Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

Behålla kontrollen

Reparatören sitter en stund och tittar på medan Maria prövar apparaten. Så reser han sig och greppar sin vagn.

- Då var det klart!

Maria blir då aldrig klar. Ibland tar en order slut. Skönt att äntligen bli av med det här, tänker hon då och skyndar sig lite extra. Men det kommer strax en order till, likadan.

Hon synar stansade brickor. En blick räcker för att se att där inte är några fläckar, och med handen känner hon att inga skarpa kanter finns kvar. Rörelsen slutar med att hon trycker brickan mot kontrollapparaten, som suger fast den. Dataskärmen ovanför visar trycket på olika punkter. Är brickan skev eller hålen felstansade så syns det som en tagg i kurvan. Maria behöver inte skärmen; hon hör hur det väser. Hon tittar ändå upp, och släpper sen pedalen så att suget upphör. Brickan faller ner i en ränna.

För att ha ett slut att se fram emot, lyfter Maria upp stora travar med brickor på bänken. Hon kan se hur travarna sjunker.

Egentligen får ingen syna mer än två timmar i sträck. Det frestar på nacken, och nu snackas det om elektriska fält också.

Visst vore det bättre med ett mer omväxlande jobb. Men Maria vill inte plockas fram och tillbaka och göra ett annat 20 sekunders moment med samma brickor. Då behåller hon hellre kontrollen över sin egen plats, betar av sina travar och tänker på annat. De andra verkar bara glada att slippa byta med henne.

Hon borde lära sig stansmaskinerna. Men vilken fasa att stå i det öronbedövande oväsendet från de där snabbtuggande monstren till maskiner. Oljedimman står tät omkring dem. De går på tryckluft, och vid varje KA-BOONK pyser det ut ett lätt duggregn av oljeblandad luft. (Det är bara såpa, säger Lasse som är skyddsombud, men Maria tror vad hon vill. Kletig blir man i alla fall.)

Förr, när hon hade betalt på ackord, räknade hon hela dagarna. Det var skönt att jobba emot ett antal. Å andra sidan var det ett evigt slit. Det är lugnare nu. Ibland är det visserligen stress för att en kund väntar - men det är roligare att stressa för att någon behöver brickorna än bara för att komma upp till en siffra.

Maria saknar inte ackordet. Men det är tur att veckodagarna finns.

På måndagar pratar inte folk så värst. Livet utanför grindarna surrar i huvudet. Maria funderar på om de ska skaffa en mask-kompost som Berra vill. Hon hör inte vad folk säger, men ursäkten är given:

- Förlåt. Det är måndag.

Tisdagar är hon mer närvarande. Det gäller att jobba på och köra ihop ett anständigt antal. På rasterna får man höra hur Albins grabb har det i skolan och varför Urho flyttar hem till Finland. Lagar och avtal diskuteras, religion och moral.

På onsdan går tidningen runt, med småannonserna. Jobbar du för en husvagn? En strävhårig tax?

Torsdag sluttar veckan utför. Tipparna finslipar systemet och drömmarna blir vildare. Det gäller bara att veta vilka som är säkra. Lapparna präntas med bästa stilen. Maria köper bingolotter, och funderar på hur hon ska möblera när Lillan flyttar hemifrån.

Sen blir det äntligen fredag. Alla samtal slutar med samma besvärjelse: Det är i alla fall fredag! Nästa veckas rena kläder hänger i skåpen, och ledigheten ligger orörd framför en.

Grabbarna kastar frisbee med sneda brickor och gömmer varandras handskar i mikron. Det är bråttom med packningen för att få ihop veckans premie, men Maria sköter sitt som vanligt. Hon går en extra sväng till porten för att kolla i fall det snöar.

På måndagar är det en skam att vara trött. På onsdagar en plåga. Men på fredan är det tillåtet och nästan behagligt. Man har gjort skäl för tröttheten - och för ledigheten.

Reparatören blev klar, han. Maria kan bli klar när hon är hemma. Klar med disken, med baket. I julas blev de klara med målningen. Flyttar Lillan så är Maria väl till och med klar med ungarna... Kan man bli klar så har man lite kontroll.

Brickorna blir aldrig klara.

Men när det är fredag har hon i alla fall gjort klart en vecka.