Redan innan vi möttes var jag helt utmattad.
Jag hade inte fattat att det skulle vara så kroppsligt, komma så mycket blod, göra så ont. Inte förrän på BB förstod jag varför det heter värkar.
Din pappa var också där, han höll min hand första gången vi såg dig.
Du hade så bråttom ut, du tänkte dig inte för vad du ställde till med.
Sedan, när vi träffat dig, spelade det ingen roll hur mycket blod det var eller hur mycket de måste sy. Jag bara tittade på dig och låg bredvid dig, och när jag badade dig höll jag dig som min mamma lärt mig hålla dockan i handfatet.
Du doftade filmjölk, och det såg nästan ut som om du log.
Sedan gick det några dagar - var det veckor kanske?
Jag märkte inte hur tiden gick. Jag brukade inte hitta dig, men jag hittade dina saker som du tappat här och var. Vi fick en lugn lillebror som höll lite ordning på oss allihop.
Det gick några veckor - var det månader kanske?
Du var så tankspridd och pratade för dig själv, men du kom ihåg allt du läste. Du skulle ha allt det bästa, och blev arg när vi inte hade råd. Du tänkte aldrig efter, och du slarvade bort allting. Ändå fixade sig allting för dig. Det var det där leendet. Och som du kunde prata...
Och äta. Filmjölken gick åt, och pappas pannbiffar.
Plötsligt en dag for du omkring i lägenheten som en skållad råtta och rev. Du skulle flytta.
Med en kopp kaffe fick jag ner dig vid köksbordet.
Du skulle packa de där två resväskorna, sa du. Sen skulle du cykla (med väskorna??) till andra änden av stan för att skaffa personbevis. Du hade råkat slarva bort din legitimation och kunde inte ta ut pengar.
Sen skulle du till biblioteket (jo, med cykeln) för att låna litteratur till kursen du kommit in på. Och så till tåget.
Du hade inte tänkt på vad som skulle hända med cykeln vid stationen - eller vad du skulle äta.
Det fick väl bli filmjölk.
- Måste du ha personbevis just idag, frågade jag. Du kan väl använda passet?Passet hade du också råkat slarva bort.
Jag övertalade dig att cykla utan väskor, komma hem och äta lite, och sen ta bussen till tåget.
Du packade det nödvändigaste (bandspelaren, affischerna och en bok av Karl Marx som du ärvt av din mormorsfar) och sen började du leta efter reservnyckeln till cykeln. Den ordinarie hade du råkat slarva bort. Så iväg.Du kom tillbaks efter en minut. Du hade glömt att du också råkat slarva bort cykeln. Så letade du rätt på nyckeln till din pappas cykel istället.
Iväg - tillbaks efter en kvart. Du hade glömt litteraturlistan.
Nästa gång dröjde det nästan trekvart innan du kom tillbaka, och maten var klar. Du hade fixat personbeviset, men inte biblioteket. Du hade glömt litteraturlistan i alla fall.
- Vad gjorde du då när du kom för att hämta den?
- Packade ner en gardin.
Tio minuter innan du måste till bussen kom du ihåg att du inte hade några pengar.
Jag hade inte heller mycket i portmonnän. Nu var vi två som flängde omkring och letade efter pengar i alla burkar.
Din lillebror lånade ut några hundralappar som han la på köksbordet.
Där låg de fortfarande när du gick ut genom dörren. Så det blev en vända tillbaka.
Lillebror och jag tittade på varandra efter dörrsmällen och väntade. Skulle du komma någon mer gång?Jodå, visst missade du bussen. Du gick raka vägen in i ditt gamla rum och stängde dörren så vi inte skulle höra att du ringde efter taxi.
Sedan gick du igen och den här gången kom du inte tillbaka.
Jag begriper inte hur en sån unge kan få tag på en lägenhet.
Men somliga bara ramlar över allting: lägenheter, biljetter och snälla kompisar som lånar ut pengar. Själv är jag ordentlig och planerar, men jag ramlar sällan över något annat än mina egna tår.
Ändå ramlade just du ut ur mig med ett argt skrik.
Ska han sköta pengar och tvätta? tänkte jag. Ha!
Jag vet inte vad jag trodde. Kanske att du skulle komma tillbaka i paket med stämpeln "Obeställbar. Åter avsändaren".
Det gjorde du inte. Men du ringde.
- Hej, jag har inte råd att prata, kan du ringa upp mig?
- Var är du nånstans då? undrade jag.
- Hemma, förstås. Hemma hos mig.
Då förstod jag att det var allvar.
Det har gått ett par månader när du kommer och hälsar på.
Du öppnar kylen.
- Har ni fruktyoghurt? Vet du inte att det är mycket billigare med fil?
(Jo, jag vet det, jag har försökt att berätta det förut.)
Sen äter du upp youghurten. För min del får du gärna stanna och tömma resten av kylen också, men det gör du inte.
Du åker igen. Helt lugnt, utan kaos.
- Nu åker jag hem, säger du, kramar om oss och stänger ytterdörren efter dig, utan att komma tillbaka en enda gång.
Mattfransarna ligger still igen efter vårt korta möte.
Sanna Vestin
Texten har endast varit publicerad i föreningstidningen Katrine-Magasinet i Katrineholm.
