Texter och tal om flyktingar

Denna sida innehåller ett arkiverat tal av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.

Gå tillbaka till arkivlistan

Fem i tolv utanför riksdagshuset

I somras la en utredning fram förslag om att det ska ge flera års fängelse att hjälpa någon att resa in i Sverige eller ett annat Schengenland. Att hjälpa någon som redan är här att gömma sig ska också kunna ge fängelsestraff på upp till tre år, men bara om det skett i vinstsyfte.

Det är alltså värre att hjälpa någon att passera gränsen. Det ska enligt förslaget ge minst två års fängelse även om det har skett av ideella skäl. Även den resande ska själv kunna dömas till fängelse.

De här förslagen närmar sig nu beslut efter att först ha tröskats igenom EU:s beslutsprocess och nu är de på väg genom den svenska lagstiftningsapparaten.

Det är två år sedan nyheten kom om att Frankrike ville att alla EU-länder ska bli tvungna att kriminalisera dem som hjälper asylsökande att gömma sig. Då blev det en rejäl debatt. Skulle nunnorna i Alsike Kloster kriminaliseras?

Alla var emot. Till sist förklarade den då ansvariga ministern Maj-Inger Klingvall att Sverige absolut inte ställer sig bakom att kriminalisera dem som av humanitära skäl gömmer asylsökande som fått avslag. Men regeringen förklarade också att den "välkomnar det franska initiativet att bekämpa den cyniska människosmugglingen som drabbar utsatta människor".

Jag har träffat rätt många av de här utsatta människorna som drabbas av människosmugglare.

Vilma till exempel - hon bodde i ett land som var fullständigt normalt. Hon hade ett bra liv, jobbade som hårfrisörska, hade man, två barn, hus. Men det blev krig, och en kväll kom milisen från stan intill och gav dom natten på sig att ge sig av. Jag ska inte dra hela Vilmas historia, men de levde ett par år i skolsalar och liknande ställen. Sen fick hon och hennes barn möjlighet att komma till Tyskland tack vare ett hjälpprogram för sjuka barn. Flickan hade epilepsi.

Maken kom efter, han stod inte ut med att vara med och döda i ett krig han inte begrep. Han fick inte resa egentligen eftersom han var inkallad. Men han drabbades av människosmugglare, som Maj-Inger Klingvall uttryckte det.

Några år senare återvände Vilma och hennes familj.Det var ett stort steg, för hon hade blivit våldtagen och ville inte alls tänka på att över huvud trampa samma jord som de där männen. Men de var tvungna. Och hon ville faktiskt försöka.

Det gick bra till en början. Men efter ett tag blev de trakasserade. Problemet var att Vilma inte hade hållit alldeles tyst om övergreppen. Grannarna ansåg att hon var en skam och hon blev utsatt för hot och attentat. Vilmas man var jättebra, han stödde henne. Men han var ju desertör, lika illa sedd han.

När också flickan som var fjorton blev utsatt, då "drabbades" familjen av människosmugglare igen. De åkte lastbil till Belgien. Där fick de ett snabbt avslag - inga skäl - och så drabbades de igen och den här gången släpptes de av i Sverige.

Att Sverige skulle avvisa dem för att de hade varit i Belgien var helt ofattbart för dem. Det måste vara nåt missförstånd, sa Vilma. Vi har ju redan fått avslag där.

Vilmas skäl prövades aldrig i Sverige. De fick uppehållstillstånd till slut för att dottern höll på att förlora förståndet. Hon hörde röster som talade om för henne hur värdelös hon var och att hon borde ta livet av sig - och så försökte hon göra det gång på gång. Myndigheterna kunde inte garantera att hon skulle överleva hemresan.

Sånt mina vänner, kallas för humanitära skäl.

Att pröva familjens skyddsskäl, alltså att ta reda på vad som gjort den här sextonåringen till ett självhatande offer, det var definitionsmässigt omöjligt. EU:s regler förutsätter att Belgien redan har prövat skälen, oavsett om Belgien har gjort det eller ej.

Jag frågade Vilmas flicka vad hon tycker om folk som smugglar folk i lastbilar. Hon förstod inte vad jag menade, jag fick ta om frågan flera gånger på olika sätt. Det hade konstigt nog inte fallit henne in att just de där som hjälpte familjen att fly skulle vara de stora skurkarna.

Det vet vi ju från andra öden att flyktingsmugglare kan vara ena riktiga skurkar. Folk tvingas i skuld för resten av livet, folk kvävs och folk drunknar.

Men som tur är så finns det ju ett bra sätt att slippa all flyktingsmuggling. Det är ju bara att se till att ta bort reglerna som hindrar flyktingar från att resa lagligt.

Så här är det: För att få resa till nåt västland måste man ha visum i förväg. Det gäller praktiskt taget alla länder som folk har anledning att fly ifrån. Men visum utfärdas inte för asylsökande. Visum är till för korta besök. Å andra sidan kan man inte söka asyl förrän man befinner sig här. Man kan inte få asyl från en svensk ambassad. Det går alltså inte att söka asyl utan att fuska på något sätt.

Så, vad kommer ni att göra nu, de riksdagsmän som faktiskt står här på Mynttorget, och som hemskt gärna vill sätta stopp för flyktingsmugglingen? Kommer ni att gå in i riksdagshuset och avskaffa visumtvånget för Iran, Bangladesh, Kosovo och andra länder där vi vet att folk förföljs? Nä, det kommer ni inte att göra. En del av er kommer att säga att det går inte för det är en EU-regel. Regeringen kommer att säga att visum har väl inte med det här att göra, visum är till för besök och dessutom hindrar visum ingen att fly - bara från att fly just hit.

Vad som kommer att hända i verkligheten är att riksdan röstar för inte bara högre böter för flyktingsmugglare utan dessutom böter för reguljära flygbolag som ser genom fingrarna med folk som inte har papper. Det som kallas för transportörsansvar. När dom gör det, då täpper dom till ett av de sista hålen i EU-muren, möjligheten att komma med ett flygplan och slippa kvävas i den där lastbilen.

Jan O Karlsson får ursäkta, men jag ger inte mycket för transportörsansvar som slag mot smugglarna. Smugglarna är väl de enda över huvud taget som vinner på EU-ländernas alla regler för att hindra människor att fly på lagligt vis.

I förra veckan satt jag inne i riksdan och hörde på den flyktingpolitiska debatten. Jag var väldigt vankelmodig. Å ena sidan är det ju kul att man bor i ett land där vartenda partirepresentant går upp i talarstolen och säger att flyktingpolitiken måste bli mindre restriktiv och mer human. Å andra sidan kan man bli lite trött på alltsammans. Jag har lyssnat på de där debatterna i tio år.

Herregud, hur många år kan man stå ut med att stå där och säga att väntetiderna måste bli kortare och barn måste höras och lagen måste följas och domstolar borde ta hand om det här och folk borde inte få avfärdas för att de inte kan berätta om varje detalj i tortyren de utsattes för och flyktingpolitiken borde inte bygga på hemliga ambassadrapporter och en politisk gruppvåldtäkt måste bedömas som den förföljelse den faktiskt är och ja, ni vet, ni har sagt det hundra gånger och ni andra har hört det hundra gånger och klockan har varit fem i tolv väldigt länge. Och för en del människor har tiden passerat för länge sedan.

Jan O Karlsson skiljde sig från de andra i debatten. Han talade inte om att flyktingpolitiken borde bli mer human och mindre restriktiv utan mest om att asylrätten hotas. Jo, det sa han faktiskt. Han menade att de asylsökande själva är för många. De är för många och de har inga skäl och de är brottslingar.

Till och med i barntidningen Kamratposten läste jag att Jan O Karlsson sa att man visst kunde tänka sig att barns asylskäl skulle prövas snabbare. Men inte förrän det kommer färre flyktingar.

I riksdagen sa flyktingministern också att Sverige har EU:s mest humana flyktingpolitik. Hans exempel var att i Sverige verkställs 70 procent av avvisningarna. I hela EU är det bara 12 procent. Han sa att var och en förstår ju vad som döljer sig bakom den siffran: fruktansvärda förhållanden med människor som lever fullständigt rättslösa i det land där de inte har fått rätt att stanna men där de fortfarande finns kvar.

Det finns faktiskt bra sätt att hindra folk från att gömma sig. Det finns smartare sätt än att låta poliserna lura inne på Migrationsverket.

Det behövs inga politiska krumbukter eller ändrade EU-regler för att sluta driva asylärenden så långt att barn försöker ta livet av sig innan någon lyssnar till dem.

Det handlar om attityder som förståndiga politiker kan se till att lagstiftningen uttrycker, eller uttrycka i förordningar, eller i prejudikat eller hur ni vill.

Se till att ingen kan avfärdas för att han eller hon inte klarar av att berätta om sina fasansfulla upplevelser genast för första bästa myndighetsperson. Se till att kvinnors skäl kommer fram. Låt alla barn höras av barnkompetent personal. Ta deras skäl på allvar. Behandla ärenden inom rimlig tid, och annars får man ge uppehållstillstånd. Lyssna till de experter som asylsökande har lyckats få förtroende för. Sluta upp med amatörmässiga ambassadrapporter och sluta upp med schablonbedömningar av vad som är ett säkert land. Lyssna till flyktingarna.

Kära ni. En helt vanlig domstolsprocess. Rättvisa inför lagen, muntlighet, sökande efter sanningen... Hellre fria än fälla...Respekt för den svaga parten. Och att avsluta med en rimlighetsbedömning: Är det verkligen rimligt att begära att den här personen återvänder till hemlandet? Ska det verkligen vara så svårt att införa så enkla och självklara principer?

Jag håller med Jan O Karlsson. Asylrätten är hotad. Men inte av att det kommer flyktingar, utan av att att flyktingar attackeras, hindras från att fly, misstänkliggörs och kriminaliseras. Flyktingar avvisas med schablonskäl. Det hotar asylrätten.