Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

Besökare

Det var en kväll när Martin jobbade ensam vid en avsyningsbänk på fabriken. Klockan var strax efter fyra och de flesta hade gått hem. Då kom en kostymklädd karl skyndande. Han stannade besviken vid baskupan. Där var släckt. Besökaren tittade in genom det smutsiga glaset. Men chefens skrivbord var tomt.

Martin råkade veta vart chefen tagit vägen. Men han var ju inte tillfrågad. Besökaren såg sig omkring. Ett ögonblick verkade det nästan som om han tittade rakt på Martin. Martin nickade, men besökaren rörde inte en min. Det fanns bara de två inom synhåll. En stund stod besökaren handfallen. Just som han vände sig för att gå, så dök chefen upp genom en bakdörr.

- Vilken tur! utbrast besökaren. Det fanns ingen här!

Då förstod Martin att han måste vara osynlig.

Dan därpå höll Martin på att dra undan en trave av sex trådkorgar med ringar, då ett gäng kostymklädda herrar kom gående. Traven var någonstans mellan en och en halv och två meter hög. Längs ner rullade den på en liten vagn med hjul stora som tennisbollar.

Precis när Besökarna passerade så började den näst nedersta korgen glida av från den nedersta. Inom sig svor Martin över avdelningschefen som inte velat höra på klagomål om klena vagnar och sneda korgar. Hela traven gungade över åt ena hållet och han famlade för att hålla emot på så många ställen som möjligt på en gång.

Besökarna glodde intresserat på den lutande traven och Martins förehavanden. Skulle det rasa? De närmaste stod en meter ifrån.

Ett ögonblick fick Martin för sig att de var vanliga människor och att någon skulle sträcka ut en hand och hålla emot, så att han kunde lyfta ner de översta korgarna.

Något sådant under skedde inte, utan travarna rasade förstås. De oljiga brickorna for åt alla håll över golvet. Besökarna räddade undan sina rena skor och försvann.

Senare fick Martin en reprimand från avdelningschefen. Besökarna från koncernledningen hade sysslat med revision. De hade informerat chefen om att personalen handskades vårdslöst med brickorna och lät dom gå i golvet och repas.

- Det kan man väl fatta att om de gör revision så ska de inte ingripa, säger Martin, när han klagar sin nöd för de andra vid eftermiddagsfikat.

- De ska bara titta. Men jag kan ge mig fan på att ingen av dom där pajsarna behövde hejda sig en sekund från att sträcka ut handen. Dom såg mig inte i verkligheten; jag var som på film för dom.

- Minns ni den där läskiga TV-serien som gick för några år sen, som hette Besökarna? undrar Ärtan.

- Den handlade om några gröna ödlor från en annan planet som var utklädda till mänskor. Det kanske är likadant med dom som hälsar på här! Dom kanske har ödlehud under kostymerna! Ett släkte för sig är dom i alla fall.

Nästa flock Besökare på studiebesök tittar i alla fall. På behörigt avstånd betraktar de flinka händer vid komplicerade maskiner. Märkvärdigt! Att dessa varelser kan göra sånt!

Kamraterna i borrgruppen tar en lång paus. Fullständigt blickstilla står de i varsin hängande pose och stirrar stint på besökarna. Death Metal öser på ur bandspelaren. Efter en besvärad minut harklar sig guiden och vandrar vidare.

Killarna vid svarvgruppen intill ger en annan variant på temat de galna arbetarna i djurparken. De ställer in maskinerna med besked. Med alla svordomar de kan komma på, kastar de sig över skiftnycklarna med släggor och rör och vrålar som tyngdlyftare. Ärtan dunkar det trettio kilo tunga stämpeldonet i bordet med vild blick och Besökarna flyr.

De flesta på fabriken märker inte ens att Besökarna går förbi. De sköter sitt utan att fästa sig vid det andra släktet. Även en Besökare kan alltså vara osynlig.