Vi har rätt att fira jul

Texten är skriven 1982. Arbetarrörelsen Solidaritet i Polen hade börjat växa, men möttes med våld.

Det är med något nyvaknat

Josip, som alltid har reda på sig, talar om att det är 25 veckor kvar till semestern. Men han ser rätt belåten ut. Det är ju just det - när man har jobbat tjugofem veckor så har man rätt till semester.

Första gången jag var ledig från just det här jobbet var jag extra uppfylld av den där trygga belåtenheten när jag kom tillbaka.

Värmen från sinterugnen slog emot mig när jag klev in på verkstan och stampade av mig snön. Där stod Alfred vid sin stans och vickade lite på mössan.

- Tjänare, sa han. Är det inte skönt att få komma hit igen?

Jo, jätteskönt, svarade jag, helt uppriktigt.

Själv har jag varit förskräckligt produktiv även under ledigheten, och före jul. Jag får alltid skaparmani till jul. Klipper och klistrar sällskapsspel till syskonbarnen, limmar pepparkakshus med knäck, målar glasburkar, skriver julbrev i massor, stickar och målar. Officiellt tycker jag att det är fånigt med julklappar, men innerst inne - det är ju så kul att arbeta, tillverka, ge bort.

När jag var sexton grät jag över alla pengar som mina föräldrar slösade bort på jul-trams. Nu sparar jag själv pengar för att kunna slösa till jul.

Nån video har jag i alla fall inte köpt. Det har flera av arbetskamraterna gjort, visar det sig vid fikat. De utbyter tekniska erfarenheter om märken och funktioner. Först infinner sig något av sextonåringens förtrytelse hos mig - att slänga ut många tusen på sånt!

Men jag vet inte längre. Glädjen över att ha råd till video ligger kanske inte så långt ifrån den skaparglädje jag känner när jag tillverkar julklappar eller köper något personligt och skriver långa verser. Det är väl arbetare som bygger videoapparaterna - skulle vi inte ha råd och rätt att köpa och roa oss med dem då?

Sen kan man ju resonera om råvaror och resurser etc, men det är egentligen en annan fråga: makten över produktionen. Nu har vi i alla fall byggt videoapparater. Vem ska använda dem då?

Ska vår julglädje vara stilla begrundan över Jesu födelse och ruelse över vårt otacksamma och slösaktiga leverne? Är det inte bättre att julglädjen är att skrämma vintermörkret på flykten med fest och fart och samvaro kring det livets goda som vi själva arbetat för och jobbat ihop? Ska vi skämmas för det?

xxx

Nej, när kompisarna lägger pengar i bössan till Polen så är det ingen som röjer något dåligt samvete över julens frosseri. Snarare muttrar man något om att pengarna minsann inte räcker så långt som man skulle ha önskat.

Pengarna i bössan är inte välgörenhet. De är förtrytelse över militärens smutsiga angrepp på arbetarnas frihet. Vi som arbetar, vi har gjort oss förtjänta av bröd och frihet och tillgång till det vi producerar. Jul har vi rätt att fira med släkten, mätta och glada och stolta över vårt arbete och vårt land. Men i Polen sätts arbetarna i koncentrationsläger till jul.

Nog har det funnits skäl att gråta även den här julen. Men inte över arbetarnas överflöd, utan över förtrycket som förmenar arbetarna att njuta frukten av sitt arbete.

Nyårslöften 1982. Kampen mot arbetarmördarna i Polen måste fortsätta, och kampen för våra egna arbeten här. Det hänger ihop. Det är inte välgörenhet. Det är solidaritet.

Sanna Vestin

Texten publicerades i tidningen Gnistan nr 1/82.