Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

En tjuv mindre

Martin hade lovat komma hem direkt på fredagskvällen, för att hjälpa farsan med bilen. Nu har basen gått tidigare och bett honom släcka. Men det är väl snart gjort.

Enda problemet på Martins egen avdelning är resultattavlan, en stor vit blänkande historia som sattes upp i förra veckan. Resultattavlan är belyst, men Martin hittar ingen strömbrytare. Han låter tavlan skina, och går till stolpen dit kablarna från taklyset över nästa avdelning borde gå. Där finns bara en kylvattenledning.

Femton irriterade minuter senare har alla andra stämplat ut och Martin letar fortfarande. Att räkna ut var strömbrytarna sitter är omöjligt. Han måste gå förbi varenda stolpe, vrida på allt och vänta på att lysrören ska reagera. Han tänder lika ofta som han släcker. Ibland får han vända tillbaka mot en glömd bänklampa.

Folktomt bland nedsläckta maskiner, och tryckluften pyser; det känns som i en film. Taklamporna över sista avdelningen lyser ännu fast Martin har gått runt varenda stolpe.

Vid plåtstansen hör han något. Dörren? Han håller sig lite bakom maskinerna. Är det fotsteg?

Klangen hade redan duschat när han kom på att han glömt låsa sitt verktygsskåp. Alla vet att det finns nån som stjäl. Allt försvinner, från dyra verktyg till gummihandskar.

- Den där korpen skulle jag gärna träffa en mörk kväll! hojtar Klangen till kompisarna innan han kutar nerför trappan.

- Det är väl uselt att man ska behöva låsa in verktygen!

Så fort Klangen kommit in i verkstan hejdar han sig. Här lyser fast det borde vara mörkt. Nu jävlar ska det bli en tjuv mindre! Klangen smyger försiktigt utmed den upplysta avdelningen.

När Martin hör stegen kommer han genast att tänka på allt snack om en tjuv. Det vore bra att få reda på vem det är... men...

Skulle han klara av att sätta dit en kompis? Jo, men det är ett jäkla sätt att knycka. Vad skulle han säga till tjuven? Kan man säga att om du lägger av så säger jag inget? Då skulle det i alla fall bli en tjuv mindre.

Tankarna virvlar runt medan Martin letar.

Både Martin och Klangen smyger nu så tyst att de praktiskt taget ramlar på varandra från varsin sida av en trave pallar.

- Är det du som smyger omkring? säger Klangen. Jag trodde det var tjuven. Kan du tända, jag måste låsa skåpet, det är väl uselt att man måste låsa...

Sno dig, jag ska hem, suckar Martin.

Då öppnas dörren igen. In kliver Bellman och morsar glatt.

- Tur att det var folk här, jag måste hämta en borr!

- Hämta en borr? upprepar Martin dumt.

- Ja, jag behöver en tvärslå från staketet till kåken och det är betonggrund. En hårdmetallborr kostar skjortan. Men en borrare som köper en borr, det vore väl skandal?

Bellman är redan på väg till borrskåpet och Klangen hänger på. Han behöver lite ståltråd, och rullarna hänger i hyllan bredvid borrskåpet. Klang tar med sig en rulle, och sedan låser han sitt eget skåp. Båda hejar adjö till Martin som står kvar vid stansen och glor. I sista stund kommer han på att fråga efter strömbrytaren. Bellman pekar över hans huvud. Faktiskt, där är den, en halvmeter högre upp än alla de andra. Det sista Martin hör av gubbarna är hur Klang tjatar om tjuven igen. "Det är väl uselt..."

Sen slår dörren igen och Martin står i halvmörkret och funderar. Nu kommer han försent. Men om han tog med sig rengöringsspray och krypolja så skulle det pigga upp farsan.

Nej, det får vara. Han går ut och drar verkstadsdörrarna i lås. Längst bort lyser resultattavlan vitt; det är det sista han ser genom springan.