Denna sida innehåller en arkiverad artikel av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.
Sverige är mer humant mot asylsökande än de andra EU-länderna, säger Jan O Karlsson. Varför - jo, här verkställs de flesta avvisningar. De som har fått avslag slipper leva i otrygghet under jorden.
Det skulle vara humant att korta asylprocessen genom att låta den avgöras definitivt efter ett överklagande, förklarade ministern när förslaget presenterades om att ta bort möjligheten för en person som redan fått sin asylansökan prövad att göra Ny ansökan om uppehållstillstånd hos Utlänningsnämnden.
Men det är faktiskt inte så att den som lämnar in en Ny ansökan därmed får rätt att vänta på besked i Sverige. Avvisningsbeslut från Utlänningsnämnden kan verkställas när som helst om inte nämnden har beslutat om inhibition. Det finns alltså ingen direkt koppling mellan Ny ansökan och vistelsetiden i Sverige.
Indirekt kan det naturligtvis finnas en koppling. Människor skulle kunna gå under jord i förhoppningen att så småningom få stanna efter en Ny ansökan.
Frågan är då varför människor går under jord. Gör de det utan att förstå sitt eget bästa - att det är mer humant att bli avvisad?
Positiva reportage om återvändande flyktingar som äntligen bygger upp en tillvaro igen i det raserade Bosnien eller Afghanistan tyder på att det skulle kunna vara så. Men det finns tyvärr också motstridiga vittnesmål om människor som hamnar i läger eller drivs på flykt igen.
Asylprocessen är till just för att bedöma vilka individer som inte kan återvända. Det är meningen att myndigheterna inte bara ska ta hänsyn till den allmänna risken för tortyr och förföljelse utan också till de skäl som gör det orimligt att begära att just den här personen återvänder - med sin fruktan och sina skador och med risken att behöva konfronteras med forna förföljare.
Ingen borde behöva tvivla om att Sverige prövar varje asylansökan individuellt. Det tar ju månader och år. Problemet är att bedömningen av individuella skyddsbehov och humanitära skäl är så snäv att de sökande upplever att det inte finns någon individuell bedömning.
Alla känner till de schabloner som formellt sett inte existerar, om vilka som har stor chans att få stanna och vilka som får avslag. Undantagen finns, men de är så få att de inte gör avtryck.
Desto större avtryck gör de fall där det inhumana i avvisningen får schablonmotiveringen att framstå som cynisk. Från dessa fall sprids "vetskapen" att myndigheterna inte tar hänsyn till individuella skäl.
När det gäller förhoppningar hos dem som går under jord så är bilden från de enkäter som faktiskt har gjorts mycket svart. De som gömmer sig tror inte på att de fått en individuell bedömning. De är skräckslagna för att återvända och ser inga alternativ.
Där ministern ser människor som bryts ned på grund av sina upprepade ansökningar, där ser frivilliga organisationer människor som på grund av att de är nedbrutna lämnar in nya ansökningar. Hur det än är så har asylsökande i den här situationen inte rätt att hävda sina ursprungliga asylskäl på nytt - de är redan prövade. Det är därför de nya ansökningarna handlar nästan uteslutande om humanitära skäl.
Kan det vara så att hjälparna och engagerade ombud förvärrar situationen, genom att kämpa för varje asylsökande i en utdragen process i stället för att försöka stödja ett återvändande där det skulle vara möjligt?
Risken finns. Alla inblandade kanske inte är lika övertygade om andra människors plikt att stanna i sitt hemland, eller om västvärldens moraliska rätt att säga nej till invandring. Och även om man är införstådd med att invandringen är reglerad så kan man säkert dras med av de asylsökandes syn på sin situation.
Men det finns också en stark kraft i motsatt riktning.
Visst kan du vara beredd att ställa upp för var och en i teorin. Men när det är din dörr de ringer på, ditt extra sovrum de bor i och du som köper mat åt dem... När det är du som får lappa ihop barnet som hittat sin mamma efter ett självmordsförsök, du som måste tampas med de överaktiva syskonen eller med det barn som tvärtom lägger sig på sängen och slutar äta och tala och till slut är helt lealös, du som får värja dig mot den aggressive pappan... När det är du som drömmer mardrömmar om de upplevelser som de vuxna så småningom berättar om och som du ser i barnens teckningar. Då kommer du nog att börja fråga dig vad du gett dig in på.
När dessa människor efter oceaner av svikna förhoppningar och frustration äntligen får uppehållstillstånd och du kan återgå till ett förhållandevis normalt liv, hur tror du då att du reagerar nästa gång någon ringer på din dörr? Säger du bara: Visst, kom in, självklart ska du gömma dig!
Faktiskt tror jag inte att de flesta som är personligt engagerade i flyktingöden tar lätt på saken. Tvärtom tror jag att de flesta håller på flyktingrörelsens etik och aldrig uppmanar någon att gömma sig utan så gott det går försöker upplysa om vilka påfrestningar det alternativet innebär.
Trots att man vet att även barn "måste" må dåligt för att få uppehållstillstånd så gör man sitt bästa för att skydda barnen och ge dem en så normal och trygg tillvaro man bara kan.
Många av dem som jag har intervjuat om deras engagemang för flyktingar nämner sin önskan att hjälpa även dem som väljer att återvända. De säger: Om det bara fanns något att återvända till! Om det fanns något stöd... Om det fanns något nätverk...
Ändå har de gång efter annan hamnat i en situation där ett avslag känns så omänskligt att de är beredda att göra allt de kan för att hjälpa någon som går under jorden.
Då måste man ge råd. Men att sakligt upplysa om vad som krävs för att få uppehållstillstånd efter en Ny ansökan kan uppfattas som en underförstådd rekommendation att släppa taget, att det enda som återstår är självmord. Det hänger ihop med att skälen måste vara nya och med olycksaliga formuleringar i lagens förarbeten om livshotande sjukdom som skäl.
En advokat som gått över gränsen och faktiskt rekommenderat självdestruktiva handlingar kritiseras. Men den starkaste kritiken borde väl ändå riktas mot den lagstiftning och lagtolkning som är så hård att människor drivs så nära gränsen, att någon kan ta en självmordsrekommendation på allvar?
Den avvisade som gör ett självmordsförsök är beredd att riskera livet hellre än att återvända till hemlandet. Vad säger det om avvisningsbeslutet? Att självmordsförsök har blivit så vanliga i ansökningarna att Utlänningsnämndens företrädare offentligt kan säga att de inte kan ta alla på allvar, vad säger det om praxis för humanitära skäl?
Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd, FARR, skrev i sitt remissvar att det naturligtivs inte är bra att det växer fram ett B-lag i samhället. Men, påpekar FARR.
... de som gömmer sig gör det inte för nöjet att bo här utan mänskliga rättigheter, utlämnade ibland åt de mest samvetslösa arbetsgivarna. De gör det för att de räknar med att alternativet är ännu värre.
FARR tror att "det finns bättre sätt att hindra folk från att gömma sig. Det finns till och med förnuftigare sätt än att låta polisen samarbeta med Migrationsverket".
Det handlar enligt FARR om attityder som förståndiga politiker kan se till att lagstiftning, förordningar och prejuikat uttrycker: Att ingen får avfärdas för att han eller hon inte klarar av att berätta om sina upplevelser genast för första bästa myndighetsperson, att kvinnors skäl kommer fram, att barn hörs och tas på allvar. Att ärenden behandlas inom rimlig tid - annars ska det bli uppehållstillstånd.
Man kan bara instämma.
En helt vanlig domstolsprocess. Rättvisa inför lagen, muntlighet, sökande efter sanningen... Hellre fria än fälla... Respekt för den svaga parten. Och att avsluta med en rimlighetsbedömning: Är det rimligt att begära att den här personen återvänder till hemlandet?
Ska det vara så svårt att införa så enkla och självklara principer?
Sanna Vestin
