Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

Jubel

Tio personer står och tittar upp mot den nya karusellroboten: sex operatörer, basen, en maskinställare, en elektriker, och så Hertigen med sin spånvagn. En färdig bricka med nyborrade hål och gängor trillar äntligen ut i rännan, och så snurrar alla spindlarna igång igen. De tio åskådarna jublar och applåderar.

Killarna från maskinfirman har varit här flera dagar för att provköra schabraket. Men i dag kommer de inte hit förrän efter lunch. I går kväll skrattade de och sa "Kör igång den själva i morgon bitti - om ni kan!"

Vid fikat frågar Acke om Pirkko någonsin förut jublat på jobbet.

- Senast när Ärtan hade klippt håret, påminner Pirkko.

- Jag menar jublat åt någonting i jobbet. Annars kan jag väl jubla så fort nån snubblar - eller så fort det blir mål förstås. Men aldrig i jobbet och jag har ändå varit här i sjutton år.

- Då är det väl bra då? Pirkko började också 1975. Men hon är faktiskt nöjd med hela veckan, och tycker tillfället är dåligt valt att klaga.

Pirkko har sluppit borrmaskinen där hon har stått och dragit i en spak femhundra gånger om dan. Den här veckan har hon jobbat ihop med fler och lärt sig fler saker än hon gjort på fem år förut. De är två operatörer från varje skift som lär sig den nya anläggningen. Snart ska de få sköta den själva men vid första provkörningen i måndags tittade de bara på.

- Ny teknik, fnissade Ärtan. Sex man övervakar en maskin.

- Den där går på data, förklarade Hertigen. Dom behöver inte kunna nånting och ändå ska dom gå på kurs.

- Vadå går på data? fräste Pirkko. Det är precis samma oljetryck och skruvar och bultar och backar och nockar och vändskär i de här maskinerna som i alla de andra. Även om man kan styra med siffror så kan man inte borra med siffror faktiskt.

Mycket riktigt. Roboten gick inte många snäpp i sitt program förrän den stannade. Ilsket röda bokstäver blinkade på skärmarna. Än var det för mycket spånor som samlades, än någon pinne som gått av. Robotens arm gick in på fel ställe eller så var det någon borr som skickade fel signaler.

Torsdag morgon ska de försöka starta upp allting utan hjälp. När Pirkko för tredje gången på en halvtimme har ålat sig under staketet så öppnar Hertigen grinden. Han bugar elegant.

- Fina damer krälar väl inte på golvet?

- Neej! Låt bli att öppna! Det blir nödstopp och vi måste ladda om alla fixturerna för hand.

- Ursäkta, ursäkta. Men då ska du väl inte vara därinne?

- Annars kan jag inte kolla hur roboten laddar snett till gängningen. Varför blev jag inte snabbköpskassörska?

- Hemmafru! föreslår Hertigen, men Pirkko är redan bakom elskåpet.

Sen vidtar en lång diskussion om vilket mått i robotprogrammet som ska ändras och vilka koder som kan lura maskinerna att börja om. Efter flera försök är roboten på rätt väg igen. Nästa varv slår de över på automatkörning. De följer robotarmen med blicken allihop och väntar på att ännu något ska krångla. Pirkko håller krampaktigt i manöverdosan, redo att slå av. Men hela varvet fungerar, och det är då de jublar. De klarade det.

Ett par veckor senare kämpar tre av dem med att ställa om anläggningen till att tillverka en annan sorts brickor. De räknar kallt med att första biten ska vara skrot. Men den är riktig. Det blir andra gången Pirkko är med om att jubla i jobbet. Hon tittar efter Acke, för att rapportera.

- Acke sa upp sig, berättar basen. Här jublar man vart sjuttonde år, sa han och tog ut allt kompledigt han hade. Fattar du nåt?

Idag plockar Acke hallon på berget vid Marsjön, det där stället där det växer så fina enar i strandhagen nedanför. Acke lyssnar efter vinden. Han hör inte det andra jublet.