förut brer nu en ny robotmaskin ut sig. Den kom för nåt år sen och fick först heta Howa. Några månader senare kom en till, ungefär likadan. Då blev det Gamla Howa och Nya Howa. Men de namnen blev för långa. Nu heter första robotmaskinen kort och gott "Gamla". Det ger ett lite besynnerligt intryck att just verkstans näst nyaste maskin heter så.

Ja, och så finns det maskiner som heter Dubbelparet. Och Enkelmaskin. Och Lilla Torshälla och Stora Torshälla. Kolswa, Nässjö, Sajo och Karusellen - och många andra...

I flera år undrade jag varifrån maskinparet Werner-Svensson fått sitt namn. Det måste ju vara någon politisk fyndighet gissade jag. Eller var det bara en folklig hyllning till VPK-ledarna att de fått ett par maskiner uppkallade efter sig?

Det var enklare än så. En dag såg jag plötsligt tillverkarskylten som säkert alltid suttit där. Warner-Swasey står det. Att det engelska namnet Warner-Swasey fått bli Werner-Svensson på svenska är ju ganska naturligt.

En gång fick en undersysselsatt ingenjör på arbetsorganisationsavdelningen för sig att arbetarna skulle bli lyckligare och effektivare om gamla Werner-Svensson målades om. Ljusgul.

Nu är det så att Werner-Svensson används till att svarva i gjutjärn. Detta är något av det smutsigaste man kan sysselsätta sig med på en verkstad. Ljusgul var ingen bra idé.

Efter en vecka såg Werner-Svensson gräsligare ut än nånsin. Jag tror inte att arbetarna blev varken olyckligare eller mindre effektiva av det.

Men jag vidarebefordrar i alla fall gärna tipset till politikerna Werner och Svensson. Om de tänker måla om sig - ta inte ljusgult! Det hjälper inte.

Den svarv jag själv står vid heter något så själlöst som LC 30. Men jag misstänker i alla fall att hon har själ.

Varje gång kylvattnet hinner spruta igång innan dörren stängts så att jag får en dusch, så är jag säker på att hon skrattar åt mig.

Kör jag för mycket tung skrubbsvarvning så lägger hon av. Allting stannar. LC 30 blinkar retsamt åt mig med felkodsiffrorna på instrumentpanelen. Trodde du va, att det skulle bli några 65 kronor i timmen det här skiftet? Lugna ner dig bara! blinkar hon. Sen går hon mycket riktigt inte igång förrän jag har lugnat ner mig, och suttit och väntat en kvart.

Det är förresten vid såna tillfällen man önskar att det tillverkades verkstadsstolar som man kan sitta på i längre än fyra minuter.

Kanske är det ett sätt att göra ett monotont jobb lite lättare att uthärda att tänka sig maskinerna som mänskliga. När man får gå hem så behövs det inte längre.

Efter att ha tampats med LC 30 hela skiftet och försökt ta henne med lämpor så räcker jag till slut ut tungan åt henne och säger åt henne att hon i alla fall bara är en maskin.

Jag kan stänga av dig om jag vill! Så här! Och så gör jag det.

Sen går jag hem och sover, och dan därpå går jag runt och vattnar blommor hemma. Och då faller äntligen poletten ner.

På elorgeln står en liten blomkruka, med en prydnadskaktus. Från krukan sipprar vattnet ned på det alltför lilla fatet. Från fatet rinner en mycket liten men fullt synlig rännil ner i orgeln.

Vatten leder ström, och så gick det till att elorgeln fick liv.

Så är också den trots allt bara ett själlöst ting. Visst är det nästan synd?