Denna sida innehåller en arkiverad artikel av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.
Sevilla juni 2002. EU:s statsministrar sitter och diskuterar hur de ska stoppa oönskad invandring. Samtidigt sitter 480 oönskade invandrare på golvet i en gymnastiksal och diskuterar sin framtid.
Männen i gymnastiksalen har inte kommit hit som flyktingar – även om några av dem kanske skulle ha haft goda skäl. De är gästarbetare.
De flesta kommer från Nordafrika. Många har rest till Spanien fullständigt lagligt genom program för arbetskraftsinvandring. Andra har kommit hit på vinst och förlust. De har ändå fått jobb.
Spanien har inte som praxis att deportera invandrare som tagit sig in spontant. De som handgripligen återsänds är främst de som påträffas direkt vid gränsen. En del av landets jordbruk bygger på tillfälligt anställda.
Någon drömtillvaro är det inte. Tillfälliga baracker och skjul för tillfälliga arbetare ger ingen komfort, tillfälliga papper ger ingen trygghet.
Systemet har varit en god affär för arbetsgivarna. Men det har inte setts med blida ögon av övriga EU-länder. Sedan Schengenavtalet avskaffade de interna gränskontrollerna har Spaniens invandring också varit EU:s.
För ett par år sedan började Spanien reglera invandringen. I början av år 2000 infördes en lag, som måste ha fått de övriga EU-ministrarna att hicka till. Alla som vistats i Spanien i två år, legalt eller ej, skulle få permanent uppehållstillstånd. Illegala invandrare skulle i stort sett få samma rättigheter som legala, även till familjeåterförening. Illegal vistelse skulle inte räcka som skäl för utvisning, utan det måste till särskilda skäl.
När ansökningstiden gick ut den 31 juli 2001, var antalet ansökningar uppe i 340.000. alla är inte färdigbehandlade, prognoserna tyder på att uppemot 240.000 kommer att få ja, medan drygt 100.000 får beslut om utvisning. Chansen att få uppehållstillstånd är störst för sökande från Europa, och därnäst för dem från spansktalande länder. Svårast är det för svarta afrikaner.
De som har ansökt i senaste omgången får bara uppehållstillstånd för ett år i taget. Lagen, som efter komplicerade partistrider gått igenom mer eller mindre av misstag, ersattes av en ny, mer restriktiv, efter bara ett år.
Numera gäller att en invandrare som grips utan klara papper kan utvisas inom 48 timmar. Dessa så kallade "papperslösa" – de som inte har uppehållstillstånd – har inte längre rätt att vara med i fackföreningar, delta i strejker eller ens att demonstrera.
Även säsongsarbetarna har förlorat fackliga och sociala rättigheter. De får inte heller längre ta hit sina familjer. Dessutom har straffen skärpts för dem som transporterar personer illegalt över gränserna och mot arbetsgivare som anställer papperslösa.
Samtidigt har invandringen fortsatt, både oreglerat och med nya invandringsavtal. Men gränsbevakningen har också skärpts. De livsfarliga resorna i småbåtar över Medelhavet kräver offer – ibland tvingas folk överbord innan båtarna nått land.
Båtförarna har försökt hitta nya vägar, men allt fler presumtiva invandrare grips på stränderna och fängslas under miserabla förhållanden innan de sänds tillbaka. Under andra halvåret 2002 var Spanien ordförandeland i EU och framstod plötsligt som härföraren mot olaglig invandring, med förslag om gemensam gränspolis och sanktioner mot de länder som låter illegala invandrare passera. Men bakgrunden till förslagen är kanske att Spanien inte klarar att reglera invandringen utan EU:s hjälp med att bevaka gränserna.
Även de arbetare som redan skänkt några år av sitt arbetsliv åt Spanien, har fått en osäkrare tillvaro. Tidigare fick man tillfälligt uppehållstillstånd om man hade erbjudande om jobb. Det gäller inte längre.
Polisen ägnar inte särskilt mycket kraft åt att jaga illegala inne i landet. Men de som sticker ut genom att delta i fackliga aktioner eller demonstrationer riskerar att gripas och deporteras.
Det som började som legalisering har alltså förbytts i sin motsats – kriminalisering av dem som inte godkänts.
Trots att de papperslösa har fråntagits rätten att demonstrera så har invandrare protesterat, tältat på torg, strejkat. Många som deltagit har till slut fått sina papper, mycket tack vare fackligt stöd, främst från det syndikalistiska CGT.
I Barcelona och på många andra platser har massdemonstrationer hållits sedan den nya lagen infördes i december 2001. I den stora demonstrationen under toppmötet i Sevilla var "Papeles para tod@s" (papper åt alla) en återkommande paroll, liksom talkörerna:
- Vem plockar vår frukt? De papperslösa!
- Vem bygger våra hus? De papperslösa!
Männen i gymnastiksalen har blivit icke önskvärda. Våren 2002 drabbades jordgubbsdistriktet kring Huelva av det otänkbara – överskott på arbetskraft. Trots att så många fått uppehållstillstånd och fått ta in sina familjer, så har Spanien fortsatt att teckna nya kontrakt om arbetskraftsinvandring, nu främst med länder i Östeuropa. Plötsligt var utbudet större än efterfrågan. Legaliseringen av dem som har jobb visade sig också ha en baksida – inga papper för dem som inte längre hade jobb.
Åtskilliga av afrikanerna i gymnastiksalen hade lovats en ny arbetsperiod men fick inte jobben eftersom de nekades uppehållstillstånd. Istället rekryterades nykomlingar från Östeuropa – med säsongskontrakt och avtal om återresa.
Rasistiska tongångar i spanska tidningar visar att polacker och rumäner är mer välkomna än afrikaner. Kanske har det också betydelse att afrikanerna som arbetat länge i Spanien hade börjat organisera sig och ställa krav. De nyanlända kommer, åtminstone till en början, att ta vad de får.
För att utnyttja uppmärksamheten mot Sevilla under toppmötet beslöt en grupp papperslösa att ockupera en del av universitetet Pablo de Olavide, något som kunde ske helt fredligt. Många lärare och studenter hjälpte till. Den internationella bevakningen blev stor, inte minst när arbetarna hungerstrejkade i 48 timmar.
Men toppmötet tog slut, journalisterna åkte hem och rektorn på Pablo de Olavide tröttnade. I början av augusti utrymdes gymnastiksalarna av ett stort polisuppbåd. De arbetare som var kvar greps. Deras sak prövades, och en mindre del fick uppehållstillstånd men de flesta utvisades.
Så slutade deras karriär som tillfällig arbetskraft i Europa.
Hur är det i Sverige? Nu talas det om att acceptera tillfällig arbetskraft även här. I dag är det inte många utomeuropéer som söker sig hit för att arbeta. Är det arbete man vill ha så är det naturligare att ta sig till ett land där man kan få jobb. En del länder i Europa accepterar papperslösa, de kan arbeta och barnen kan gå i skola, även om de inte har alla rättigheter.
Till Sverige kommer däremot många asylsökande. På förläggningarna är de nödtorftigt försedda med det materiella, utan att jobba. Men en del kanske ändå skulle föredra ett svartjobb i Spanien framför att vänta i Sverige i månader och år bland andra traumatiserade flyktingar.
Att resa in illegalt och arbeta svart är möjligt även här, men man är då lika rättslös som i Spanien – plus att man i Sverige måste leva under jord. Att hyra lägenhet, ligga på sjukhus eller gå i skola går inte utan personnummer. Man blir omgående gripen om man träffas på vid någon arbetsplatsrazzia eller trafikkontroll.
De som fått avslag på asylansökan hamnar i samma situation. Erbjudande om jobb under väntetiden i Sverige räcker inte för att få stanna. Om man gift sig under tiden så måste man lämna Sverige och söka uppehållstillstånd utifrån. Att ha levt gömd minskar chanserna.
Även om arbetsmarknadsskäl inte ska få avgöra vilka som ska få asyl, är det svårt att förstå varför proceduren måste vara så utdragen, och varför reglerna måste vara så omöjliga för dem som hunnit rota sig i Sverige.
Sverige hade för ett par decennier sedan stor arbetskraftsinvandring. Dessa invandrare kastades inte ut då det blev lågkonjunktur. De som kom hit från Jugoslavien och Turkiet på sjuttiotalet fick samma rättigheter som alla andra invånare. EU-medborgare som idag flyttar inom EU för att arbeta, har samma rättigheter som infödda.
De asylsökande som har fått uppehållstillstånd i Sverige har också oftast fått stanna permanent. De behöver inte bjuda under varandra på arbetsmarknaden av rädsla för att skickas ut.
Invandring behöver tydligen inte innebära att människor kastas ut som förbrukade persedlar efter användning. Det är inte farligt att öppna dörren för utländska arbetare. Det farliga är att ge dem sämre villkor än andra, att öppna dörren för rättslöshet och exploatering.
Sanna Vestin
Källor: Migration News Sheet utgåvor januari 2000-september 2002, Human Rights Watch: The other face of the Canary Islands, februari 2002, Artikel 14, nr 1/01 och 3/01, Ronny Stansert från Vigo, Artikel 14, nr 3/02, Lotta Holmberg och Amelia Morey Strömberg från Sevilla.
