Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

Nakna sanningen

Detta är berättelsen om hur Nakna Sanningen fick sitt namn. Förr kallades han för Klang.

Klang var uppretad den här dagen.

Varför ska Bellman komma och lägga sig i vad Klang gjort och inte gjort? Vilken stropp han är! Komma och fråga hur mycket som var kvar på ordern, det är väl uselt!

Klang hade sagt ifrån när dom kom och tjatade att alla skulle gå på planeringskurs. Han hade sagt att han för sin del inte tänkt bli nån kvartsbas som går runt och spionerar på dom andra.

Men Bellman, han skulle förstås gå på kurs. Sen började han göra sig märkvärdig och titta i datan och kolla andras beställningar. Idag hade han kommit till Klang och frågat hur mycket som var kvar av borrningen.

- Har du inget jobb att sköta eftersom du måste komma och lägga dig i mitt! fräste Klang.Bellman sa att han bara ville veta om han kunde gå emellan med en annan packorder. Klang skrek efter honom.

- Din rövslickare!

Bellman förstod inte varför Klang blev så oresonligt arg.

Det var väl inget fel att de kollade med varandra så de inte krockade med två jobb samtidigt vid packningen? Varför skulle dom på planeringen behöva sköta sånt som han och Klang lika bra kunde göra upp själva?

Bellman skakade av sig och förberedde sin packning. Men Klang kunde inte sluta tänka på vad som hänt. Han hatade den där Bellman.

Morgonen därpå möttes de i trappan till tvättrummet. Klang var på väg upp och Bellman ner. Klang tittade förbi honom. Sen kom Mona ner också.

Klang hejdade sig ett ögonblick. Vad rödrosig hon var, vilken kvinna!

Han gick in i omklädningsrummet. Han var tidig, brukade komma före alla andra. Men idag hade Bellman tydligen varit där före honom. Skulle Bellman börja göra sig märkvärdig med det nu också?

Och Mona lika tidig. Fast hon måste ha kommit från damernas förstås.

Måste hon?

Varför var hon så rödrosig?

Varför kom hon ner så tidigt, och samtidigt med Bellman?

I ett slag insåg Klang vad som måste ha hänt. Visst hade han sett Bellman stå och hänga hos Mona på verkstan. Och nu hade han kommit på dom nästan på bar gärning!

Klang kunde knappt knyta skorna så upphetsad var han. Vilka mänskor det finns! Vilken otrolig fräckhet att göra sånt på jobbet!

Undrar om dom stod upp, eller använde dom bänken?

Klang tänkte på hur Mona kunde se ut inunder. Nej, nu måste han skärpa sig.

När Klang kom ner berättade han för ett par stycken. Han var inte den som ljög om folk. Han sa bara vad han hade sett - ja, nästan sett i alla fall.

Aldrig har väl ett rykte spridit sig så fort. Detaljer tillkom. När Klang hörde andra berätta blev han förvånad. Han hade väl aldrig sagt att dom gjorde det i duschen? Eller att det hade hörts ända ut i trappan?

Sen kom han på att det måste vara nån annan som hört. Då var det sant i alla fall. Men det visste han ju redan.

En som genast fattade att historien var lögnaktig var Pelle. Han har sällskap med Bellman varje morgon så han visste att inget hade hänt.

Snart sågs Pelle viska och skratta ihop med den ena efter den andra.

- Såg ni Klang i tisdags? Då när Mona hade varit i omkädningsrummet? Klang kom kutande SPRITT NAKEN på verkstan! Han blev så till sig så han glömde klä på sig. Visste ni inte det?

De enda som inte fick höra något var Bellman och Mona. Bellman tyckte att han fick lite knasiga kommentarer, men folk är ju knasiga ibland.

För Mona var det värre. Hon fattade inte varför grabbarna plötsligt skulle ropa saker efter henne, som på högstadiet.

En av reparatörerna försökte sticka in handen mellan hennes ben bakifrån. Det värsta var hans sätt att flina när hon ryckte sig undan.

När Bellman till slut fick höra blev det cirkus. Bellman skickades hem innan han hade hunnit slå ihjäl Klang. Mona sjukskrev sig och planeringskurserna avbröts. Klang blev omplacerad. Det var nästan orättvist, för han hade ju redan fått sitt straff. Ett nytt namn hade han fått också.

Alla som passerade honom ropade samma sak.

- Hej Nakna Sanningen! Har du hört nåt nytt?