Datorer är billiga

En sak jag har gått och funderat på det är hur det kan komma sig att det snackas så mycket om reallöneförsämringar och nyfattigdom och hur knepigt barnfamiljerna har det och allt det där - samtidigt som folk har råd med datorer och videoapparater och cd-spelare i parti och minut.

Det är förstås inte de fattigaste som köper de dyraste grejerna, men det är nog bara en del av förklaringen. En annan del av förklaringen skulle kunna vara att de där moderna prylarna faktiskt inte alls är dyra, om man jämför med annat alltså.

Jag ska berätta ett exempel för er.

Det var första steget till datoriseringen av vårt hem. Datorvärlden gjorde sitt intåg i form av en pytteliten dator som yngsta grabben kom hemsläpande med i en plastkasse. Tvåhundra spänn skulle kompisen ha för den om nu föräldrarna ville vara så bussiga och hala fram pengar. Nåja, det kunde vi väl göra, nyfikna som vi var.

Sen trängdes vi kring apparaten hela helgen. Bisarra utrop hördes.

- Jag har fixat det! Nu har kaninen kvar sina öron hela vägen! skrek grabben.
- Om man kör med "val" måste allt vara med fnuttar eller dollar sen? grubblade mamman som försökte begripa de nya symbolerna.
- Vänta, vänta, ta bort den där raden, vi gör en loop istället! ropade pappan.

Ingen saknade nämnvärt den vanliga lördagskvällsrepliken "Vad är det på den andra kanalen?" Hejdlöst roligt hade vi, och apparaten stod kvar för nya lekar.

Tvåhundra kronor hade inte räckt till djurparken eller teaterbiljetter eller restaurang, möjligen då till en god middag hemma.

Slutsatsen är att prylar är billiga. Har man ont om pengar så är det alltså förnuftigt att köpa prylar för dem - inte slösaktigt.

Men flera tusen för en riktig dator eller en video, det är kanske en annan sak?

Tja, tro det. Men våran granne som är ensamstående och jobbar på syfabriken, hon har fyra halvvuxna barn i maten och hyra för fyra rum. Ändå står det en Amiga i vardagsrummet. Det var den familjens surt sparade jul- och semesterslantar som blev till en dator, liksom till andra prylar andra år. Klokt nog - vart kommer man för några tusen om man varken har bil eller några släktingar i Sverige att besöka? Inte kommer man hem till Jugoslavien i alla fall.

Datorn eller cd:n säger inte mycket om standarden. I vår hushållskassa lägger vi tretton-fjorton hundra i veckan. Alltså käkar vi upp en hemdator i månaden. Maken som pendlar till jobbet åker tåg för en tioväxlad hoj i månaden.

Mat är dyrt. Kläder är rätt så dyra. Service är jättedyrt. Men prylar är billiga.

Om man inte har råd att ha sina halvstora barn på fritidshem så kan man utan vidare ändå ha råd att hålla ungarna med video och TV-spel och racercyklar av årets modell. Det är faktiskt mycket billigare.

Egentligen är det väl inte så konstigt. Cyklarna och spelen och apparaterna kan man ju tillverka fortare och enklare för varje år. Men man kan inte gärna ta hand om ungarna fortare för varje år, eller köra tågen hur fort som helst eller för den delen vårda sjuka fortare och fortare. Eller spela teater.

Tänk själv: Replikerna i dubbel hastighet. Hamlet låter som Kalle Anka och så fort han har sagt sitt "Att vara eller inte vara" så går ridån ner för resten av pjäsen är bortrationaliserad.

Det är olika i olika länder. Flyktingen från Latinamerika gör stora ögon inför svenskarnas påvra matvanor. Själv är han van vid rent kött som den billiga basmaten. Men i Sverige käkar vi våra limpmackor och köper prylar för pengarna.

Det här har nog de flesta vanliga familjer märkt. Men ekonomerna lägger sina pannor i djupa veck.

Jag tror att jag lägger nationalekonomin åt sidan för ett tag och kopplar av vid en av de där förkättrade apparaterna istället

Jag slår mig ner vid familjens TV-skärm som numera inte bara är inkopplad till ett flertal TV-kanaler utan dessutom till en dator avsevärt dyrare än tvåhundrakronorsmodellen.

Intet ont anande slår jag på, och skärmen visar den inbjudande texten:

"HEJ VAD HETER DU"

S, A, N, N, A knappar jag in.

"HEJ SANNA. E DET DU SOM INTE KAN PROGRAMMERA" skriver datorn på skärmen.

Helt bortkommen är jag väl inte, tycker jag, och svarar N, E, J.

"DET E DU VISST. KUL ATT SE DIG IGEN" svarar datorn och en kompis i tioårsåldern håller på att fnissa ihjäl sig bakom soffan.

Ungar är sig lika, med eller utan datorer, och tur är väl det. Sen kan man alltid fundera över om man borde försöka påverka samhällsekonomin, så att fler kunde välja fritids åt ungarna - också. Det är en annan historia.