menybox

Asylnytt startsida Praxisnotiser Kalender Redaktörens texter

Texter och tal om flyktingar

Denna sida innehåller en arkiverad artikel av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.

Gå tillbaka till arkivlistan


 

Att skriva om flyktingar

En flyktingjournalists reflektioner över sanning och konsekvens i journalistiken och om journalistens roll och ansvar.

Jag hörde en gång en debatt där en historieprofessor häcklades för att han dristat sig till att försöka skriva en bok med titeln "Historia underifrån".

Hur skulle en välmående professor kunna se något underifrån?

Nej, det kan han förstås inte.

Ingen nu levande människa kan se någonting från trettonhundratalets synvinkel heller, så därför borde i så fall historieämnet läggas ner - om ingen får skriva från någon annan synpunkt än sin egen.

Själv har jag arbetat i tjugofyra år på verkstadsgolvet. Ändå fick jag ibland höra att jag inte borde skriva berättelser från verkstan, eftersom jag bara var på besök där. Jag var inte född arbetarklass och därför skulle jag inte låtsas något.

Nej, jag låtsas ingenting.

Men jag envisas med att tro på berättelsens kraft.

En människa kan tänka sig in i en annan människas situation. Därmed är människan ett djur med en unik förmåga till samarbete och förståelse - och en unik förmåga till grymhet.

Varje historiker, varje journalist och varje tänkande människa har ett ansvar att se sin egen position i samhället, men också att ta ett steg vidare och försöka se saker och ting ut andra perspektiv. Själva skrivandet bygger på idén att någon annan kan läsa det jag sett, och se det på nytt ur sitt perspektiv.

Visst letar jag efter modern arbetarlitteratur och den litteratur som skrivs av illegala och förtryckta. Men i vår tid kanske de viktigaste berättelserna inte skrivs av stereotypen "arbetare" utan av vandrare och gränsöverskridare.

xxx

När jag arbetade på verkstadsgolvet så hade jag inte några ambitioner att skriva stor litteratur, jag lovar. Men jag skrev många berättelser till vår fackförbundstidning. Jag fick en hel del uppslag från jobbarkompisar och läsare om saker att skriva om, men jag nappade inte på alla, i varje fall inte på tips som gick ut på att göra sig lustig över någon arbetskamrat.

Jag la mig till med principen att om man nödvändigtvis behöver sparka så ska man sparka uppåt. Att hänga ut våra gemensamma grubblerier och tillkortakommanden är aldrig fel, skratta åt sig själv är aldrig fel. Att leka med perspektiven för ett ögonblick locka läsaren att vara i någon annans skor är aldrig fel. Men sparka aldrig neråt!

Jag skrev mina verkstadsberättelser efter att ha tjuvlyssnat på grabbarnas fikasnack. Men jag tjuvlyssnade med respekt. Det var det som var konsten.

Jag har en liknande princip nu, fast jag är i en annan sits. När jag skriver om flyktingar sitter jag inte själv på botten som jag gjorde på verkstan. Jag är ganska bekvämt uppspetad en bra bit upp på väggen.

Ändå har skrivandet om flyktingar och skrivandet från verkstadsgolvet en del likheter. Det handlar om att få det verkliga livet på pränt, i ett nerifrånperspektiv.

Det är nåt speciellt med det som är skrivet, och inte bara sagt. Det finns.

För trettio år sen handlade en hel del vanliga tidningsartiklar och TV-reportage också om sånt som jobbet. Nu för tiden handlar programmen inte om jobbet utan om börsen.

Börsvinnarna finns. Och alla andra vinnare. Om vanliga människor dyker upp i kvällstidningarna så är det för att dom har lyckats, de har vunnit tävlingar och lotterier. Eller kanske vunnit eller förlorat i asyllotteriet.

Men vi arbetare, mammor, vårdbiträden och städerskor, svartskallar och studenter, vi finns faktiskt varje dag året om och vår verklighet är viktig, året om. Inte bara den dag någon lyckost är vinnare.

För några år sedan blev jag tillfrågad om att hålla en skrivarcirkel i Katrineholm. Jag sa nej meddetsamma förstås, för jag är inte proffs varken som författare eller lärare, tyckte inte att jag kunde ta på mig det.

Men när jag sen fick veta vad det var frågan om, att det var den nystartade internationella föreningen för invandrarkvinnor som ville göra en tidning och börja med en skrivarcirkel, så kunde jag inte säga nej. Det verkade oemotståndligt spännande.

Kvinnorna som var med kom från Somalia, Irak och Sverige.

Under den här cirkeln hade vi praktiska skrivövningar nästan varje träff. Vi skrev brev, insändare, dagböcker, berättelser. På slutet satte vi ihop alltsammans till en tidning. Vi hjälptes åt att kopiera och häfta ihop den också, så det var inget tekniskt mästerverk. Ändå var det en riktig tidning.

Aldrig tidigare har jag upplevt så tydligt att ett plus ett kan bli mycket, mycket mer än två. Den där övningsuppgiften man kämpat med, den skulle bara ha blivit ett av många bortglömda blad i en arbetsbok om det hade varit en vanlig cirkel. Men nu fanns artikeln där tryckt i ett sammanhang.

Tillsammans blev det här inte några stackars arbetslösa invandrarkvinnors svenskaträning. Det blev en internationell kulturtidning med eget värde. Vi tog heligt löfte av varandra att inte ge bort den, utan alltid ta betalt.

Jag vet att det första numret mer eller mindre dängdes i bordet framför en del svenska tjänstemän som man tidigare hade känt sig underlägsen. Se här! Vår tidning! Läs och lär!

Det här handlar också om "respekt". Det ordet har används mycket på senare tid - och då har det handlat om att få respekt med hjälp av våld och makt. Nazister skaffar sig respekt med vapen och våldsattiraljer. Invandrarkillar likadant.

Det är tragiskt när respekt blandas ihop med rädsla. Desto mer upplyftande är det när man får vara med om att någon skaffar sig respekt på ett konstruktivt sätt, genom att delge sin berättelse och få andra att läsa och lyssna. Men då gäller det också att lägga fram berättelsen på ett genomarbetat sätt, så att den inger den respekt som den är värd.

Även om man kåserar och raljerar med sin omgivning så kan man göra det med respekt. Lika viktigt är det faktiskt att visa respekt för skribenten och texten, när man redigerar.

När vi gjorde den där kvinnotidningen så lade vi ner mycket tid på att rätta och justera. Även om man inte kan skriva svenska själv utan någon annan har skrivit ut texten, så ska det bli rätt, det som man ville ha sagt. Om man inte kan stava eller skriva rätt grammatiskt så ska det också rättas till.

Det är inte respekt att trycka en text med språkfelen kvar. Det blir lika tokigt som om man trycker talspråk. Talspråk ser jättedumt ut i skrift även om innehållet är klokt.

Kvinnorna som skriver vill inte bli lästa som att "oh vad gulligt att dom kan skriva svenska själva" utan dom vill bli lästa precis som alla andra - för innehållets skull. Då ska det inte finnas några språkfel som hindrar.

Det är ett vanligt missförstånd förresten att en text skulle bli lättare att läsa om man lämnar talspråk och språkfel kvar. Ungefär som att riktigt skriftspråk skulle vara för krångligt att läsa. Men i praktiken är det tvärtom. Talspråk är väldigt svårläst - det märks om man någon gång läser en direktutskrift till exempel från radio.

Så vi putsar och rättar och plockar. Till slut kommer vi inte längre och då brer vi ut allt vi fått ihop och pusslar ihop det på sidorna. Vi försöker göra snygg och prydlig layout, ramar, bilder, rubriker. Inget slarv. Snyggt ska det vara - så visar man respekt inte bara för dem man skriver om utan också för sitt eget skrivande och sin berättelse.

Samma sak gäller förstås sakinnehållet. Alla har vi varit med om att läsa i tidningen om något vi själva känner till - och så stämmer det inte. Det är oerhört frustrerande. Just därför att det tryckta ordet ser så trovärdigt och slutgiltigt ut, så är det så viktigt att det blir rätt.

Det är viktigt att det blir rätt även om man bara skriver i en liten föreningstidning. Skriver man om flyktingar och flyktingpolitik som journalist i en större tidning, så är det extremt viktigt att det blir rätt.

Kanske det inte handlar om liv och död när man refererar en EU-resolution. Men när man skriver om ett enskilt flyktingfall eller samlar ihop fakta om praxis för en viss grupp - då är det allvar. Man måste ta ansvar för vad man gör.

Det är kanske någons rädslor och tillkortakommanden som hängs ut. Det råd som ligger mellan raderna kanske kommer att följas av någon vars framtid hänger på hur det går sen.

Därför förmanar jag mig själv: Skriv bara det du vet. Dra inte till med något. Hitta inte på något. Skriv inte något som bara är ungefär rätt. Överdriv inte. Utnyttja inte någon. Och reflektera en stund över konsekvenserna.

När det gäller att konsekvenserna av att hänga ut enskilda människor så ska man förstås diskutera saken med personen man intervjuar. Men ofta har man uppgifterna i andra hand eller skriver utifrån skriftliga dokument. Och även om den intervjuade gärna vill berätta allt så måste man själv ta ett ansvar som skribent.

Kan den här personen råka mer illa ut om det kommer ut att han eller hon var med i en viss organisation? Vad kommer det att betyda om släktingar och vänner får veta att den här kvinnan har lämnat sin man? Vad kommer Utlänningsnämnden att tycka om de får läsa i tidningen om hur den här mannen gjorde sig av med sitt pass? Hur kommer det här barnet att må när folk omkring vet att: Aha, där kommer han som har blivit... Våldtagen är kanske inte det ord de andra barnen kommer att använda.

En annan sak är ju att mycket ont och konstigt kan väckas upp när en person berättar. En del minns hon inte, en del har hon förträngt och annat har hon till och med förvrängt. Otäcka skrönor kan ha blivit till mardrömmar som har blivit till verklighet i huvudet. Fast det omvända är nog vanligare, verkligheten har trängts ner till mardrömmarna.

Börjar man berätta kan mycket väckas upp, och man kan fråga sig om det över huvud taget är rätt att be någon berätta. Men det finns en del forskat om sånt här bland överlevande från nazisternas utrotningsläger, och huvudsidan är nog att det är bra att berätta, det läker.

Vi som inte är terapeuter eller psykologer behöver inte ge oss in och rota i folks känsloliv. Men det är aldrig fel att lyssna. Även den som så småningom kastas ut från Sverige kommer att ha något med sig om det i alla fall fanns någon här som lyssnade.

Det är aldrig fel att lyssna. Men allt behöver inte skrivas på väggarna.

Detta om konsekvenser av att hänga ut någon. En del såna konsekvenser kan man undvika helt enkelt genom att byta ut namn och en del andra personfakta. Man kan byta ut barnens kön, byt ut yrke, hemort, sådant som inte betyder något i historien.

En annan konsekvens kan bli att det man skriver uppfattas som råd till andra asylsökande. Därför gör jag hellre en reservation för mycket än en för litet. Jag skriver inte att de som är i den eller den situationen får uppehållstillstånd. Jag rapporterar att det har hänt en gång, och lägger till att det kanske inte gäller alla.

En del överdrifter ligger väldigt nära till hands för dem som alltid sysslar med de värsta flyktingärendena. Det är lätt att känna som så att ingen, inte ens barn får stanna som inte har försökt ta livet av sig sig flera gånger. Men det är inte riktigt sant. Och det är inte bra att ett sånt påstående basuneras ut gång på gång. Även barn kan läsa.

Sedan får man ockå tänka lite på andra aktörer än flyktingarna. Det har hänt att jag har fått höra att en person aldrig har fått någon hjälp i vården. Sedan visar det sig att vårdpersonalen har slagit knut på sig själva för att försöka hjälpa. Men de har inte lyckats. Båda delarna kan vara sant.

Allt som en asylsökande upplever om hur handläggare eller personal har betett sig är sant i den bemärkelsen att det är detta man upplevt. Men det kan finnas en annan bild som är lika sann.

Ett annat exempel: En kille kommer till Sverige och får vara med om att handläggaren frågar hur mycket pengar han har med sig. Det är en standardfråga som ställs för att ta reda på om den asylsökande har rätt till dagbidrag. Men killen upplever att han har fått frågan hur mycket han är beredd att betala, att det behövs en muta.

Därmed är jag tillbaka till perspektivet. Som flyktingaktivist behöver jag påminna mig om att det finns fler perspektiv än den asylsökandes.

Annars är förstås huvudproblemet i andra tidningar att perspektivet aldrig är den asylsökandes, att man aldrig får veta varför de bär sig så konstigt åt. Asylsökande, det är sådana där konstiga som tar sig in illegalt, de slänger sina pass, de sitter och hänger utan att jobba, och rätt vad det är går de bärsärkagång och gör illa sina barn...

Till alla journalister som får i uppdrag av sina redaktioner att intervjua alla parter - alltså Migrationsverket, Utlänningsnämnden, politiker, vårdpersonal, Amnesty International och Rädda Barnen, skulle jag vilja säga: Glöm inte att det finns en part till.

Går det inte att tala med den asylsökande så kan man åtminstone försöka tala med dem som träffar asylsökande direkt.

För mig är huvudsidan att skriva det som andra inte skriver, alltså från den asylsökandes perspektiv. Jag börjar med den asylsökande och så tar jag Migrationsverket om jag får tid. Men det hindrar inte att jag måste ta samma ansvar som jag kräver av andra journalister att inte ge en bild som är så ensidig att den är vilseledande.

Ett annat ansvarsproblem är att om man säger att man ska skriva om en person så kan väldigt stora förhoppningar knytas till den här artikeln. I verkligheten så har sällan en artikel i en lokaltidning eller en facktidning så värst stor betydelse.

En enda gång under alla år som jag skrivit om flyktingar, har jag varit med om att detta har förekommit som skäl för uppehållstillstånd. Då var det fråga om ett kapitel i en bok, och framträdande i TV-Aktuellt, och framträdande på bokmässan och intervju i TV-program på hemspråket och radio på hemspråket och ett antal lokaltidningsartiklar. Plus att den här tjejen hade talat på offentliga möten. Allt det här stod uppräknat i beslutet. Men hon hade inte fått uppehållstillstånd bara för en artikel i en lokaltidning.

Det är viktigt att skriva om flyktingar, men den nytta man gör med detta kanske inte kommer den enskilde till godo. Det måste man försöka förklara så att man inte väcker orimliga förhoppningar.

Allt detta är svårt. Men att låta bli ämnet flyktingpolitik skulle också vara att svika. När jag nu finns där och lyssnar och kan skriva, så måste jag också berätta för andra.

Trots att jag oftast skriver för flyktingaktivister och advokater, så försöker jag skilja på fakta och kommentarer. Skriver jag en faktaartikel så ska allt som inte direkt ligger i munnen på någon vara fakta. Skriver jag något kommenterande eller värderande så ska det helst i samma mening och i varje fall samma stycke framgå vem som tycker detta.

Så fort jag släpper det där och skriver ett stycke som bara är ett påstående utan avsändare, då ska det vara min egen åsikt (eller tidningens åsikt om artikeln inte är undertecknad). Något annat vet inte läsaren.

Att skilja på fakta och kommentarer är renhårighet, tydlighet. En tidning som har ett luddigt "vi" som avsändare vänder sig egentligen bara till dem som redan ingår i samma vi. Och om skribenterna tycker lite olika vilket dom ju vanligen gör, då kommer ingen att ingå i tidningens vi.

Jag vill inte påstå att det existerar helt objektiva sanningar eller objektiva artiklar. Det gör det inte, var och en som skriver har sitt urval av upplevelser och sin världsbild som påverkar urvalet och vad man skriver. Men det är ingen bra ursäkt för att inte åtminstone försöka vara tydlig, tvärtom.

Som läsare är jag intresserad av vad som hänt och jag vill ta ställning själv.

Jag vill inte ha varje intervju eller exempel filtrerad genom skribentens påpekanden. Analyser och kommentarer är också intressanta, men då vill jag veta varifrån de kommer.

Tycker jag som skribent att det faktiskt behövs en kommentar - då skriver jag den. I en egen krönika kan jag gå rakt på den där jämförelsen eller framtidsvisionen eller frågeställningen till ministern eller vad det nu är jag vill ha sagt. Och så slipper jag lägga det i mun på nåt stackars intervjuoffer.

Det där med "vi" är ett intressant kapitel. I mina artiklar brukar jag försöka ta bort alla "vi" och ersätta det med rätt person. Eftersom "vi" kan betyda "vi i Sverige" eller "vi i flyktingrörelsen" eller "vi svenskar" eller "vi som skrivit den här artikeln" så kan det bli hur mycket missförstånd som helst annars. Ibland ser man stycken som att: "Vi kräver att alla flyktingar ska lämna fingeravtryck. Vi måste bekämpa detta. Vi vill inte bli behandlade som kriminella."

Man kan tycka att läsaren intuitivt borde förstå vilket vi som är vilket. Men det är onödigt suddigt. Är det EU eller svensk lag eller medelsvensson eller vem som kräver fingeravtryck? Varför inte tala om det så att läsaren får veta?

Ett odefinierat "vi" kan göra att texten kan läsas på helt olika sätt. Ännu mer förvirrande är det förstås om man börjar blanda in ett vi som egentligen betyder "vi i vänstern" eller "vi i kyrkan" eller något annat som inte läsaren vet om.

Ett annat ord som jag brukar kontrollera är "man". Det går inte att ta bort alla "man" ur texten för det är omöjligt att skriva svenska utan att använda detta ord. Men det är spännande att försöka.

En grundregel har jag när det gäller ordet "man". I mina texter får "man" aldrig betyda myndigheterna. "Man" är den person som läsaren eller åhöraren identifierar sig med. I den här artikeln använder jag ordet "man" för skribenten, eftersom den handlar om skribentens roll. När jag skriver om flyktingar får "man" stå för den asylsökande eller för hjälparen. Man aldrig för myndigheterna.

Jämför de här meningarna:

"När asylsökande kommer till Sverige tar man deras fingeravtryck. Man intervjuar dem om deras skäl och hänvisar dem till en förläggning."

"När man kommer till Sverige som asylsökande måste man lämna fingeravtryck. Man blir intervjuad och hänvisad till en förläggning."

Det är intressant att byta ut småord som vi och man, därför att det visar sig vilket perspektiv man har.

Ibland kan det vara bra att leta efter sitt jag också.

När man är ovan vid ett ämne är det lätt gjort att texten handlar mycket om en själv. Man skriver att jag träffade den och den, jag kände det och det, jag tyckte att det var si och så. När jag ställde den och den frågan så svarade hon att... och så vidare. Resultatet blir en text som verkar handla om intervjuaren.

Jag har sett detta många gånger i vänliga artiklar om flyktingar. Skribenten har varit mest tagen av sin egen upplevelse, och hur det kändes att vara på en flyktingförläggning eller att hälsa på någon som lever gömd. Kanske hade hon också svårt att riktigt förstå flyktingen hon intervjuade, hon vågade inte ställa de närgångna frågorna. Trots den goda viljan blir det en genre-artikel, en artikel om vi och dom.

Jag tycker oftast det är bättre att gå direkt på flyktingens historia än att inleda med mina egna tankar om saken. Sedan försöker jag att inte göra den jag skriver om till offer mer än hon nödvändigtvis är. Jag försöker beskriva saken ur hennes synvinkel - hon är utvandrare i påtvingad exil. Vad gjorde hon i hemlandet, vad hände henne? Vad skulle hon vilja göra med sitt liv?

Jag försöker att använda hennes egna ord så mycket det går, men jag skriver inte ut dem i talspråk. Den som blir citerad i talspråk på halvdålig svenska ser dummare ut än hon är. Man behöver inte lägga ord i den intervjuades mun som hon inte kan, men man behöver inte heller skriva ut grammatiska fel eller talfel.

Resultatet ska bli att läsaren förstår: - OK, så där kanske jag också skulle ha gjort.

Därför frågar jag också om flyktskälen snarare än de humanitära skälen. De humanitära skälen måste kanske till i slutänden för att en advokat ska kunna få igenom en asylansökan. Men det är fortfarande de ursprungliga flyktskälen som är förklaringen till varför den asylsökande är i Sverige och som är bakgrunden till att hon får de psykiska reaktioner hon får när hon blir avvisad. Detta ska fram i artikeln.

När jag skriver om en flykting så försöker jag göra henne verklig och hennes handlande begripligt. Jag försöker ställa mig vid hennes sida. Men det betyder inte att jag är hon eller ens hennes röst. Jag är fortfarande journalist. Eller rättare sagt, jag är fortfarande också journalist.

I själva verket har jag alltid olika roller. Jag är journalist, som vill skriva fakta och informera allsidigt, och skriva om enskilda flyktingfrågor som exempel. Men jag är också medmänniska som ger röst åt någon, och försöker hjälpa någon som är i en svår situation.

Och något som man lätt glömmer: Jag är också aktivist, med en egen agenda. För mig som aktivist kanske den flyktingfråga jag skriver om bara är en del i ett större helt och de människor jag skriver om är också då bara exempel.

Förutom spänningen inom mig mellan mina olika roller, så kan det också finnas en spänning mellan redaktionen som vill göra ett journalistiskt jobb och ägaren som vill få ut sitt budskap eller tjäna in sina pengar. Den spänningen finns i alla media.

I en rörelsetidning som är ägd av en organisation finns en extra dimension. Organisationen vill ge ut en tidning just för att komma ut med ett budskap. Det är fullt legitimt. Det är inte min sak som journalist att bestämma vad en förening ska ha sin tidning till. Samtidigt har jag som journalist ändå ett lite annat perspektiv. Jag skriver om föreningen i tredje person och försöker att inte vara en megafon.

Ibland kanske det verkar bäst att skjuta den här problematiken åt sidan genom att bestämma sig en gång för alla. Jag är journalist, jag har ett uppdrag, jag ska inte ta personliga eller politiska hänsyn. (Så kan man resonera, antingen uppdraget är att informera eller att sälja lösnummer.) Eller: jag är medmänniska, jag bryr mig inte om vad som är sant eller falskt, bara jag kan hjälpa min granne.

Men den attityden håller inte i längden. Bara alltför många gör så.

Politikern säger: Jag är bara politiker, jag tar inte ansvar för enskilda fall. Tjänstemannen säger: Jag är bara tjänsteman, jag tar inte ansvar för helheten. Journalisten säger: jag informerar bara om allt jag hör, jag gör bara mitt jobb. Hon som är medmänniska och vill hjälpa sin granne säger att hon skiter i konsekvenserna för andra - och aktivisten tar bara ansvar för att få ut sitt budskap.
Allihop kan de gå över lik.

Det här gäller förstås inte bara flyktingfrågor, utan i väldigt många situationer. Men det blir extra tydligt när det handlar om utsatta människor.

Jag har kommit fram till att man inte kan smita undan sitt ansvar genom att bestämma sig för en enda roll. En journalist har alltid ansvar för mänskliga konsekvenser av sin artikel. Politiker och tjänstemän har alltid ansvar för konsekvenserna av sina beslut. Och även om jag i första hand skriver om flyktingar för att jag är engagerad i flyktingfrågorna så har jag ett journalistiskt ansvar.

Tar jag inte ansvaret utan släpper igenom uppskruvade historier eller förvränger fakta, då kommer det att drabba andra förr eller senare.Ett dåligt journalistiskt talesätt lyder så här: Spräck aldrig en bra story. Nä, det kanske man inte ska göra. Men säg då också: spräck storyn om den är dålig.

Felaktiga uppgifter eller en story som visar sig vara oriktig kan slå tillbaka mot många andra. Då kan det vara bättre att släppa hela saken.

Att avslöja eller hänga ut en person som kommit med en felaktig historia är kanske inte någon bra idé. Har man av någon anledning berättat en sak i sin asylintervju så kan man inte förväntas säga något annat till en aldrig så förstående journalist.

Det kan finnas goda skäl till att nånting inte riktigt är som det verkade från början, och det är inte säkert att en tidningsartikel är bästa stället att reda ut saken. Man får använda sitt bästa förstånd.

Det där är en undantagssituation. Det mesta kan man skriva om. Är det svårbegripligt så kan man lägga den ena pusselbiten till den andra och så småningom begripa lite bättre.

Jag vågar tro att jag också påverkar genom att skriva. Jag har hört dom som tycker att man bäst bekämpar rasismen med ett baseballträ i bagen. Jag tror snarare att man måste få folk att lyssna för att kunna påverka. Alltså måste mankunna kommunicera. Man måste själv förstå. Man måste sätta fingret på vad som är fel.

För min del har jag inga slagträn i min bag. Bara papper och penna.

xxx

En gång för mer än tjugofem år sen så satt min yngste son vid köksbordet och lekte just med papper och penna. Han kunde läsa lite grann, men inte skriva, han var bara fyra år . Men han lekte med bokstäver, tydligen, för han satt och ljudade och då och då ropade han till mig:

Hur skriver man... RRR?

Ja, och så kom jag och visade honom hur ett R ser ut.

Efter ett tag kom det igen. Hur skriver man... ÖÖÖ?

Och så visade jag honom ett ö.

Han satt och plitade hela eftermiddan och jag fattade inte vad han höll på med förrän det var för sent. Då hade han gjort fyra likadana affischer av vanliga A4-papper. På var och en stod det likadant, helt ljudenligt:

RÖKIN FÖBUDEN

Ni får föreställa er de spretiga bokstäverna - det var första gången i livet han skrev!

Nu behövde han tejp och hjälp att sätta upp affischerna i lägenheten. En i varje rum och en i badrummet skulle det vara, hade han bestämt.

Vad skulle jag göra? Snart skulle hans pappa, min man, komma hem, och han var faktiskt rökare, riktig rökare sen tjugo år tillbaka. Pappa Klas rökte i lägenheten - det gjorde man på den tiden. Nu skulle han ställas inför fullbordat faktum: Rökning förbjuden.

Jag tyckte synd om honom. Men jag hade ändå inte hjärta att stoppa pojken.

Så affischerna kom upp. När Klas kom hem satt de där och snäll som han är, så rökte han aldrig mer inne i lägenheten. Där var det ju "rökin föbuden".

Det måste ha varit fantastiskt att lära sig så mycket på en eftermiddag. Att skriva. Vad man kan ha skrivandet till. Att kunskap kan ge makt.

Jag önskar alla människor en sån upplevelse.


Texten bygger på ett föredrag som hölls på FARR:s sommarkurs "Att skriva om flyktingar", augusti 2003.


Home    Innehåll flykting