Min kam

Jag tänkte berätta för er att det är när man är trettioåtta år som man börjar bli medelålders. Så är det i alla fall för mig.

Jag ska berätta hur jag märkte att jag blivit medelålders.

Det var en kväll när jag kom ner till fabriken för att börja mitt nattskift. Killen som jag skulle byta av stegade omkring och viftade med armarna. Det var ett par månader sedan han började på verkstan vid min maskin. Nyfikenheten han kände i början hade börjat gå över i desperation.

- Dom är precis tokiga här! ropade han, när jag kom den där kvällen.

- Jag har hållit på i timmar och försökt få muttrarna runda, men som programmet är skrivet så måste man ha högt tryck i maskinen och då blir muttrarna inte runda, hojtade han vidare.

- Och är det nån som kan eller vet nånting? Nä, här får man experimentera själv och hur det än blir så får man skit för det.

- Visst, det är skit med allting, muttrar jag, och letar efter mina hörselskydd.

De andra kvällsskiftarna har redan stämplat ut, men min kompis släpper inte fram mig till maskinen.

- Vet du att japanerna som köper muttrar vill ha gängan på ett bestämt mått? frågar han mig. - Det har dom hållit på och diskutera i månader nu hur det ska gå till - utan att ens komma på idén att komma ut och säga till oss som svarvar muttrarna hur dom ska vara. Det är gripande.

Min svarvkompis har mer att berätta.

- Vet du varför dom håller på och borrar i golvet där? frågar han. De ska ställa hit en fräs, som dom tror att vi ska köra samtidigt med svarven. Och ingen har ens pratat med oss. De är inte kloka!

Det där skulle jag gärna ha velat höra mer om men kompisen låter inte hejda sig. Han måste berätta om vilket totaluselt ackordspris han har fått ut också. Han viftar med rapportkorten.

- Jag har inte kört ihop tre timmar idag. Nästan hela veckan har jag gått på timlön, för att ingenting funkar och man får hitta på metoderna själv. Femtioåtta kronor i timmen, när man måste kunna ställa in och programmera, beklagar han sig.

- Ja du, så dant det är, tröstar jag.

Först när kompisen lugnat ner sig och gått hem så inser jag att rollerna är ombytta. Det är femton år sen jag började jobba på den här fabriken men det känns som att det var alldeles nyss som det var jag som svor och agiterade, höll brandtal på fackmötena, samlade namn och drog igång aktioner. Vad gör jag idag? Suckar och säger "ja du, så dant det är".

Vad har jag inte tyckt om alla sega katrineholmare som redan i trettifem- fyrtioårsåldern förgubbats och förgummats, de där som bara har en stående kommentar till allt jävulskap: "Så dant det är".

Jag genomlider detta nattskift full av skamkänslor. Under tiden bestämmer jag mig för att komma ner på dagtid snarast möjligt. Jag måste hjälpa till att fråga chefen på vilka villkor han tror att han kan behålla yrkesarbetare. Redan nästa dag ska jag göra det och jag ska gå på fackmötet också, jag lovar. Om det nu går att lyfta sig själv i håret.

Hemma i familjen verkar jag också vara förgummad. Äldste sonen, med det vackra långa håret som han odlat i fem år, kom hem på några dagars permis från lumpen. Han var snaggad.

Jag uttryckte en viss förvåning. Jag tyckte mig minnas en föresats att komma ut efter femton månader som Sveriges långhårigaste kompanibefäl.

Den snaggade förklarade att håret blivit en enda tova efter några veckor i fält.

- Så du ska låta det växa ut igen efteråt? undrade jag.

- Äh, långt hår, det är ju en pubertetsgrej, meddelade han, överseende.

Så där är det jämt. Jag hänger inte med i svängarna. Och har gumman själv för en gångs skull nåt att säga, då lyssnar ingen.

Med mord i blicken har jag till exempel förklarat för alla i lägenheten att min kam är min privata ägodel som jag köpt för mina privata fickpengar och förvarar i min högst privata tandborstmugg.

Sonen ser förvånad ut. Vad bråkar hon om? Det är väl ingen som bryr sig om hennes kam?

Mycket riktigt, sonen bryr sig inte. Han bara tar kammen. Jag har bett honom snällt. Jag har hotat att strypa honom. Jag har laddat upp till praktgräl som har slutat med att jag gråtit ut i hans armar över hur illa jag har uppfostrat honom. Min kam knycker han i alla fall.

Felet är antagligen den där uppfostran vi körde med när han var liten. Vi lärde honom säga "allas" om leksakerna istället för det eviga "min". Det är kanske det som sitter i.

En dag kommer jag på det slutgiltiga knepet för hur jag ska få behålla min kam i fred. Jag klämmer ut en sträng tandkräm över kammen. Så ned med den i tandborstmuggen, som vanligt. Nu är jag säker på att äntligen ha fått slut på kamstriden. Jag kommer att få mig ett gott skratt åt en snaggad soldat med tandkräm i håret.

I väntan på den synen kan jag övergå till väsentligare ting. Det blir en bra dag. Jag hinner få iväg ett brev innan brevlådan töms, handla käk på hemvägen från brevlådan och hinner ordna ett ärende till. Hem och fixa köttbullar med sås. Sen är jag på vippen att slå mig ner med en bunt tidningar när jag kommer på att jag faktiskt lovat mig själv att gå på fackmöte.

Det finns en del att säga om arbetsorganisationen. Gumman är inte död och begraven än!

Klockan är redan tio i. Snabbt på med kläderna, in i badrummet bara för att dra kammen genom hå...

- Neej!

Jag är medelålders. Jag har inte ens en morsa hemma att vråla åt.