Denna sida innehåller en arkiverad föreläsning av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.
Komikern Tage Danielsson förklarade efter en kärnkraftsolycka som hänt i Harrisburg, USA, att det viktiga inte var om det var sant att olyckan hänt , utan om det var sannolikt att den hänt och särskilt om det var sannolikt att det skulle hända igen. Och det var det ju inte, för visserligen hade det hänt, men det var ju så osannolikt att det skulle hända att det egentligen nästan inte hade hänt. Och att det då skulle hända igen var ju ännu mer osannolikt.
Ungefär så är det att försöka bevisa att man är förföljd. Det är inte så vanligt att man har papper och stämplar på vad säkerhetspolisen gjorde den där gången i källaren.
Även om man lyckas göra troligt vem man är och varifrån man kommer, så kan man lätt råka ut för att bli bortdefinierad som icke trovärdig när man försöker berätta vad som hänt. Om till exempel någon detalj blivit felaktig i utskriften av den första intervjun, och man sedan rättar till det - då har man ändrat sina uppgifter, och så har man genast blivit mindre trovärdig.
Samma sak händer när man lägger till nya uppgifter. Det är till exempel vanligt att den som har varit utsatt för tortyr eller blivit våldtagen, inte klarar av att berätta om det här för första bästa myndighetsperson i främmande land. Man kanske inte ens förstår att man är tvungen att berätta om det - för en själv är det kanske självklart att sådana saker händer i ens hemland.
En kvinna som har våldtagits på ett förnedrande sätt kanske berättar om det ett par år senare för en sjuksköterska som försöker hjälpa henne att bli av med värk och sömnproblem.
Men om hon då får ett intyg som kommer med i asylutredningen, då heter det att hon har "trappat upp" berättelsen. Hon är inte trovärdig.
Även om någon av Sveriges främsta experter på diagnos och behandling av tortyrskador har intygat att skadorna mycket väl kan ha uppstått på det sätt som den asylsökande har berättat - så kan Utlänningsnämnden ändå anmärka att det inte är bevisat att skadorna kom just av tortyr.
En sammanfattning så långt: för det första får man inte visum. Kommer man illegalt så blir man utslängd av den anledningen. Och om man ändå kommer in i asylprocessen blir man antagligen inte trodd.
Nåja, riktigt så svart är det inte. Sedan 1995 har i genomsnitt 13.000 flyktingar om året av olika slag, asylsökande eller anhöriga till asylsökande, fått permanenta uppehållstillstånd. Sverige har fram till nyligen varit det land inom EU som beviljat flest permanenta uppehållstillstånd i förhållande till antalet invånare.
Men för många som får stanna så har det varit en lång väg dit. Ni vet att de flesta som får stanna i Sverige erkänns inte som flyktingar. Den stora majoriteten får stanna av så kallade humanitära skäl. Det heter så, men de humanitära skälen har nästan alltid med situationen i hemlandet att göra.
Om regimen i hemlandet är så nyckfull att man kan bli straffad bara för att man försökt söka asyl, eller om läget är så kaotiskt i hemlandet att det inte går att skicka tillbaka folk, då kan det ibland räknas som humanitärt skäl. Att man riskerar ett oproportionerligt strängt straff för något eller att man skulle bli socialt utstött kan räknas som humanitärt skäl, inte alltid, men i väldigt svåra fall. Det kan gälla till exempel en våldtagen kvinna eller någon som tillhör en trakasserad minoritet. Man kan tycka att sådana här saker borde räknas som flyktingskäl, men så är det alltså inte. Om det över huvud taget beaktas så är det som humanitära skäl.
Det kan också vara omöjligt att återsända människor till ett visst land på grund av krig eller den opålitliga regimen, eller för att det över huvud taget inte finns någon regim - eller några förbindelser för den delen. I sådana situationer är det vanligt att myndigheterna avvaktar under lång tid med att fatta beslut, i förhoppningen att situationen ska lugna ner sig i hemlandet.
Det här slutar ofta med att åtminstone barnfamiljer får uppehållstillstånd, formellt för att de har väntat så länge.
| Det är inte så vanligt att man har papper och stämplar på vad säkerhetspolisen gjorde den där gången i källaren |
Men även bland dem som först har fått avvisningsbeslut så får en del till slut stanna av humanitära skäl. Det finns alltså flyktingar som levt gömda i den här gruppen.
Antingen kan det vara så att det land man skulle avvisas till vägrade att ta emot. Eller så var skräcken för att återvända så stor att man bara inte kan klarade att ge sig av. Man gömde sig i Sverige. Tiden gick och man levde under jorden, i ständig ångest och beroende av andra.
Den som redan har psykiska skador av allt som hänt, blir inte bättre i den här situationen. Barn mår fruktansvärt dåligt. Till slut, efter en ny ansökan där läkarintyg beskriver hur psykotisk man har blivit, vilka självmordsförsök man gjort o.s.v. så får man kanske stanna - av "humanitära" skäl.
För dem som arbetar inom flyktingrörelsen förefaller den här gruppen att vara den största. Så är det förstås inte, men det är just de här människorna som söker hjälp hos kyrkor och frivilligorganisationer.
Även om den som lever gömd har fått avslag från Utlänningsnämnden, så kan man lämna in en Ny ansökan. Ja, i princip kan man ansöka hur många gånger som helst. Men Utlänningsnämnden får bara pröva nya skäl efter en Ny ansökan. De skäl som redan har prövats kan aldrig omprövas.
Anta att man har fått avslag för att man inte kunde bevisa att man blivit anklagad för att vara terrorist. Senare lyckas man få sina släktingar att smuggla ut kallelsen till militärdomstolen, med stämplar och allt.
Jättebra, man lägger in en Ny ansökan. Men då svarar Utlänningsnämnden att de här skälen är redan prövade så de kan inte tas upp på nytt. I praktiken är faktiskt hela flyktsituationen borta ur bilden. Man kan aldrig mer hänvisa till själva asylskälen. De är körda.
Om det till exempel råkar inträffa en statskupp i hemlandet så att situationen blir helt annorlunda, då skulle det kunna vara ett nytt skäl. Men för de flesta avvisade asylsökande kan ett nytt skäl bara vara en sak, nämligen att man har brutit samman mentalt.
Om man inför beslutet om avvisning har förlorat förståndet så totalt att det är fara för livet, så får man kanske uppehållstillstånd - men inte för att man är flykting. Det har Utlänningsnämnden redan bestämt att man inte är. Man får stanna för att det strider mot humanitetens krav att verkställa avvisningen.
Jag har sett många beslut från Utlänningsnämnden. Men jag har aldrig sett ett beslut där man snuddat vid tanken på att det är verklig skräck efter verkliga upplevelser i hemlandet, som har gjort någon psykiskt sjuk.
Låter det absurt? Visst är det absurt att asylärenden betraktas som vilka okontroversiella ansökningar som helst. Kan man föreställa sig en byggnadsnämnd som säger nej till ett byggnadstillstånd, men som kan ändra sig och säga ja - om den sökande visar sig ha gjort två "tjänliga" självmordsförsök?
Precis så humanitära är de "humanitära" skälen för den som från början inte har blivit trodd.
Texten är ett utdrag ur en föreläsning om flyktingar som lever gömda.
Vill du höra mer - tag kontakt!
