Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

Hör han mig inte?

Det bullrar på verkstan. Maskiner förstås, men också radioapparater. Discodunk från ett håll, hårdrocksskrål från ett annat och hip-hop-rap bortifrån hörnet.

Ibland dränker skvalet från en enda apparat allt annat.

Oftast är det Danne som är boven. Särskilt såna där dagar då han måste byta bit i maskinen var tjugonde sekund. Då känns det extra bra att dra på en låt med riktigt sug i.

När nån tjänsteman stannar och tittar på Dannes bandspelare så vrider han upp Lili och Sussie ett snäpp till.

- Titta du, tänker han. Det här är min musik och min maskin, här bestämmer jag. Men du - du begriper inte ett smack!

Maskinljudet verkar nästan vara en del av musiken. Trummorna hetsar och Danne tar ett danssteg mot mätbänken. Det ska bli en bra dag. Kanske tjejen väntar utanför grinden i kväll igen.

Snett över gången kliver Larsson mellan sina båda borrmaskiner, lika stel av olust som Danne är full av lust. Larsson vill inte bry sig om Dannes musik. Han försöker koppla bort den, men när volymen står på max så äter sig Madonnas röst in i tankarna.

- Du får dämpa, jag hör inte vad jag tänker!

- Det känns väl ovant att tänka! hojtar Danne glatt.

Sen studsar han iväg till fikabordet.

- Vad ville Larsson? undrar Lillen.

- Skoja om musiken bara, förklarar Danne sorglöst.

- Man skulle ha hörselskydd med inbyggt radio, föreslår Lillen, men Ärtan protesterar.

- Alltså, jag plockar en bit från bandet så här, och så vrider jag mig högerom mot maskinen och byter bit, och så vrider jag mig vidare mot bänken och sen höger mot lådan Om jag skulle ha hörselskydd med sladd så skulle jag bli alldeles uppsnurrad.

- Radio kan väl vara trådlös, fnyser Lillen, men Ärtan är igång:

- Till slut hänger vi allihop uppsnodda i varsin sladd från taket!

Larsson hör inte på. Dannes replik mal i huvudet. "Skoja om musiken, bara". Skoja!

Fattar inte Danne ens att det är allvar? grubblar Larsson. Varför är det inte lika viktigt att jag får må bra på jobbet som att Danne får? Hör han mig inte?

Söndag kväll har Larsson grubblat färdigt, och övertalat sin systerson att låna ut värstingstereon. Förstärkarna som han kånkar in på verkstan måndag morgon är imponerande.

Alla hoppar till när symfonin börjar med några ödesdigert mullrande taktslag på en volym som ingen tidigare lyckats åstadkomma.

Beethovens femma är det, och Beethovens femma blir det, i fyra timmar. Hela verkstan gungar. Lillen är på väg för att be Larsson sluta upp. Men liksom andra som kommer på samma tanke så blir han stående. Larsson stiger oberört mellan borrmaskinerna.

Till matrasten byter han äntligen låt. Han spelar den bara två gånger, men det är en envis sak. En egendomligt intensiv melodi nöter och nöter. Danne är säker på att han har hört den förut. Plötsligt kommer han på det, och frågar Larsson vad det är.

- Bolero. Av Ravel.

- Vet du att ett band har spelat in den igen, modernt liksom? undrar Danne. Syrran har den, så om du vill

Det är väl en fredstrevare men Larsson vet inte vad han ska säga. Han byter borr i tvåan.

Sedan förvandlas verkstan till kyrka. Orgelmusiken dånar. Danne tycker att musiken liksom kommer inifrån huvudet. När den sista Bach-tonen klingat ut så surrar det fortfarande tomt i öronen.

Mot kvällen plockar Larsson ner förstärkarna.

- Vad gillade du kyrkomusiken? frågar Danne en reparatör som är på väg hem.

- Vilken musik? undrar reparatören yrvaket. Han är fortfarande inne i ett problem med en krånglande fottrampa.

Det du, Danne. Ett sånt jobb skulle du ha.