Arbeta tillsammans - Sanna Vestin

Min norrman

Han heter Geir och han kom från Norge en fredag för ett halvår sen. På tisdan hade han fyllt arton och måndan efter stod han på det nya jobbet.

Treskiftet vid svarven var tungt, och ackordet hopplöst. Och varje dag när Lasse Larsson, som kallades Volvo, kom för att byta av Geir, så var det nåt fel.

- Du kunde väl ha sänkt trycket? Har du inte sett vilken dålig fas det blir? Och det där är fel verktyg!

Först i dag kände sig Geir äntligen sams med maskinen och bitarna blev som de skulle. Han kilade in i baskupan och frågade hur mycket han fick tjäna.

- Du kör så mycket du vill, bara du inte fuskar, skrattade basen.

Geir körde, svett och glad, fortfarande när Volvo kom. Då hade han kört ihop minst femton spänn mer i timmen än vanligt. Äntligen skulle han slippa skäll!

Volvo suckade. Bordet kladdigt, golvet skräpigt, och naturligtvis hade pojkvaskern inte bytt stål. Volvo tittade på kortet hur mycket Geir gjort.

- Vad i helvete har du haft för dig? Sådär mycket får du inte tjäna!

Utbrottet kom fullständigt oväntat för Geir. I fem minuter stod pojken och mannen och skrek åt varandra, innan Geir slet åt sig plastkassen med termosen och stack iväg, tvärarg.

Volvo sjönk utmattad ner vid mätbänken.

Jämt är det likadant, tänker han. Man lägger upp sitt jobb lugnt och snyggt så man ska stå ut till pension. Då får det inte vara hur skitigt och eländigt och hetsigt som helst. Men så stup i ett ska man lära upp nån ny stjärna som tror att han är bäst i världen. Skitjobbet lämnar han efter sig och att hans arbetstakt inte går att hålla i många år bryr han sig inte om, för han tänker bara stanna till sommarn.

Kvällen därpå är det tvärtom.

Geir är bedrövad. Den ordinarie gubben på förmiddagsskiftet är sjuk och en avbytare som heter Lundgren har kört några timmar. Lundgren har tagit ut ännu mer i timmen än Geir gjorde igår, men på en sort som inte alls går att köra ihop egentligen. Geir har förstås inte kunnat få någon rättelse, när Lundgren har skrivit upp så kort tid.

Volvo går och marar den natten medan han ställer om maskinen för nästa sort. Det är väl en sak att man måste uppfostra nya grabben, men vuxna karlar! Det var tjaskigt av Lundgren att förstöra för grabben.

Plötsligt kommer Volvo på ett sätt att näpsa avbytaren. Han lägger in minst tjugo små fördröjningar i maskinens nya program. Han ändrar så att alla verktyg rör sig längsta möjliga väg, och sänker matningshastigheterna. Nästa morgonskift ska det vara precis omöjligt att köra ihop ackordet.

Lasse Volvo somnar ovaggad och nöjd med sitt verk, men nästa kväll ser han på långt håll att han gjort en tabbe. Geirs molokna min säger allt. Ingen avbytare har jobbat på morgonskiftet. Det blev Geir som fick tampas med eländet.

Volvo tar sats för att förklara. Men först skriker han till åt Lundgren, som tydligen bytt till sig eftermiddagsskiftet av något skäl, och därför inte har varit på plats på morgonen.

- Gå hem med dig! Och låt bli att förstöra för min norrman!

Sen berättar Volvo om sitt dåd. Geir lovar att inte skvallra. Men han har ju klagat sin nöd för många under eftermiddan och folk kan lägga ihop två och två. Snart nog är storyn ute.

- Du är väl aldrig osams med Lundgren, retas de med Volvo, som rycker på axlarna. Det där är ur världen.

Men hemma i inackorderingsrummet ligger Geir hundra långa mil från mor och far och tittar i taket. Rakt ut i mörkret upprepar han för sig själv vad Lasse Volvo sa.

- Och låt bli att förstöra för min norrman!

- Min norrman.