Värstingar

Varje gång det kommer artiklar om värstingar i tidningarna, då tänker jag på Robban.

För ett antal år sen hade jag hand om nyckeln till ett bordtennisrum i kvarteret där jag bodde. Jag skulle se till att där hölls ordning och reda, var det meningen.

Robban var väl fjorton ungefär, och honom var det varken ordning eller reda med. När Robban hade passerat en lokal, då var allt värdefullt försvunnet och resten sönderslaget.

- Nu kommer Robban! väste ungarna till varann.

De ställde nästan upp på led när Robban och hans hejdukar klampade in.

Jag försökte prata med killarna. Kanske kunde vi ordna andra spännande grejer att göra? Då skulle dom i alla fall inte behöva krossa lampor i pur brist på sysselsättning.

Jag minns särskilt en kväll strax före jul. Robban och hans gäng satt hemma hos mig och käkade pepparkakor och läste serietidningar.

Robban berättade förtjust att de just snackat med portvakten och kommit överens lite om hur det skulle se ut i garaget som vi försökt ordna till mopedverkstad åt dem. I det ögonblicket såg han ut som vilken liten rar äppelkindad småpojke som helst.

Problemet var bara att på vägen mellan träffen med portvakten och hem till mig, så hade gänget varit inne vid pingislokalen igen. Där hade de sparkat hål genom varenda dörr utmed hela källargången.

Ingen av pojkarna verkade ha en tanke på att den senaste bravaden skulle kunna sabotera projektet med mopedverkstan.

---

Nej, Robban hade inget sinne för handlingars följder. Inom mig hade jag nog stakat ut hans framtidsbana redan då. Ni vet, först ungdomsvårdskola - och sen bara utför.

Robban försvann från kvarteret snart nog. Men några år senare dök han upp igen. Bara det att nu hade han hederligt jobb, fru och ett litet barn. Och det var Robban som erbjöd sig att ta över, när jag ville bli löst från uppdraget med pingislokalen.

Hans unga fru berättade för mig att Robban numera läxade upp ungarna om de så mycket som kastade papper på golvet i lokalen.

Vad ska man lära av det här då? Kanske att man ska rycka på axlarna när ungar bär sig åt som ligister?

Nej, förstås inte. Det blev folk av Robban, men säkert berodde inte det på att andra ryckte på axlarna. Snarare tvärtom. Han stötte väl på patrull.

Vuxna som han gillade blev väl ledsna och förbannade på honom. Flickvännen var inte ett dugg imponerad om han var tjaskig mot andra. Till slut blev det väl roligare att vara som folk.

---

Det farligaste är nog när man börjar se på ungdomar som ett eget konstigt släkte som man inte kan begripa sig på. Om alla vuxna tänker så, då får ju ungarna varken vänner eller mothåll.

Det är för all del rätt lätt att få för sig att ungdomar är ett eget släkte.

När jag tar bussen ner mot stan så stiger det jämt på en massa tonåringar vid skolan. Då kan man få höra hur det var i lördags kväll. Killen bakom mig berättar för kompisen.

- Ja dro ba hem, ba. Va jag lite dåsi eller? Lasses nyckel i fickan, jag skulle ställa upp dörrn, va. I säng ba. Sen ba vakna! Skaka fönstre lite eller? Lasse utanför ba! Krille, vakna! Ja ba upp va. Farsan in ba. Vad har ni för er? Har du druckit?Ja ba, ut med nyckeln. Sen ja ba, slockna igen va. Lite trött.

En grundläggande regel i ungdomarnas språk är att adjektiven har motsatt betydelse mot i vanlig svenska. Liite trött betyder alltså mycket trött.

---

När man hör det där främmande språket och sen läser om allt ungdomsvåld och elände, då är det lätt att få för sig saker.

Jag cyklade hem från tåget en sen kväll för ett tag sen.

Där vägen gör en sväng utanför industriområdet finns det inget gatlyse. Det är helt svart.

När det kom en moped bakifrån tänkte jag väl inte närmare på det. Men en bit framför så vände mopeden. Killen for förbi åt andra hållet och så vände han igen, stannade motorn och rullade upp precis bredvid mig.

Nu är det dags, tänkte jag. Nu får jag för att jag aldrig har nån tårgas i handväskan. Nu blir jag våldtagen och rånad och mördad, i den ordningen.

- Jag tänkte bara säga till, sa killen på mopeden. Du har inget baklyse på cykeln. Du syns faktiskt rätt dåligt. Du borde fixa det.

Så var det med den rånaren.

I själva verket har nog de flesta tonåringar aldrig rånat en tant i hela sitt liv.

---

Jag blev i alla fall lite orolig en fredagmorgon när två av mina unga arbetskamrater hade kommit på att de skulle åka till Stockholm och roa sig, direkt efter fredagsskiftet.

De här båda grabbarna ser ut som ligister. Den ena en snaggad bjässe, den andra en långhårig sak. Men de är ju så jätterara.

Tänk nu om de skulle åka till Stockholm och rumla om och försöka göra sig stöddiga på krogarna och göra bort sig bland alla värstingarna och ställa till bråk och bli hemskickade i bandage...

Men på måndagen såg de ut som vanligt.

- Gick ni på några krogar, undrade jag.

- Krogar? Nej, vi skulle ju på Skansen!

Naturligtvis, det är klart man ska gå på Skansen när man åker till Stockholm. Hur kunde jag vara så dum?

---

När min äldste son sommarjobbade i huvudstaden, så höll han faktiskt på att råka lite illa ut. Han skulle göra sig en glad fredagkväll i Gamla Stan. Men det här inträffade på hans långhåriga tid, och detta bröt mot stockholmsgängens regler just då. Långhårig fick man gärna vara till exempel på T-centralen. Men i Gamla Stan skulle man helst vara rakad på huvudet.

Det här visste inte sonen om. Bäst han gick där dök det upp några kalhuvade grabbar framför honom, på kollisionskurs. Sonen hade inte den minsta lust att kollidera, så han vek av. Men plötsligt fanns det skinnhuvuden överallt, som i en bättre gangsterfilm.

Det finns tillfällen i en ung mans liv då hans förmåga att bräka på bred sörmländska är en tillgång. Som lantis kom sonen undan med ett sönderrivet plagg och blotta förskräckelsen.

Ett par dagar senare klev sonen på tunnelbanan i sällskap med några andra lika långhåriga lantisar. Och vem sitter där, utan sitt gäng, om inte det elakaste av skinnhuvudena från Gamla Stan. Rollerna är ombytta.

- Jahaja, så kul att just vi skulle ses igen, börjar sonen. Men han hinner inte långt.

Tjejen som sitter bredvid skinnhuvudet tar över straffpredikan.

- Men Ludde, har du bråkat med den där killen? Du har ju lovat att låta bli! Du blir bara dum när du dricker så där mycket! Nu får du faktiskt ta i hand och be om ursäkt den här gången!

Ludde tar i hand. Jag vet inte om sonen är ett riktigt sanningsvittne, men ska man tro honom så kan ett skinnhuvud rodna över hela skulten.

I alla fall är jag säker på att det blir folk av Ludde också.