Asylåret 2009

Men det händer ju så mycket under ett år. Vad tänker ni på om jag säger "asylåret 2009"?

Det finns mycket att säga om asylåret 2009. Jag tänkte försöka komma åt sambanden mellan de här olika händelserna. Men också gå in på det konstiga. Varför lägger regeringarna ned så mycket krut på att misshandla och deportera folk samtidigt som de flesta EU-länder faktiskt är i desperat behov av invandring?

Att ungdomarna på vandrarhemmet i Vellinge hänger ihop med ungdomarna i lägret i Lesvos är inte så svårt att förstå. Det är samma ungdomar.

Sist jag var i Malmö så berättade jag om Eddie. Det var en av de ungdomar som hört av sig till Rädda Barnens hjälplinje som jag jobbade med då. Eddie ringde nerifrån stan. Han hade stuckit från boendet och han hade sovit utomhus den natten. Han skulle utvisas och han förstod inte.

- Men jag har börjat skolan! Jag har inte gått i skolan förut, jag vill göra det! - Vad ska jag göra, vi har match på lördag och jag har inga basketskor! - Jag kan inte åka till Grekland, poliserna där har redan slagit mig och sagt att jag inte får komma tillbaka!

Jag hatar såna samtal. Sen Eddie var 13 har han varit papperslös, i många länder, alltid dumpad av vuxna som inte tog ansvar för honom. Han kom till Sverige, gav oss chansen att göra honom till en kille som går i skolan och spelar basket. Men Sverige tar inte chansen. Eddie skulle bli papperslös i Sverige eller i Grekland eller nån annanstans. Vem är det bra för? Det finns inga regler som sätter stopp för det.

Eddies storebror hade blivit kidnappad och dödad och Eddies mamma skickade iväg honom för att skydda honom. Ändå säger Eddie: Jag kom för att studera. För honom är det ingen motsättning. Han kom till Sverige för att få ett normalt liv, bli den i familjen som skulle studera och arbeta. Det var precis det han inte kunde göra hemma. Det är också sant att han kom hit för att hans mamma skickade iväg honom. Annars skulle han ha stannat hemma för att försöka skydda henne och småsyskonen.

Jag vet inte vart Eddie tog vägen, vi förlorade kontakten. Jag skulle inte känna igen honom heller, för vi hade bara pratat i telefon. När jag nu hör berättelserna om hur det är i Grekland så tänker jag att han kanske är där.

Det är många tonåringar i de där lägren - och i båtarna i medelhavet - och under broarna i Paris. De ungdomar som är i Sverige har varit på såna ställen, en del får avslag och hamnar där igen.

Ekonomiskt är det befängt, ensamma ungdomar är extremt lönsamma som invandrare. Ändå verkar både Grekland och Sverige göra sitt bästa för att kasta ut dem. Nu menar jag inte att Sverige och Grekland är på samma karta här. I Sverige får de flesta i alla fall stanna och mottagningen i Sverige är rena drömmen i jämförelse med Grekland.

Vad är det då man gör i Grekland. Man blir inlåst i en månad eller två. Man får stryk och sen - det är det intressanta - sen ställs man på gatan. Man har rätt att söka asyl. Men alla vet att asylproceduren är en fars och ingen får uppehållstillstånd. Då har man större chans att få stanna nån gång i framtiden om man håller sig undan och jobbar svart.

Man kan ju föreställa sig att de flesta som stannar och jobbar i Grekland ligger rätt lågt. När som helst kan man gripas och fängslas ett tag igen. Många drar vidare, försöker lämna Grekland och åka till nåt annat land. En del är flyktingar från olika konflikter, andra är bara på väg på sin första vuxenresa för att skaffa jobb. För den grekiska polisen spelar det ingen roll. De är från andra sidan gränsen och då kan de behandlas hur som helst. Man kan stoppa in dem i ett fängelse bara som signal: håll er på mattan. Eller skickas iväg ett gäng i chartrade lastbilar till hemlandet. Men de flesta är kvar, nånstans i Europa.

Varför allt detta ståhej. Är det verkligen planen att de ska utvisas? I så fall uppfylls ju den planen rätt dåligt.

Min poäng är att det egentligen inte meningen att deportera alla utan att göra dem deporteringsbara. Det är en signal, våldet fungerar som ett hot mot dem som inte grips. Alltså: Du som inga papper har: Ligg lågt, säg inget, tro inget, kräv inget, bråka inte. Glöm aldrig att du är här på nåder och vi kan när som helst ta dig.

När jag började jobba med flyktingfrågor i början av nittiotalet så var det annorlunda. I Sverige blev nästan alla som fick utvisningsbeslut utskickade. Sverige hade koll, och papperslösa fanns nästan inga, i varje fall var det inget man pratade om. Förresten fick de flesta stanna.

På den tiden handlade asyldebatten i Sverige väldigt mycket om flyktingskälen och avslagen, inte så mycket om deportationerna som sådana. Det var helt naturligt eftersom det var så att om man inte fick uppehållstillstånd så förpassades man ur landet, det hängde tätt ihop. Om andra ville hindra en deportation, så måste de se till att personen fick uppehållstillstånd. Det var liksom effektivare än att sparka på flygplanet.

I många andra länder i Europa var det också annorlunda än nu, men åt andra hållet. Uppehållstillstånd sågs ungefär som en registrering som medförde ett knippe rättigheter, men det var inte självklart att alla som bodde i landet hade uppehållstillstånd. Ungefär som med medborgarskap. Man kan bo i landet utan att ha det. När det är så, då blir frågan om uppehållstillstånd inte lika dramatisk. Men i det ögonblick staten får för sig att deportera, då går larmet, och då blir det deportationerna man diskuterar snarare än vilka skäl man råkade ha när man kom till landet tio år tidigare.

Paradoxalt nog alltså; ju fler papperslösa i ett land och ju fler som inte har uppehållstillstånd men som ändå inte deporteras - desto större intresse på deportationerna när de väl kommer.

Nu håller ju gränskontrollen och utvisningspolitiken på att harmoniseras inom EU. De länder som inte brydde sig om att reglera invandringen, de måste sätta igång. Det sker med mycket debatt och stora strider, som i Italien nu när det ska bli olagligt att vara papperslös. Inom EU styrs harmoniseringen genom en rad direktiv. I Haagprogrammet, EU:s femårsprogram för rättsliga frågor, så ingick gemensamma direktiv för asylmottagande men ocskå uppbygget av EU:s gemensamma gränsbevakning, Frontex, direktivet om EU-regler för utvisningar och återsändande och så vidare. Därför fick vi se allt mer av förvarstagande och deportationer även i länder som tidigare inte brytt sig om att verkställa utvisningar. Nu byggs det här vidare med Stockholmsprogrammet.

Kontrollpolitiken har alltså utvidgats. Men när det gäller utvisningar så har harmoniseringen i Sverige snarast gått åt andra hållet. Sverige har inte blivit ännu effektivare på att utvisa, utan nu är det mer likt andra EU-länder. 2005 passerades 50 procents-vallen, alltså antalet som avvek var större än antalet verkställda utvisningar. Och därmed har fokus flyttats i debatten. Alla vet att det finns papperslösa och diskussionen handlar om sånt som vård för papperslösa och skolgång för papperslösa barn och inte bara om asylfall. Och flyktingrörelsen sysslar också mer med deportationer numera även i Sverige, helt enkelt för att det inte längre är självklart att deportationerna verkställs, och det behövs mer tvång för att verkställa dem.

Varför verkställs de inte? Delvis handlar det om den andra harmoniseringen, att fler har fått avslag under 2000-talet, Sverige sticker inte ut längre med att ge de flesta uppehållstillstånd. 2004-2005 var det uppe i 80-90 procent som fick avslag. Då förlorade asylproceduren all trovärdighet. Folk gömde sig redan innan de fick beslut. Sen blev det plötsligt mycket lättare med den nya lagen och så har det slagit tillbaka igen, just nu får omkring 75 procent asylsökande avslag.

Än så länge bestämmer länderna själva vilka de vill släppa in. Det finns ingen EU-lag som tvingar Sverige att ta hårdare asylbeslut. Men det är ändå EU-policy.

Policyn går ut på att den som flyr ska stanna på första bästa säkra ställe, i bästa fall närmsta polisstation, i värsta fall grannlandet. Men man ska inte få skydd i ett EU-land om man skulle ha kunnat få skydd nån annanstans, det är precis det som står i EU:s asylprocedurdirektiv. Den här idén går igen i besluten som svenska domstolar tar om asylsökande. Sverige kan utvisa torterade människor till hemlandet, bara landet har skrivit på konventioner om mänskliga rättigheter. Då tycker Sverige att den torterade kan gå till myndigheterna i hemlandet och be om hjälp.

Det är samma sak om det gäller vård och omsorg. Sverige kan utvisa ett svårt sjukt barn bara det rent teoretiskt finns vård i hemlandet. Det finns inget som hindrar att ett ensamt barn skickas till Irak även om föräldrarna har dödats. Det finns barnhem i irak.

Etniskt förföljda utvisas från Sverige med hänvisning till att hemlandet har ansvar för att ge skydd, även om de flydde just för att de inte fick det skyddet..

Kvinnor som inte accepterat sin roll och som riskerar kroppsstraff och social utstötning, homosexuella som riskerar bestialiska mord, de kan avvisas med hänvisning till att de kan få skydd av polisen i hemlandet. Jag säger inte att alla får avslag, för så är det inte. Men jag säger att när de får avslag så är det ofta med de här motiveringarna.

Det finns ett annat land som har ansvaret för att skydda dig. Om det inte är hemlandet som har ansvaret så är det något annat, till exempel Grekland eller nåt annat EU-land där man kom in. Det här är en del av Fort Europa och det är samma policy som låter Italien skicka tillbaka båtflyktingar för att interneras i Libyen, samma policy som tillåter Grekland att sätta folk på lastbilar och dumpa dem vid gränsen till Turkiet.

Den här typen av utvisningar går att genomföra tack vare att EU-länderna har återtagandeavtal med olika länder, det vill säga tack vare vänliga förbindelser med ursprungsländerna, tack vare EU-ländernas påtryckningar att andra länder ska skriva på resolutioner om mänskliga rättigheter och tack vare biståndsförsäkringar. Det här är positiva saker. Men det används också mot den som söker skydd.

Samtidigt är det tvärtom. Flyktländerna har också infört restriktioner för vilka de släpper över sina gränser. Utvisningar går ofta inte att genomföra på grund av att det inte finns återtagandeavtal, det finns inte vänliga förbindelser - eller länderna har inte ännu fått de där biståndsförsäkringarna, visumlättnaderna och handelsavtalen de har begärt i utbyte mot återtagandeavtalet...

Id-handlingar har blivit nummer ett i asylproceduren. ID-handlingar är en garanti för att hemlandet ska ta emot, det vill säga att utvisningen ska kunna verkställas. Men id-handlingarna är också det intyg som svenska migrationsmyndigher behöver för att kunna avslå en ansökan. Du är ju medborgare i Azerbajdzjan, då har du rätt att få skydd där. Du har en stämpel från Grekland. Alltså har du ingen rätt att söka asyl i Sverige. Och så vidare.

Har man inga id-handlingar så kan man också framställas som kriminell. Kriminaliseringen är en konsekvens av EU:s gränspolitik. Men kriminaliseringen är också en förutsättning för att genomföra politiken. Utmålar man folk som illegala så blir det lättare att utvisa dem. Och tvärtom - har folk väl fått uppfattningen att asylsökande är fuskare - då finns också ett folkligt krav på att de ska utvisas.

Grundstenen i Fort Europa är inte egentligen de spekulativa deportationerna utan det fredliga visumtvånget som gäller mot drygt 130 länder. Visumtvång betyder att man måste ha inresetillstånd innan man reser in i ett land. Problemet är att visum inte beviljas för att söka asyl. Visumtvånget gör det olagligt att resa in spontant. Och den gör det specifikt olagligt att söka asyl, eftersom just asyl normalt inte heller kan sökas från utlandet, till skillnad från andra slags uppehållstillstånd. Genom visumtvånget tvingas flyktingar uppträda som fuskare redan från början.

Alltså, allt färre har id-handlingar, och allt fler får utvisningsbeslut. Men fler gömmer sig också och fler kommer att leva i limbo utan att kunna utvisas, men också utan rätt att arbeta och utan bidrag. De blir papperslösa utan att vara gömda. Där är vi 2009. Men det är inte helt nytt. Vi har samma situation som vi var i 2004. Sen kom en tillfällig lag med övergångsregler som gav gömda rätt att söka på nytt, och sedan kom den riktiga nya lagen och en praxis som verkade bli mer rättvis.

Men 2004 var allt svart för dem som inte vågade låta sig utvisas, det såg inte ut att finnas nån utväg. Det var i den hopplösheten barn la sig ner och blev apatiska. De var traumatiserade redan när de kom, de blev retraumatiserade genom misstänksamhet och otrygghet, i värsta fall fientlighet, och framförallt föräldrarnas totala otrygghet. Allt det här blev bättre under en period men nu är vi på väg dit igen. Den nya lagen tillämpas allt oftare likadant som den gamla.

Ett resultat av att så mycket handlar om id-handlingar och möjligheten att få skydd i hemlandet, är att de som faktiskt får stanna kanske inte blir de bäst behövande utan de som myndigheterna har svårast att utvisa.

Om man granskar statistiken i Sverige en tio-femton år bakåt så är det mycket riktigt så att de asylsökande som fått uppehållstillstånd i Sverige i stor utsträckning är de som myndigheterna inte klarat att utvisa. Ofta har de varit här så länge att det blivit orimligt att utvisa dem. Ofta har det varit gruppbeslut.

Deportationer och amnestier görs i nästan alla EU-länder, men det görs med olika retorik. Om opinionen är mycket främlingsfientlig, då skryter regeringarna med deportationerna. Om opinionen är flyktingvänlig, då skryter regeringarna med hur bussiga de är mot flyktingar. Det är snarare så det har varit i Sverige.

Den största enskilda gruppen som utvisats från Sverige någonsin var kosovoalbanerna 1992. Det fanns en väldigt otrevlig ryktesspridning i Sverige om kosovoalbanerna, som gick ut på att de var brottsbenägna lycksökare. Det var en gigantisk utvisning och den gick nästan obemärkt förbi. Få märkte av det och ännu färre protesterade.

Den största enskilda grupp som fått permanent uppehållstillstånd i Sverige är bosnier. Det var bara ett par år efter den stora utvisningen av kosovoalbaner. En viktig skillnad var att folk i Sverige hade fått en dramatisk bild av den etniska rensning som pågick i Bosnien. Alla kände till det. Folk visste att de här mänskorna var flyktingar.

Eller för att ta ett aktuellt exempel, de apatiska barnen. Domstolarna har fattat flera beslut om utvisning av barn med svåra uppgivenhetssyndrom. Motiveringen har varit, precis som jag beskrev förut, att sondmatning kan utföras i hemlandet lika väl som i Sverige. Men i fredags tog Migrationsöverdomstolen motsatt ställning i ett sånt ärende. En pojke som faktiskt hunnit fylla 18 fick uppehållstillstånd och man tog hänsyn till att vården i hemlandet inte skulle klara av att rehabilitera honom. Jag tror inte att domarna har läst Gellert Tamas och sen ångrat sig. Men jag tror att opinionen har påverkat dem att tänka ett varv extra på konsekvenserna, precis som opinionen spelade in när Migrationsöverdomstolen ändrade definitionen för inbördeskrig.

På senare år har det också helt krasst handlat om vilka länder som som tar tillbaka utvisade, vad som är praktiskt möjligt. Men det handlar också om opinionen. Att ni sitter här idag istället för att tillbringa söndagseftermiddan på något bekvämare sätt, det spelar roll. Att ni går ut och samlar namn mot utvisningarna av barn till Malta spelar roll. Att ni inte accepterar spelar roll. Det visar historien.

Föreläsningen hölls vid en asylhelg på biografen Panora i Malmö 29 november 2009. För del två av föreläsningen - klicka på högerpil!

Texter och tal om flyktingar

Asylåret 2009 - Från Lesvos till Vellinge