Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

Stillestånd

Lillen halvlåg över fikabordet med sin stora lekamen och högg håglöst i stolen intill med sin långa handslipade kniv.

Krille satt mitt emot och höll på avstånd ett öga på sin maskin. Han väntade otåligt på att någon skulle komma och byta av honom.

Båda var slutkörda. De hade städat som galna inför ett direktörs-besök. Höjdarna skulle komma klockan 13.00 och gå runt.

Klockan 12.59 kämpade killarna förtvivlat - för att starta upp allting igen. Men Lillens maskiner stod still. Roboten var död.

Klockan 13.17 kom herrarna. De stannade i mittgången. Lillen låtsades arbeta som vanligt och bytte borrar fast det inte behövdes.

Herrarna stod kvar i mittgången exakt 27 sekunder medan produktionschefen pekade och sa nånting - och sedan gick de därifrån.

Nu stod två elektriker och stirrade i ett styrskåp och robot-armarna hängde stilla. Klockan var snart två.

Krille tittade bort mot det skinande nyskurade elskåpet.

- Hur gjorde du rent elskåpet egentligen, frågade han Lillen. Hällde du vatten över?

- Ja, vadårå? svarade Lillen ointresserat, och borrade ett litet hål i ett papper med kniven.

- Lilla gubben, förklarade Krille. Vatten i ett elskåp är inget bra! Det blir stillestånd! Och låt bli att skära sönder meddelandet från klubben! Jag tror att du har stillestånd i lilla huvet också.

Papperet från verkstadsklubben handlade om de lokala löneförhandlingarna. Efter ett antal omgångar var klubben nere i ett bud på tre och åttiotre. Företaget erbjöd 95 öre, som cheferna skulle fördela till de dugligaste.

Lillen slätade ut papperet och vände sig om mot sina olycksaliga maskiner. Hade han själv åstadkommit kortslutning? Pinsamt. Brickorna som nu inte blev borrade borde ha levererats i förra veckan.

Klockan är snart två när fabrikschefen Laurin kommer gående bort mot brick-avdelningen. Han har sagt adjö till besökarna. Nu har han en obehaglig uppgift framför sig; att få en förklaring från avdelningschefen till varför tillgängligheten i brick-avdelningens maskiner har sjunkit. Staplarna ser fula ut.

När Arne Laurin passerar avdelningens flaggskepp, karusell-borrmaskinerna, noterar han att de står stilla inför skiftbytet. Här har han ett skolexempel på hur det inte får gå till!

Fabrikschefen talar normalt inte direkt med operatörerna. Avdelningscheferna ska ha kontroll över sina avsnitt, anser han. Men den här gången kan han inte låta bli.

Lillen rycker till när en så viktig person plötsligt är där och frågar varför maskinerna står still. Han suckar djupt innan han ska börja förklara. Men Krille hinner som vanligt före.

- Det pågår löneförhandlingar. De här maskinerna är bullriga sörru, så de ska stå tills avtalet är klart - så dom inte stör.

Laurin blir stum. Det är som om ett svart hål öppnade sig framför honom. Han hade trott att han skulle kunna tala lite allvar med operatörerna - de lever ändå alla av vad produktionen kan ge.

Istället får han detta öppna hot. Strejk? Ska alltihop raseras? Det är svårt nog att behålla kunder i dessa dagar.

Tankarna surrar en stund. Sedan skyndar han in till avdelningskontoret, där telefonerna snart går varma.

- Du är inte klok, säger Lillen till Krille. Tänk om Ankan fått blodstörtning och dött på fläcken, vad hade du gjort då?

- Gått hem, säger Krille lugnt. De andra har kommit.

Dagen därpå har ryktet spritt sig om sittstrejken och då blir det sittningar lite varstans. Många vill ställa upp och visa att de håller med om att 95 öre är ett hån. Avtalsförhandlingarna tar ny fart, det blir uppgjort på knappt tre kronor. Sedan blir det plötsligt åter lätt att få frilliga till övertid.

Lillen är generad, och Krille vågar inte skryta med sin insats. De flesta på avdelningen fattar därför aldrig varför alla under några dagar hojtar och hejar åt dem, som om de gjort en bragd - och ännu mindre varför andra skäller på dem. Men de är glada över att avtalet är klart. Pengar behövs alltid och många vill jobba över.

Fast i Lillens maskiner blir det ingen övertid. De står still.