menybox

Asylnytt startsida Praxisnotiser Kalender Redaktörens texter

Texter och tal om flyktingar

Denna sida innehåller ett tal av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.

Fler aktuella texter av Sanna Vestin


 

Viktigast, det är ni!

När jag blev tillfrågad om att komma hit idag, frågade vad jag skulle prata om. Prata om flyktingpolitiken och om kampen mot främlingsfientligheten, sa mannen i telefonen. Prata om att människor inte kostar nåt. Prata om barnen som utvisas efter ett helt liv i Sverige. Prata om hur deras klasskamrater mår när kompisarna utvisats. Prata om kvinnorna som utvisas till Iran. Prata om asylrätten. Sluta sa jag, jag ska ju bara prata tjugo minuter, du är uppe i en hel dag.

Malmabygdens spelmanslag

Detta tal hölls på Violtorget i Flen, vid en manifestation mot främlingsfientlighet och för asylrätt. Flera musikgrupper underhöll, däribland Malmabygdens spelmanslag (bilden). Den del av talet som berör utvisningsprojektet "REVA" sammanfaller delvis med ett tal som hölls i Kungsträdgården vid manifestationen mot REVA den 9 mars 2013.

Nu väljer jag att prata om två barn. Ali och Sara.

Ali säger: Jag har åkt från min familj för att det var krig, de kom och tog marken, de sköt människorna på fälten, jag såg dom döda, jag kan inte sluta tänka på det. Vi åkte bil över berget och jag var i Iran, jag jobbade där men jag var papperslös, det gick inte. Vi gick med smugglarna över gränsen, polisen sköt efter oss, det var där min kompis dog, jag sprang, det kändes som jag sprang en evighet och att mitt hjärta skulle gå sönder. Jag kom till Grekland, där tog polisen mig och vi var massor av människor i en container, sen sa dom att jag skulle sticka och aldrig komma tillbaka. Jag kom till italien, jag fick inte komma in nånstans där, jag levde som en hund i parken och de tog allt från mig. Jag vet inte var jag var sen, jag tror Frankrike, men jag kom till Danmark och sen Sverige. Jag vill tillbaka hem men det går inte för kriget, vill du att jag ska gå med talibanerna? Hon på Migrationsverket säger att jag kan åka tillbaka till Italien, jag förstår inte det, de vill inte ha mig där.

Ali fick bo på ett ungdomshem när han kom till Sverige. Han fick gå i skolan och spela fotboll. Sverige har ett bra mottagande. Sen fick han beslut om att han måste lämna Sverige. Det kallas Dublinförordningen. Meningen är att man bara ska få söka asyl i ett land i EU. Men det landet kan råka vara ett som inte skyddar ungdomarna utan låter dem misshandlas eller hamna på gatan. Sen är alla dörrar stängda.

Ali var en fjortonårig krigsvägrare när han lämnade sitt hemland. Hans pappa hade dödats och hans mamma ville rädda honom. Ändå säger han: Mamma skickade hit mig, jag kom hit för att studera. För Ali är det ingen motsättning. Han kom till Europa för att få ett normalt liv, vara den i familjen som skulle studera och arbeta. Det var precis det han inte kunde göra i hemlandet. Där kunde han bara gömma sig för att överleva.

Det finns många Ali därute. Jag har blandat ihop historien för att inte lämna ut någon. Men det här, det är min bild av ett ensamkommande barn, för mig är det verkligheten. Det är långa, långa vägar, inga flygbiljetter.

Det finns en annan bild. Alla som läser tidningarnas kommentarsfält har sett den.

Den bilden är mörk och farlig, full av glåpord. Skäggbarn, ankarbarn. Barn som låtsas vara föräldralösa. Barn som kan flyga till Sverige men alltid har tappat bort sitt pass. Opålitliga unga män som kommer hit för att leva på oss. Och kommer dom till oss, då måste vi börja låsa dörrarna.

För några år det sen var det en annan grupp barn som demoniserades, de som blivit apatiska.

Och precis som då, så är det svårt att inte påverkas. Jag kan också rygga ibland. Vad är det för en filur jag ska träffa. Och varje gång så rinner det här av mig, när jag faktiskt pratar med killen eller tjejen. De är vanliga tonåringar. De är 15-16-17, och de är både vuxna och barn. De har fått klara sig själv så länge, de är streetsmarta och misstänksamma.

Men säger man "din mamma då, hur är det med henne"? Då krackelerar ytan. "jag längtar så efter mamma, jag vet inte hur det gick för henne". På natten gråter han till morgontimmarna. Han har vanliga förhoppningar, han vill studera och jobba. Orealistiska förhoppningar ibland och ibland barnsligt näraliggande.

Det ovanliga med ensamkommande barn, det är vad de har varit med om.

De flesta får stanna i Sverige. Men en tredjedel får avslag och av dem rymmer de flesta. Förra året avvek flera hundra ensamkommande barn från myndigheterna i Sverige. En del av dem är gatubarn i Malmö och Stockholm nu. Ali bor på en kompis soffa. Det är OK säger han, jag äter i skolan.

Så var det inte för Sara. Sara gick i åttan tror jag första gången hon hörde av sig. Sara bor i en vanlig lägenhet, med sin mamma och lillebror. Hon ringde själv och pratade svenska som vilken tonåring som helst.

Saras mamma var en gång en ung och glad student. Hon trodde att allt skulle bli öppet och fritt i hennes land. Hon läste allt spännande på internet och gick på fester och sen när det skulle bli val gick hon med i demonstrationerna. Hon blev lärare och ville bygga något bra.

Det blev inte så. Det där med öppet och fritt var inte för henne. Saras mamma greps av polisen och jag vill inte säga vad som hände. Hennes man blev vansinnig och slog henne. Sara skulle giftas bort för att inte bli som sin hemska mamma. Det var inte klokt, Sara var ju bara en liten flicka. Det är en lång historia och ni står här och stampar, jag ska inte berätta allt. Men det kom en annan man och hjälpte Sara och mamma fly.

Nu bor de i Sverige. De kan åka tillbaka säger Migrationsverket. Det är öppet och fritt, du kunde ju demonstrera sa de till Saras mamma. Du blev ju släppt från polisen. Du kunde ju resa hit då är du väl fri. Kunde du resa hit kan du väl resa tillbaka, sa dom. Nej, Saras mamma var ingen riktig flykting.

Saras lillebror är absolut ingen flykting, han är ju född i Sverige. Men han får inte heller vara här. Det är bara det att med lillebror kan Saras mamma absolut inte åka tillbaka. Lillebror är beviset på att Saras mamma har rymt från sin man. Hon är en ond människa som ska gripas och piskas för att bli god igen. Det har Gud bestämt, säger Saras pappa när han ringer.

Saras mamma berättar för domaren i Migrationsdomstolen vad pappa sagt men domstolen tycker att hon ska åka hem och reda upp saken. Det finns ju poliser i hemlandet att gå till och förresten kan hon väl skilja sig.

Nä, de förstod inte. Saras mamma fick avslag på asylansökan men hon stannade kvar ändå. Hon gråter för det mesta. Sara och mamma är väldigt tight, men Sara får inte riktigt vara barn. Mamma ligger oftast under filten och tänker. Det är därför det är Sara som ringer till mig, inte mamma.

Jag vill följa med på skolresan, hur ska jag göra frågade Sara. Jag har ju inget legg. Och hur ska jag göra med discot, där behövs också legg. Vi löste det.

Många avslag blev det och åren gick. Men när Sara ringde hade saken till slut lämnats över till polisen. Polisen hade fått påstötning från regeringen att börja ta itu med gamla utvisningsfall. Det visste ju inte Sara men hon visste att de skulle utvisas.

Jag är papperslös, sa Sara, men mamma betalar skatt. Det var sant, mamma fick skattekort när hon var asylsökande så hon jobbar och betalade skatt. Men papperslös är hon ändå, hon har inget papper på att få vara i Sverige. Då är man papperslös. Även om man har varit här i sex år och lillebror är född här.

Många andra familjer på flykt kommer från krigsområden, men de flesta har också sin egen historia, precis som Sara och hennes mamma. Ni som träffar dem får en bit av historien vid första mötet och en annan nästa. Så småningom kanske bilden klarnar, men olika familjemedlemmar kan ha olika verklighet. Komplikationerna når inte beslutsfattarna och räknas ändå inte som asylskäl.

De flesta får avslag. Två tredjedelar av de som söker asyl får avslag, det ska ni tänka på när ni hör att så och så många kommer hit. Många återvänder också förstås. Men för en del är det omöjligt, problemen i hemlandet finns kvar även fast de inte duger som asylskäl.

När man lämnar hemlandet står man i ett val mellan att stå ut med problemen där eller att hitta ett nytt liv nån annanstans. När man får avslag har man ett helt annat val. Att återgå till problemen hemma och utsätta barnen för det, eller att leva papperslös här och utsätta barnen för det. Det är ett tufft val.

Varje gång en familj som varit här länge får ett nytt avslag, då återupplever föräldrarna sin flykt från hemlandet eller kanske hur det gick till när de drevs därifrån. Men Sara blir flykting nu, här. Sara ska ju drivas iväg från sitt liv, som finns här i Sverige.

Här i Sverige finns också lillebrors pappa, han som är snäll. Men det hjälper inte, de ska ut ändå.

Sverige är en bra flyktingmottagare på många sätt, mycket bättre än många länder. Men det här handlar om två saker som Sverige inte är bra på. Barns rätt till vuxna. Och barns rätt till skydd.

Saras lillebror kan utvisas från sin pappa. Småbarn som fått skydd i familjehem kan tas därifrån och utvisas. Föräldrar kan utvisas till olika länder. En förälder kan gripas och utvisas utan barnen.

Även när det gäller rätt till skydd så verkar barn ibland verkar vara liksom asylsökande light, som det inte är så noga med.

Jag pratade med en sextonåring som varit fängslad och utsatt för tortyr och ingen i Sverige ifrågasatte det. Ändå fick han avslag. Migrationsverket och migrationsdomstolen sa att han som bara var ett barn och knappt förstod flygbladen han delat ut, han kunde ju inte vara av intresse för hemlandets regim. Det intresse regimen faktiskt redan visat räknades inte just för att han var ett barn.

De kan inte få stanna säger vän av ordning. Då skulle alla komma hit. Tror ni det? Tror ni världen är full av kvinnor som tänker låta sig piskas för att få komma till Sverige? Massor av ungdomar som tänker avbryta sina liv och förstöra sin framtid för nöjet att bli flyktingar och hamna lägst ner och komma till Sverige och ta vår arbetslöshet?

Så är det inte. Man blir inte flykting för att det finns en chans att få skydd. Man blir flykting för att man är förföljd och måste fly. Därför hjälper det inte att länder som Sverige signalerar: kom inte hit! De som måste fly flyr ändå.

Dublinförordningen är också signalpolitik. Den där Dublinförordningen som gjorde att Ali måste åka tillbaka till Italien. Det land som släppt in en person i EU ska ha ansvaret. Det blir som ett straff från dom andra EU-länderna, ni släppte in honom, då får ni ta honom.

Allt verkar vara signalpolitik. Kom inte hit! signalerar Grekland, Malta, Ungern och Italien genom att behandla människor som skit. Kom inte hit! signalerar Sverige genom att skicka tillbaka folk. Stanna inte här! signalerar polisen genom att lägga på ett extra kol för att fånga försvunna barn om de "lagt in sig på bup", som Migrationsverkets handläggare ibland beskriver deras ångest.

Migrationsministern skulle kunna säga att barn inte ska användas som signaler, att överföringarna till ovärdiga förhållanden ska stoppas. Men det gör han inte. Han säger att undantag skulle ge länder som missköter sig ett fribrev att fortsätta med det.

Migrationsverket skulle kunna säga att vi ska ta extra hänsyn till barnets bästa, barn ska alltid få skydd. Men de säger inte det. De säger att det är barnets bästa att följa med föräldern till hemlandet och det räcker med en förälder.

Vi protesterar. För oss som träffas här är barn inte asylsökande light. De är asylsökande extra plus, med extra behov, just för att de är barn.

Och så länge inte staten sköter sig, då är det vi - ni - som måste vara extra plus.

Ali har varit papperslös i flera länder, det senaste året i Sverige. Inget land vill ha honom. Men genom att han mött förståndiga vuxna har han inte varit så utanför. Ali har gått i skolan, han har fått komma till tandläkaren, han har fått mat utan att behöva stjäla och de flesta nätterna har han sovit inomhus. Han har växt och blivit social och ansvarstagande.

Det stöd Ali inte fick i Malta eller Italien och inte av svenska myndigheter, det fick han av medmänniskor. De hjälpte honom stå ut den för tonåringen oändliga väntetiden, ta sig dit han skulle, begripa reglerna, gå i skolan och ha lite roligt.

Nu ska han snart få söka asyl igen. 18 månader har gått sedan beslutet att han skulle skickas tillbaka till Italien. Fyra år har gått sedan han flytt från hemlandet. Nu ska han för första gången få berätta sin historia och lägga fram sina asylskäl.

Vi skulle träffas igen. Men han kom inte. Vi satt och väntade men han kom inte. Vi ringde och han sa - jag vågar inte åka tunnelbanan längre.

Det var det här med REVA. Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete, REVA. REVA är ett projekt som Migrationsverket och polisen har för att verkställa fler utvisningar. Jag kunde talat om för Ali att största risken med REVA egentligen är att polisen blivit effektivare och att de kanske faktiskt skulle nå ner till Saras familj i högen och plötsligt banka på dörren en tidig morgon för att ta dem till flygplatsen. Men det är ju tunnelbanekontrollerna som märkts mest och det var dem som Ali tänkte på.

REVA har diskuterats jättemycket. Men diskussionen har mest handlat om att nio av tio som grips av polisen till exempel i tunnelbanan är oskyldiga. Folk är upprörda över att polisen trakasserar folk som ser utländska ut och stoppar oskyldiga på gatan.

Det är ju en förfärlig konsekvens, om vi börjar titta snett på varandra efter hur vi ser ut. Nio av tio som grips är oskyldiga, stod det i en tidning

Men skulle det vara problemfritt med REVA om polisen bara gick direkt på de skyldiga?

Det var det de gjorde när de hämtade Sara och hennes familj. Det är Saras mamma, som är skyldig. Hon är skyldig till att ha rymt från sin man. Hon är skyldig till att ha gift om sig och fått ett barn. Hon borde ta sitt rättmätiga straff, 30 piskrapp. Eller borde hon kanske stenas? Lillebror är skyldig till att vara en oäkting.

Nej, det där är ju inga brott i Sverige. Här är Saras mamma bara skyldig att åka tillbaka till sitt land. Sara och lillebror är skyldiga att åka med.

Ser ni, polisen kollar cyklar, de passar på att kolla legg, Men de tar bara en oskyldig, en oskyldig till, en oskyldig till, ... Nej, nu griper de en kille! De har tagit en skyldig!

Tänk om det är våran Ali! Ali är skyldig. Han är skyldig till att hans pappa dödades när han inte ville släppa sin mark. Mamma och Ali kom undan men sen började talibanerna kidnappa killarna. Ali ville inte vara med, han rymde, dom tycker han är skyldig. Ali är skyldig till att ha jobbat svart i Iran. Han har rest in illegalt i Italien och sen Frankrike. Nu är han skyldig att resa tillbaka till Italien, fast han redan fått så mycket stryk där, han orkar inte. Själv känner sig Ali mest skyldig för att han lämnade mamma. Det är därför Ali skär sig.

Nu tar de en till, en oskyldig, en oskyldig, en oskyldig...

Sen tar de en skyldig. De tar Merete. Merete är från Etiopien. Hon var journalist där, men hon skrev om korruption, det ska man inte göra. Fråga Johan och Martin, de träffade de andra journalisterna i fängelset. Merete var inte så hjältemodig, hon väntade inte tills polisen grep henne. Men nu är Merete skyldig att resa tillbaka till Etiopien.

Men hej Ramos! Dig har dom inte tagit än. Ramos är verkligen en skyldig rackare. Ramos är lastbilschaufför, men han vägrade ta med en del grejer i bilen som andra ville pracka på honom. Ramos ville inte ha problem så han lånade pengar för att sticka till Europa. Men han blev lurad på lönen här så han kan inte betala tillbaka. Ramos är skyldig jättemycket. Gå till polisen? Men kom igen, där han kommer från är polisen är samma som ligorna. Ramos kör lastbil här istället. Fast han är skyldig att åka hem.

Ni fattar? Men lyssna! Jag är också skyldig Ramos. Vi köper vår billiga vardagsmat som han fixat fram. Vi låter Merete städa svart istället för att vara journalist, vi låter Saras mamma diska. De får liksom skylla sig själva.

Jag vill inte att polisen ska ta dom. Men det är ju inte för att jag ska kunna utnyttja dem och leva på dom.

Vi i flyktingrörelsen skapar inga papperslösa. Det är det migrationspolitiken som gör. Flyktingrörelsen sysslar med att försöka legalisera folk så att de inte ska behöva vara papperslösa.

Alis och Saras problem kommer inte att försvinna om de utvisas. De kommer att leva gömda nån annanstans där inte vi ser dom. Eller så går inte deras utvisningar att verkställa, deras hemländer är inte intresserade av att ta emot dom. Oönskad här, oönskad där, det är ingen lösning. För Saras lillebror handlar det över huvud taget inte om att återvända till ett hemland. Han är ju född här.

De kom inte till mig på rådgivning för att få fortsätta vara papperslösa här. De kom för att försöka göra sin tillvaro laglig.

Men nu kom inte Ali på rådgivningen i torsdags fast han var inbokad, för han tordes inte ta tunnelbanan. Och Ramos vågar inte bråka om sin lön. Jag har sagt åt honom att han ska gå till Fackligt Centrum för papperslösa, så han inte förstör för oss andra. Men Ramos tror arbetsgivaren kommer att skicka polisen på honom om han bråkar. Och Merete, hon vågar ju inte ens gå till doktorn.

Hör, jag klagar inte på polisen för att det är de som griper folk. Jag klarar på regeringen som tror att man löser samhällsproblem med våld, när problemen faktiskt förvärras.

Det handlar inte om hunnerna. Det handlar om Ali och Sara. De är inte skyldiga till nåt annat än att vara människor och försöka leva.

Jag träffade Ali och Sara genom en rådgivning som arrangeras av bl.a. organisationen Ingen Människa är Illegal i Stockholm. Rådgivning är en del av flyktingrörelsen.

FARR, som jag är ordförande för är en paraplyorganisation. Vi stöder initiativ från flyktingarna själva, som Asylstafetten som ska gå från Malmö till Stockholm i sommar. I Stockholm startar just en skrivarkurs för papperslösa, den håller bl.a. FARR:s tidning Artikel 14 i, tillsammans med författaren Jonas Hassen Khemiri. I Malmö gick i vintras en No Border musical där unga flyktingar spelade sig själva i den fria framtiden.

Andra hjälper papperslösa med kontaktpersoner, busskort och sånt.

Det räcker inte. Vi måste också berätta till allmänheten, som vi gör idag. Och vi måste påverka politikerna för att förändra. Varje dag på året men också till valet. FARR stöder Asylrätt 2014, en kampanj som startade i Göteborg.

Asylrätt, vad är det? Det är rätten att få skydd om man är förföljd. Men asylrätten fanns inte där för Ali eller Saras mamma. Saras lillebror kan utvisas från sin pappa i Sverige. Barnkonventionen fanns inte där för honom.

Det är för svårt att få skydd i Sverige. Sverige har ett vänligt mottagande, men vi har fullständigt orimliga beviskrav och byråkratiska hinder för att låta människor stanna och få skydd. Dessutom är lagens "synnerligen ömmande omständigheter" en ribba som ligger så högt för människor som har humanitära skäl att nästan ingen kommer över.

Sverige har fällts 20 gånger för att ha behandlat enskilda asylärenden i strid med FN:s tortyrkonvention. Det är fler gånger än något annat land. Därför stöder vi kampanjen Asylrätt 2014 i deras krav.

Sverige måste följa FN:s riktlinjer och aldrig mer utvisa någon till tortyr och förföljelse!

Synnerligen ömmande omständigheter måste ersätts med särskilt ömmande omständigheter!

(Det där är juridik, men det betyder att ribban måste sänkas så att det blir lite lättare för dem som har humanitära skäl.)

Överföringar enligt Dublinförordningen måste stoppas och regeringen måste verka för att Dublinförordningen som den fungerar idag ersätts med något som skyddar flyktingarnas rättigheter.

Sist men inte minst.

Bevisbördan måste flyttas från den asylsökande till Migrationsverket! En flykting, precis som alla andra, måste anses trovärdig tills motsatsen bevisats.

Allt det här är flyktingrörelsen. Men viktast, är ni. Och det ska jag förklara med en glad nyhet.

Saras mamma, eller rättare sagt en av de verkliga människor jag tänker på när jag hittade på Sara, hon fick uppehållstillstånd för några veckor sen. Efter sju år i Sverige har hon papper, uppehållstillstånd, upprättelse. Hon skulle aldrig ha klarat av den långa resan om det inte hade funnits människor som sett henne, lyssnat till henne, trott på henne och behandlat henne som en människa, tagit ansvar.

Det är det ni gör när ni träffas här. Ni tar ansvar för hur samhället borde vara.

Tack för att ni gör det, tack för att ni lyssnat.


Mötet i Flen, mot främlingsfientlighet och för asylrätt, organiserades av ett nytt nätverk som bildats, bland annat kring en barnfamilj som utvisats efter nio år i Sverige. Talet är inte publicerat någon annanstans.

Home    Innehåll flykting