menybox

Asylnytt startsida Praxisnotiser Kalender Redaktörens texter

Texter och tal om flyktingar

Denna sida innehåller en arkiverad föreläsning av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.

Gå tillbaka till arkivlistan


 

Vem hotar asylrätten?

Asylrätten är hotad, sägs det. 33.000 sökte asyl i Sverige förra året. Det framställs som en rekordsiffra. Att några tusen av dem är ryssar är väldigt misstänkt, trots att Ryssland faktiskt är ett grannland.

I barntidningen Kamratposten sa Jan O Karlsson att flyktingbarn visst skulle kunna få sina ärenden behandlade snabbare. Men inte förrän flyktingströmmen minskar.

Minnet är kort. Antalet asylsökande tio år tidigare, 1992, var 84000, och på den tiden vädrades farhågor om att flera hundra tusen ryssar skulle komma hit.

För ungefär tio år sedan inledde också EU-länderna sin kamp mot spontan invandring. En av de hotbilder som diskuterades på konferenserna då var just en massinvandring från de forna östländerna. Åren 1990 - 1993 kom de första avtalen om kontroll av EU:s yttre gränser och gemensamma restriktioner för vilka som skulle få resa in.

De byråkratiska kvarnarna mal långsamt. Just nu ligger på riksdagens bord ett förslag om höga böter för bolag som har transporterat personer till Sverige som sedan blir avvisade för att de inte hade giltiga handlingar. I somras lämnade anhörigkommittén också förslag om fleråriga fängelsestraff för den som hjälper någon att resa in i Sverige eller ett annat Schengenland. Att hjälpa någon som redan är här att gömma sig ska också kunna ge fängelsestraff på upp till tre år, men bara om det skett i vinstsyfte.

Det är alltså värre att hjälpa någon att passera gränsen. Detta ska enligt förslaget ge minst två års fängelse även om det har skett av ideella skäl. Även den resande som passerar Sveriges gräns eller en yttre Schengengräns på något olagligt sätt, ska själv kunna dömas till fängelse.

De här förslagen närmar sig nu beslut efter att ha först ha tröskats igenom EU:s beslutsprocess och nu är de på väg genom den svenska lagstiftningsapparaten.

Den mur som EU-länderna i tio år har hållit på att bygga upp mot spontan invandring består av många stenar som bygger på varandra och kompletterar varandra. Visumtvånget - att de flesta inte kan resa in legalt i ett EU-land utan att ha visum i förväg - är en grundsten. Kriminalisering av spontant resande är en annan viktig del.

Länderna har fortfarande lite olika regler. Många länder har satsat mest på förvarstagande och kriminalisering. En del betraktar det automatiskt som en "uppenbart ogrundad ansökan" om man inte kan identifiera sig eller om det kan bevisas att man passerade gränsen illegalt. Svenska myndigheter satsar mer på höga beviskrav och att faktiskt verkställa avvisningar.

Faktum är att det mesta av muren har byggts upp frivilligt av medlemsländerna, var och en på sitt håll. Det har fram till den senaste tiden inte funnits särskilt mycket av bindande beslut. Ändå har effekterna blivit dramatiska. EU som organisation har inte lyckats åstadkomma mer än ett par återtagandeavtal med tredje länder. Men EU-länderna, var för sig, har tecknat ett par hundra sådana avtal.

När alla de här restriktionerna började slå igenom så avbröts också ökningen av antalet asylsökande som pågått sedan början av åttiotalet. Efter toppåret 1992 sjönk asylansökningarna kraftigt i hela EU. Men från och med 1997 har antalet ökat igen. Sedan 1999 har det stabiliserats på cirka 400 000 asylsökande, ungefär som det var före krigen i Jugoslavien.

Utvecklingen i Sverige är likadan, med den skillnaden att antalet asylsökande fortsatte öka kraftigt ända fram till sommaren 2001. Det här hänger ihop med att folk flytt från Balkanländerna och Irak, länder som Sverige tidigare har haft stor invandring från. Dessutom anslöts Sverige först 2001 till Schengenkonventionen som gjort det lättare att välja vilket EU-land man vill försöka i. Sedan halvårsskiftet 2001 har inströmningen legat still även i Sverige.

EU-ländernas alla hinder kunde alltså inte stoppa flyktingarna. Men det finns en viktig skillnad: Nuförtiden kommer de på illegala vägar. De måste lita till smugglare.

Mycket riktigt har vi också fått många larmrapporter på senare år, inte bara om antalet asylsökande, utan också om ökande flyktingsmuggling. Och det här är bakgrunden till att så många av EU:s planer de senaste åren har handlat om motåtgärder mot olaglig invandring.

Just nu ligger på ministerrådets bord en lång rad sådana förslag. Det handlar om allt från regler för hur visumhandlingar ska se ut till stora beslut som gemensam gränsövervakning och åtgärder mot tredje länder som inte samarbetar om att stoppa utvandringen.

Dublinkonventionen håller också på att utvärderas och bli EU-lag. Dublinkonventionen är den konvention som bestämmer vilket EU-land en människa på flykt får lov att söka asyl i. På papperet är den rätt harmlös, och handlar bara om att se till att något EU-land tar sig an varje asylsökande. Men i praktiken är den också en sten i muren.

Det här märks mycket tydligt i revideringen av konventionen som pågår nu. När fördelar och nackdelar av Dublinreglerna vägs mot varandra så finns det en faktor som tynger mer än alla andra: Dublinkonventionen handlar om sanktioner - inom EU.

Kontentan av de nya Dublinreglerna är att det EU-land som har ansvaret för att ha släppt in en asylsökande också ska ta hand om honom. Det är så att säga straffet för att inte ha bevakat sin gräns. Ett enkelt alternativ skulle vara att låta det land där man sökte asyl första gången vara ansvarigt. Men det går inte att göra så - för till syvende och sist handlar även Dublinavtalet om yttre gränskontroll.

Att stoppa illegala resor - det är fas två i EU:s försök att stoppa spontan invandring.

Nu kommer ju folk fortfarande in i EU, fast de måste ta hjälp av smugglare. Men har man väl kommit hit så står man inför nästa hinder, att ens ansökan blir bortdefinierad som ogrundad. Det kan hända just för att man kommit illegalt. Eller för att rättssystemet i ens hemland definieras som så säkert att man skulle kunna få skydd där.

Den här politiken har sin ideologiska förankring i schablonbilden av asylsökande som ekonomiska lycksökare. Deras hemländer är ju säkra, alltså är de inte flyktingar.

Asylsökande från det forna Jugoslavien är ett exempel på detta. Alla därifrån antas komma hit bara för att få jobb och bostad - kriget är ju slut. Men bland de där arbetslösa och bostadslösa som idag väntar på att sändas till Kosovo och Bosnien finns mentalt nedbrutna krigsflyktingar som behöver psykiatrisk vård. Det finns barn med fasansfulla upplevelser. Det finns romer och andra minoriteter som är förföljda. Det finns familjer som har levt på flykt i tio år och som försökt återvända hem men drivits iväg igen.

Avslagsmotiveringarna i sådna här fall är till förblandning lika oavsett de individuella skälen.

Schablonresonemang används inte bara om Jugoslavien eller Ryssland, utan också om länder som Bangladesh eller Iran. Även om man flytt från dödligt våld inom det politiska systemet, så kan man avvisas för att svenska myndigheter en gång för alla har bestämt att det finns ett rättssystem i ens hemland.

Vad som nu pågår i EU-länderna kanske man kan säga är fas tre av kampen mot spontan invandring - att definiera bort dem som lyckats ta sig in i asylproceduren trots alla hinder, och att deportera dem som stannat kvar illegalt.

Om fas ett - hinder för legal inresa - började i rädsla för massinvandring från östländerna eller miljökatastrofer och fas två - kamp mot illegal inresa - eldades på av rädsla för världsomspännande kriminella nätverk, så har fas tre - uteslutning och deportering - fått fart av skräcken för muslimer i allmänhet och terrorister i synnerhet.

Efter 11 september behövs inga resonemang om hotande arbetslöshet och att vi måste klara av att ta hand om dem som kommer hit. Det räcker med "vår" rätt att skydda "vår" demokrati mot alla hot. EU-länderna tävlar, liksom många andra länder i världen för den delen, i nya regler som sätter flyktingkonventionen ur spel och tillåter fängslande av misstänkta terrorister - eller helt enkelt alla som smugglats in eller alla som saknar id-handlingar eller alla asylsökande över huvud taget.

Bland de över 130 länder vars medborgare måste ha visum för att resa till ett EU-land, så finns numera också en hemlig lista om 24 länder - nämligen de som misstänks härbärgera terrorister. Inget EU-land får bevilja visum till någon därifrån utan att konsultera de övriga EU-länderna.

Konceptet säkert land institutionaliseras ockå allt mer. Vad som är säkert ska inte längre vara upp till bedömning i det enskilda fallet. Storbritannien laborerar med en vit lista av länder vars medborgare över huvud taget inte ska få komma in och söka asyl. EU:s ministerråd beslutade i oktober att EU:s kandidatländer ska räknas som säkra ursprungsländer, och en längre lista är på gång. I Österrike ställs sedan i höstas asylsökande från en rad länder på gatan utan adress och försörjning. I Sverige har Jan O Karlsson flaggat för att asylsökande från vissa länder skulle kunna snabbehandlas.

Det gäller också att bli av med dem som fått nej. Tidigare har det varit så att de flesta EU-länder inte har brytt sig om att kasta ut dem som fått avslag på asylansökan. Man har helt enkelt kunnat bo kvar, men utan fulla medborgerliga rättigheter. I många EU-länder har dessa "illegala" även kunnat arbeta och låta sina barn gå i skolan, och i vissa länder har de haft en hyfsad chans till att bli legaliserade så småningom. (Sverige tillhör undantagen - i vårt välorganiserade land verkställs de allra flesta avvisningarna.)

Många av de förslag som håller på att behandlas utgör ändringar i Schengenreglerna. Det handlar om granskning av fordon och dokument, hur allmänheten ska fås att tipsa om illegala, utvidgning av SIS-registren till alla som fått visum och så vidare.

Arbetsgruppen som har utvärderat Schengenkonventionen vill också att man ska kunna skicka räkningen för hemresa och förvarstagande till alla slags medhjälpare. Även den som hjälpt någon att gömma sig ska bli betalningsskyldig eller till och med den som bjudit in honom.

Och till sist - EU:s ministerråd förhandlar nu också om ett gemensamt program för återsändande av avvisade asylsökande och illegala invandrare. Det finns redan beslut om att länderna ska verkställa varandras avvisningar. Nu ska man också hjälpas åt rent praktiskt med flygtransporter och liknande. Det ska inte vara tillåtet att låta avvisade leva kvar.

Ett stort problem med alla dessa åtgärder är att de kriminaliserar asylsökande. Människor som kommer från områden där det förekommer massiva kränkningar av mänskliga rättigheter och varav många borde få skydd bara de kom in i asylprocessen – just de tvingas ta till illegala metoder, pekas ut som illegala och straffas.

Bestraffningen påverkar omgivningens attityder. Det är naturligt att gemene man får för sig att de flesta asylsökande är fuskare när de får höra om alla illegala metoder.

EU:s kamp mot spontan invandring har på tio år förändrats från en allmän oro för kommande massinvandring, arbetslöshet och främlingsfientlighet - till idag en panisk rädsla just för främlingar och jakt på främmande bland EU-ländernas egna invånare. Samtidigt har en kontrollapparat byggts upp som också riktar sig mot egna medborgare.

Antalet asylsökande till EU minskar. Rent ekomoniskt är invandring inget hot utan en möjlighet - en nödvändighet enligt vissa. Ändå hindras flyktingar från att komma hit, de misstänkliggörs och attackeras. Allt fler avvisas genom att deras hemländer schablonmässigt räknas som säkra. Det är det som hotar asylrätten - inte de asylsökande.

Sanna Vestin


Artikeln publicerades i tidskriften Mana mars 2003.

Home    Innehåll flykting