menybox

Asylnytt startsida Praxisnotiser Kalender Redaktörens texter

Texter och tal om flyktingar

Denna sida innehåller en arkiverad artikel av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.

Gå tillbaka till arkivlistan


 

Ny princip införs utan debatt

Flyktingar får bara stanna begränsad tid

/Kommentar skriven 2010: Utredningsförslaget som analyseras i artikeln ledde inte till något lagförslag./s

År 2004 har regeringen i all tysthet lagt fast en ny princip i svensk flyktingpolitik. Flyende från inbördeskrig ska bara få tidsbegränsade uppehållstillstånd om de tillåts stanna. Beslutet togs genom att regeringen beviljade tvååriga uppehållstillstånd åt några asylsökande från det krigshärjade Tjetjenien. Samtidigt tillsattes en utredning som kan leda till att tidsbegränsade tillstånd blir regel för fler flyktingar.

Den 19 februari detta år beslutade regeringen att några asylsökande från Tjetjenien i Ryssland skulle ges tidsbegränsade uppehållstillstånd i Sverige. I en riksdagsdebatt några dagar senare framställde den ansvariga ministern Barbro Holmberg beslutet som något helt normalt:

Det är ganska naturligt att man åtminstone vid en första bedömning inte betraktar en pågående konflikt som någonting som ska vara för evigt och permanent när man ger uppehållstillstånd just på grund av skyddsbehov vid en väpnad konflikt. (...) Normalt sett är det så att när man beviljar uppehållstillstånd på grund av situationen i hemlandet gör man det just med tillfälliga tillstånd.

Det är oklart vilka beslutsfattare ministern syftar på. Praxis i Sverige har i princip varit att asylsökande som ges uppehållstillstånd får stanna permanent. Ett undantag är plötsliga massflyktsituationer. Barbro Holmberg påpekade att de sökande från Tjetjenien fick skydd. Ja, faktum är att de hade haft tillfälligt skydd redan i tre till fyra år. Så länge hade de väntat på Sveriges besked.

Permanent eller tillfälligt skydd, spelar det någon roll? Frågan har besvarats effektivt den senaste tiden genom läkarnas rapporter om asylsökande barn som hamnar i djupa depressionstillstånd, trots att de här i Sverige inte löper någon risk för förföljelse eller någon materiell nöd.

Låt mig citera en tjetjensk kvinna, Larisa Munaeva, som kom till Sverige med sin familj i full panik. Hennes man hade misshandlats grovt och utsatts för skenavrättning. Mannen hade lyckats fly men måst hålla sig undan som ett skadat djur medan hon och barnen levde i skräck för soldaterna som urskillningslöst dödade och brände i jakten efter honom och andra eftersökta.

I Sverige hade de dock inte fått skydd och rehabilitering utan hölls i oviss väntan i tre år. Under denna tid bröt föräldrarna samman psykiskt, medan barnen blev alltmer apatiska. Mamman kommenterade:

Jag kan förstå att Sverige har rätt att skydda sig från flyktingströmmar och att det är Sverige som bestämmer vem som får flytta hit. Men jag kan inte förstå att de måste hålla oss så här länge. Jag vet inte vad de vill att vi ska göra. Vi har lämnat fram våra dokument och gjort allt lagligt. Alla säger bara att vi måste vänta. Jag vet inte varför. Vi väntar, väntar, väntar.

Familjens väntetid hängde inte på dem själva - utan på regeringen. Utlänningsnämnden hade lämnat över några fall för vägledande beslut, och regeringen lät saken bero i ytterligare ett år.

Larisa fortsatte:

Vi kom inte hit för att bli sjuka! Men vi blir sjuka och vi blir tvungna att gå till sjukhuset. Varje gång påminner de oss att vi är asylsökande och att de inte kan hjälpa oss. Vi vill inte stanna för att vi är sjuka! Vi är rädda för att återvända och vi blir sjuka för att vi inte tänker på något annat. Inget annat skäl.

Långa sömnlösa perioder omväxlande med mardrömmarna som utspelade sig i Tjetjenien gjorde sitt till. Depressionsperioder avlöstes av vansinnesutbrott och det höll på att sluta i en tragedi innan pappan omhändertogs för tvångsvård under ett par månader. En av flickorna, då tolv år gammal, var vid det laget i ett sådant tillstånd att mamma matade henne och bytte blöjor.

Hur kom det sig då att först Utlänningsnämnden och sedan regeringen väntade så länge med att fatta beslut? Det kanske bara handlar om oron för brottslighet bland asylsökande från Ryssland. Men det kan också ses som led i en stegvis ändrad flyktingpolitik, där tillfälligt skydd är normen. Olika metoder att ge tillfälligt skydd utan permanent uppehållstillstånd har använts allt flitigare under senare år:

  1. Myndigheterna och/eller regeringen avvaktar med att fatta beslut. Regeringen har legat på vissa ärenden i upp till två år - medan alla liknande ärenden vilat. Ibland är det myndigheterna själva som avvaktar. Men enligt lagens förarbeten ska det inte förekomma att ärenden tillåts vila i väntan på att situationen i hemlandet ska bli bättre.
  2. Avvisningsbeslut fattas som inte går att genomföra. De som skulle avvisas blir kvar i Sverige på samma villkor som asylsökande - men utan rätt att arbeta. Sådana avvisningsbeslut kan vara avsedda som påtryckning mot den asylsökande att försöka skaffa fram pass. Men det förekommer att hindret mot verkställighet ligger helt utanför den asylsökandes kontroll. Även ensamkommande barn kan få avvisningsbeslut som inte går att verkställa.
  3. Tidsbegränsade uppehållstillstånd utfärdas. För somalier har Migrationsverket bedömt att situationen i hemlandet inte var värre än att de skulle kunna återvända - men i Somalias kaos fanns ingen erkänd regim att avvisa till, och inga förbindelser. Somalier fick tidsbegränsade tillstånd, liksom nu tjetjenerna. Idag har praxis ändrats och somalierna får avvisningsbeslut som bara kan verkställas frivilligt.

Sverige har allt oftare undvikit att ge permanenta uppehållstillstånd åt personer som flytt hit och inte kan återvända till hemlandet. Regeringsbeslutet om tjetjenerna utgör ett nytt steg på denna väg.

Utlänningsnämndens berättade i sin skrivelse till regeringen om Tjetjenienfallen om hur tjetjener trakasseras i Ryssland, inte minst av polisen, och därför inte bör hänvisas till internflykt. Men enligt regeringens motivtext ges uppehållstillstånden inte på grund av förföljelse, utan ”inre väpnad konflikt”. Uppehållstillstånd på grund av inbördeskrig är en möjlighet som infördes i Utlänningslagen 1997 men som hittills nästan aldrig har använts.

Enligt propositionen som föreslog lagändringarna 1997 är det "naturligt" att uppehållstillstånd vid inbördeskrig är tidsbegränsade. Men regeringens beslut innebär tidsbegränsade tillstånd trots att konflikten redan visat sig utdragen och för sökande som väntat på beslut i flera år.

Varför just inbördesstrider skulle förväntas vara kortvariga eller lättare att komma över framgår inte. I riksdagsdebatten gled Barbro Holmberg ytterligare ett steg. Hon sa att uppehållstillstånd på grund av "situationen i hemlandet" normalt är tidsbegränsade. Då någon är personligt förföljd ska däremot uppehållstillståndet vara permanent, menade hon.

Det hör till saken att beviskraven för "förföljelse" är ytterligt höga i Sverige, jämfört med andra flyktingmottagande länder. Endast en liten andel av dem som får uppehållstillstånd definieras som personligt förföljda och får formell flyktingstatus.

Barbro Holmberg tycks faktiskt flagga för att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska bli regel snarare än undantag.

Nästa steg är i så fall redan taget. Veckan efter beslutet om tjetjenerna antog regeringen direktiven för ännu en utredning om åtgärder mot att asylsökande inte har identitetshandlingar. Huvudidén är att personer som inte medverkar till att klarlägga sin identitet ska få tidsbegränsade uppehållstillstånd istället för permanenta.

Sanktionerna kan få omfattande konsekvenser, eftersom andelen asylsökande som inte kan identifiera sig är hög.

Redan tidigare har tidsbegränsade uppehållstillstånd använts som ett slags villkorligt straff för enskilda personer som har någon vandelsanmärkning. Nu ser det ut som att regeringen går in för att straffa de asylsökande kollektivt.

Larisa Munaeva som citerades ovan blev helt förkrossad då hon insett innebörden i regeringsbeslutet. Hon kunde inte förstå hur politikerna resonerat eller hur hon skulle berätta för sina barn att de kanske bara skulle få stanna en tid i Sverige. Ett par dagar senare var det hennes tur att tas in på psykiatrisk klinik, oförmögen att ta vara på sig.

Familjen beviljades efter ytterligare två månaders väntan permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl, främst barnens tillstånd. Flyktingstatus beviljades inte, trots att mannen varit jagad på grund av sin anknytning till den av Ryssland terroriststämplade delstatsregeringen (han var energiexpert). Man kan inte låta bli att spekulera över vad det betytt för denna familj att leva i tre års ovisshet, istället för att snabbt komma i trygghet, lära sig språket och börja arbeta. Föräldrarna är båda högutbildade tekniker.

Och vad innebär det för Sverige att allt fler skyddssökande lever i ovisshet med tillfälligt skydd? Vad innebär det för den mentala hälsan, vad innebär det för möjligheterna till integration?

De inskränkningar av asylprövningsrätten som nu ligger på riksdagens bord syftar enligt regeringen till att påskynda asylproceduren så att inte barnen ska fara illa. Den omsorgen klingar falsk mot bakgrund av att regeringen samtidigt slår fast att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska vara det normala.

Sanna Vestin


Artikeln publicerades i tidskriften Ordfront Magasin juni 2004.

Home    Innehåll arkiv