Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

En bra dag

Markus stoppar två och femtio i automaten. Han får ut en plastmugg choklad som han balanserar iväg med till borravdelningen.

Det här föreställer hans tredje gymnasieår. Han ska få praktisk utbildning, och nog verkade det spännande när han först fick se alla datastyrda robotar. Vanliga verkstadsmaskiner finns det också.

Men vilken utbildning! Ingen vill visa honom nånting. På tre veckor har han inte fått göra ett smack annat än att stoppa ringar i plastpåsar och klämma ihop dem - tråkigaste jobbet på stället.

En gång har Markus frågat killen vid karusell-borren om han inte kunde få vara med när maskinen skulle ställas om.

- Tja... Killen drog på det. - Det tar ju längre tid då, om jag ska visa dig. Jag måste tänka på premien, vet du.

- Hur skulle du själv göra? sa killen urskuldande, när Markus stod kvar och tittade. - Man måste ju tänka på vad man tjänar!

Markus gick bort till sina påsar. - Det ska gudarna veta att alla här tänker på vad dom tjänar! tänkte han. Jag kan inte få stå en halvtimme vid maskinen, då tjänar dom för lite. Men om jag packar gratis åt dom flera timmar, då tjänar dom minsann inte för mycket!

I fredags tog han det lugnt. Men då blev det sura miner. "Kan man få se lite action här", sa nån av gubbarna och började tjata premie igen. Fredagar fick inget bli halvfärdigt.

Den sura gubben hjälpte honom i alla fall med påsarna sen, så bänken blev tom. Det var ju alltid något - även om det var av ren snålhet.

Nu har nattskiftet till måndagen ändå fyllt flera nya lådor. Markus vänder ryggen åt packbänken, föser undan ett gäng tomma plastmuggar på fikabordet och slår sig ned med sin ljumma choklad.

Där kommer sura gubben, Kalle. "Kalle Surboll", tänker Markus. "Kalle snåljåp". Fast idag ser Kalle inte sur ut. Snarare rent entusiastisk. Han kommer bärande med en plastmugg i varje hand, och lyfter händerna på långt håll, så blåbärssoppan skvalpar.

- Du har väl inte betalt för den där? Gubben nickar åt Markus' mugg.

- Jag ska visa dig hur man får ut gratis ur automaten! Dom kom på det i natt.

Han drar iväg med Markus till automaten. Om man håller ångerknappen intryckt samtidigt som man trycker på en dryck - så kommer det faktiskt.

När de satt sig igen har de tillsammans sex fulla muggar. Kalle tog bara blåbärssoppa, men Markus har en med kaffe.

Det tar en stund innan de bälgat i sig alltihop och då har Kalle hunnit berätta om hur tokigt karusell-borren bar sig åt i fredags kväll, efter att de på morgonskiftet hade ställt in fel på något vis.

- Kom ska jag visa dig hur det ska vara, säger han och kliver iväg mot karusellen.

Eftersom Markus inte alls kan ställa in så begriper han inte hälften, men det är kul att få titta i maskinen. Sen visar Kalle hur man mäter en färdig ring och det är inte så svårt att förstå.

Dagen fortsätter bra. Flera gånger ber Kalle Markus att titta till maskinen. Markus ska mäta, och blir han det minsta osäker, säger Kalle, så ska han bara trycka på den där stora gröna knappen, så att roboten stannar upp.

Varje gång går Kalle och hämtar blåbärssoppa. Markus tar emot ett par gånger, och sen vill han inte ha mer. Men Kalle blir inte mätt.

- Det är ju gratis!

Då och då vojar han sig igen över killen som ställt in fel.

- Han är snål också, påpekar Markus. (Fast han säger inte att han tycker Kalle brukar vara ännu värre.)

- Han ja, han har aldrig pengar, ska alltid tigga röka, håller Kalle med. Så lägger han till, försonande:

- Man blir sån med tre tonåringar i huset. Vänta du bara!

Framåt skiftbytet är mätbänken full av tomma plastmuggar. Kalle sitter på dass och Markus undrar om det är så det är att bli vuxen. En bra dag - gratis blåbärssoppa.