Jag måste berätta

Jag är född i Stockholm 1951. Mina föräldrar var akademiker. Vi var fyra systrar som uppfostrades till att läsa och skriva och tänka själva, och stå för vad vi tyckte. Det var förstås också meningen att vi skulle studera och skaffa oss yrken. Men jag ville inte "bli" något

När jag var sexton började jag vara ihop med en kille som pluggade flitigt och senare blev professor. Vi bor fortfarande ihop.

Själv hoppade jag av skolan så fort jag kom på att det var möjligt. Jag var med i något som hette provies. Vi protesterade mot krig och miljöförstöring och ställde till gatuteater och happenings. Ett tag hade jag en offsetapparat i sovrummet, där vi tryckte provietidningen.

Jag gick på Journalisthögskolan också. På den tiden kunde man komma in utan gymnasium. Fast efteråt ville jag inte bli journalist. Vi hade fått barn och jag ville ut på landet och odla potatis. Dessutom ville jag själv bestämma vad jag skulle skriva om. Vi köpte hus i Sörmland tillsammans med några andra, och jag fick halvtidsjobb på en kycklingfabrik

När barnen var några år gamla flyttade vi in till Katrineholm. Där började jag på SKF, och vi hamnade i det kvarter där alla andra nyinflyttade bodde. Jag var med i kontaktkommittén, ett gäng tanter från olika länder som ordnade möten och gårdsfester. Det var mycket politik också. Jag skrev krönikor i en vänstertidning som hette Gnistan.

Sedan dess har jag hållit mig på plats. Kvarteret vi flyttade till är rivet. Men tanterna från världens alla hörn träffar jag i Katrineholms internationella kvinnoförening istället. På SKF avancerade jag från packerska till tekniker och programmerare. Men jag blev kvar på samma verkstad i 24 år. Jag gav upp politiken, men fortsatte skriva.

Det blev många berättelser från verkstadsgolvet, i facktidningen. Jag gillade att lyssna och försöka fånga fikasnacket och få folk både att känna igen sig och att för en stund vara i någon annans kläder. Jag kände många invandrare. Men först 1993 kom jag i kontakt med en flykting som behövde gömma sig. Han var bara sjutton. Det blev en ohygglig, overklig sommar då jag lärde mig att en människas liv inte är värt så mycket bland paragraferna. Men vi fick stöd av en organisation för asylsökande, och därför erbjöd jag mig att hjälpa till med deras tidning, Artikel 14. Det ledde till att jag blev redaktör för den i mer än tio år.

Nu har jag slutat på SKF och ägnar mig åt att skriva och föreläsa om flyktingpolitik och kulturmöten. Jag saknar att leta fel i maskiner, men tröstar mig med krånglande datorer och hemsidor– och med att jaga fakta och reda ut komplicerade saker som jag skriver om.

Fikarasterna har ersatts av umgänget i den internationella kvinnoföreningen. Där drogs jag med en gång för att leda en skrivarcirkel, men blev kvar. Cirkeln hette "jag måste berätta", och det håller jag fortfarande på med.