Det är en alldeles vanlig morgon. Kanske ska hennes gamle man snart komma och sätta sig vid köksbordet, harkla sig och vänta på tekoppen?
Nej, han ska inte det, för han är död sedan länge.
Mannen var inte ens gammal när hans hjärta brast. Det var i hemlandet, när de hade dödat äldste sonen. Det var det året böckerna brann, det året som hederliga män blev hjältar och förrädare, bödlar och offer.
Det är en alldeles vanlig morgon. Kanske hennes son ska titta in och fråga om hon behöver vatten?
Nej, han ska inte det.
Hennes son ska gå från sin egen lägenhet till sitt jobb, som nästan, nästan är ett riktigt jobb. Han ska inte komma och fråga om hon behöver vatten, för hon har vatten i kranarna utan att behöva hämta.
Kanske hennes snälla sonhustru ska komma över och berätta något nytt, be om hjälp...
Nej, hon ska inte det. Sonhustrun ska gå till sin kurs - alltid en ny kurs, är det inte språket så är det data eller samhällskunskap.
Åh, hon kunde berätta om samhället för sin sonhustru. Sedan kunde hon visa hur man gör buljongen stark och de skulle tvätta tillsammans.
Nej, sonhustrun ska gå på samhällskursen och sedan ska hon skynda sig hem och buljongtärningar köper hon i affären.
Det är en alldeles vanlig morgon. Kanske ska hennes barnbarn komma springande och smutsa ner hennes kjolar och be henne berätta en saga?
Nej, de ska inte det. Barnbarnen ska vara på dagis med andra barn och lära sig språket.
Det är en alldeles vanlig morgon och hennes kjolar är alldeles rena och hon hör något skrapa vid dörren. Hon blir inte rädd längre. Det är inte någon som ska sparka in dörren, hit kommer inga män med stövlar och gevär.
Ett reklambrev faller på tamburgolvet. "NU KAN DU VÄLJA ATT RINGA BILLIGT" står det.
Hon bakar bröd. Det känns gott att knåda och det doftar nästan som på riktigt. Glimtar av ett annat liv, ett möjligt liv, far genom hennes huvud. Hennes varma, doftande bröd på grannkvinnans köksbord. Grannkvinnans lille pojke som kör sina bilar på hennes golv och berättar något på sitt obegripliga språk. Hennes barnbarn som springer nedför trapporna tillsammans med grannpojken för att leka på gården.
Senare ringer hon på dörrklockan till lägenheten bredvid för att bjuda en limpa av baket - som man gör.
Grannkvinnan har en stressig morgon. Lillgrabben har blivit sjuk och gnällig. Men till affären måste man ju ändå. Om pojken får tidningar och leksaker i sängen så kanske han inte ska skrika när hon skyndar iväg.
Då ringer det på dörren och utanför står den gamla kvinnan från lägenheten bredvid. Hon sträcker fram en limpa.
Så gör man väl inte? tänker grannkvinnan. Vill den gamla sälja brödet eller ge bort det? Man kan väl inte ta emot utan att ge något istället?
Oh, om det hade varit mamma eller en kompis som ringt på! Någon som man kunde ha bett om att passa pojken!
Det är en alldeles vanlig förmiddag och hon har bakat bröd och bjudit grannen - som man gör. Men grannkvinnan bara drog igen dörren.
Därför sitter hon nu och gråter med en limpa bröd i handen.
Novellen har varit publicerad i Dagens Arbete nr 6-7/2000.
