Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

Dom frågar aldrig oss

Nicke hade just blivit utsedd till skyddsombud när Magnus var på honom om oljudet från alla radioapparater och bandspelare. Systrarna Graaf från ett håll och Arvingarna från ett annat och en matta Svart-Blod-Död-Rock över alltsammans.

- Jag blir galen! skrek Magnus uppifrån trucken. - Du som är skyddsombud får slå ihjäl dom!

Nicke trodde inte att mord ingick i hans rättigheter. Men han tänkte ta chansen att driva det här - på rätt sätt. Han var trött på alla beslut långt uppifrån. Han var trött på replikerna:

- Jag ska gå ur det där jävla facket, dom frågar aldrig oss.

- Dom kan inte det, för dom är alltid på möte. Eller kurs.

- Hur fan kunde dom skriva på ett sånt skit-avtal?

Nicke hade en smart idé. Gratis hörselskydd med inbyggd radio! Slingor i taket för mottagningens skull, och så en kanal med bandspelare som man kunde turas om att använda.

Han tog upp det på skyddsmötet. Sen hade det malt på. Ingenting fick kosta något för företaget, så det var inte lätt.

Efter sju möten och åtta bedrövelser fanns en kompromiss. Radiolurar, men inga slingor, och de som ville köpa fick betala hälften. Nicke bönföll huvudskyddsombudet att inte anta förslaget nu. Den här gången skulle ingen kunna säga att han inte blivit tillfrågad!

En svårbegriplig enkät gick ut. Vilka ville köpa lurar? De som inte ville höra radio svarade nej - vad skulle de med lurar till? Och de som ville höra radio svarade också nej, för de hade inga problem. (Hörselskador hade de inte tänkt få.)

Så gick det ett varv med nya möten. Nästa enkät handlade bara om förbud, och sånt gillar ingen. Nicke började tröttna.

Några radiolurar gick ut på prov. De fungerade bra - om man inte stod intill en maskin... Och så resonerades det i ett par varv till. När beslutet till slut togs hade två år gått.

Nicke var sur. Med hans förslag hade inget förbud behövts. Fast det var ju företagets fel. Facket hade inte nått ända fram.

Till slut låg beställningslistan för radiolurar på fikabordet. På anslagstavlan satt en lapp om förbud mot vanliga apparater.Det var nära till våldsamt uppror.

- Jag ska gå ur facket! Dom idioterna frågar aldrig oss! skrek Tummen.

- Dom kan inte fråga oss, för dom är alltid på kurs, sa Krille.

- Hur kunde dom skriva på ett sånt skit-avtal? undrade Magnus, lyckligt ovetande om att han själv satt igång alltihop.

Nicke var förstummad. Bara Varg-Olle försvarade facket.

- Slöfockar som aldrig nånsin sätter en fot på ett fackmöte ska inte snacka om att vara tillfrågade! Tror ni klubbstyrelsen är tankeläsare? Hur ska dom veta vad ni tycker för ni sitter här och snackar skit? Ni svarar inte ens på tilltal när klubben frågar!

- Ska du hoppa på oss nu? Snacka om att snacka skit! Jag har då inte fått några hörselskador! påpekade Magnus.

- Nänä, det där med att folk får hörselskador har väl dom i skyddskommittén bara hittat på, för att ha nåt att göra? Hörselskador finns väl inte i verkligheten? bet Varg-Olle tillbaks.

- Nä, men nu är dom väl borta, när de tar bort våra bandspelare? Fräsarna är väl tysta och tryckluften låter inte ett dugg och ingenting skriker det om Lasses borrar, ironiserar Tummen.

Ingen vill beställa. Men veckan därpå får kamraterna på rep-verkstan ut sina neongröna lurar. Var och en lunkar omkring med frånvarande blick och antenn på huvudet. Det ser mysigt ut.

Tummen ger upp först. Det skulle vara fint med musik i öronen när man står och packar i alla fall...

När väl ett namn finns, så beställer nästan alla. Och snart ser avdelningen ut som en fiction-film. Arbetarna jazzar omkring med antenner, vinkar och flinar åt varandra.

Kanske blir det bra till slut, hoppas Nicke.

Till en dag då Magnus ropar till honom från trucken.

- Jag blir galen! Folk går omkring som zombies och kliver rakt ut i gångarna. Jag kommer att köra på nån när som helst. Kan inte du som är skyddsombud stoppa dom där lurarna?