menybox

Asylnytt startsida Praxisnotiser Kalender Redaktörens texter

Texter och tal om flyktingar

Denna sida innehåller en arkiverad artikel av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.

Gå tillbaka till arkivlistan


 

Fångarna i Fort Europa

Kriminalitet uppstår där det finns ett förbud. Om Sverige på 70-talet hade förbjudit finnar att komma hit, så hade de kommit ändå eftersom de var arbetslösa och det fanns jobb här. Då hade finnar varit illegala.

Om Sverige hade låtit dem komma hit, men förbjudit dem tio år senare, när det var arbetslöshet, då hade de blivit ”vita illegala”. Sådana finns det hundratusentals i Europa.

Idag kommer arbetare till Spanien för att det finns jobb eller åtminstone släktingar och bekanta som har fått jobb och uppehållstillstånd. Till Sverige kommer asylsökande för att det finns skydd, eller åtminstone ett gott rykte om skydd och uppehållstillstånd. Båda grupperna riskerar att bli illegala.

Det börjar redan när de kommer hit - med hjälp av smugglare.

Drabbad av smugglare

/Exemplet i detta stycke återfinns också i den kortare krönikan "Drabbad av smugglare" som finns tidigare på hemsidan./

Vi måste skärpa straffen och öka kontrollen för att stoppa den cyniska människosmuggligen som drabbar utsatta människor! Så brukar det heta.

Ni kan ju fråga Vilma vad hon tycker.

Vilma bodde i ett land som var fullständigt normalt. Hon hade ett bra liv, jobbade som hårfrisörska, hade man, två barn, hus. Men det blev krig, och en kväll kom milisen från stan intill och gav dom natten på sig att ge sig av. De levde ett par år i skolsalar och liknande ställen. Sen fick hon och hennes barn möjlighet att komma till Tyskland tack vare ett hjälpprogram för sjuka barn. Flickan hade epilepsi.

Maken kom efter, han stod inte ut med att vara med och döda i ett krig han inte begrep. Han fick inte resa egentligen eftersom han var inkallad. Men han drabbades av människosmugglare, som politikerna brukar säga.

Några år senare återvände Vilma och hennes familj. Det var ett stort steg, för hon hade blivit våldtagen och ville inte alls tänka på att över huvud trampa samma jord som de där männen. Men de var tvungna. Och hon ville faktiskt försöka.

Det gick bra till en början. Men efter ett tag blev de trakasserade. Problemet var att Vilma inte hade hållit alldeles tyst om övergreppen, tvärtom, hon hade anmält dem. Grannarna ansåg att hon var en skam och hon blev utsatt för hot och attentat.

Vilmas man var jättebra, han stödde henne. Men han var ju desertör, lika illa sedd han.

När också flickan som var fjorton blev utsatt, då ”drabbades” familjen av människosmugglare igen. De åkte lastbil till Belgien. Där fick de ett snabbt avslag - inga skäl - och så drabbades de igen och den här gången släpptes de av i Sverige.

Att Sverige skulle avvisa dem för att de hade varit i Belgien var helt ofattbart för dem. Det måste vara nåt missförstånd, sa Vilma. Vi har ju redan fått avslag där. Jag frågade Vilmas dotter vad hon tyckte om folk som transporterar människor i lastbilar. Men hon förstod inte frågan. Visst var det otäckt att åka lastbil, men hon hade väl inte tänkt just på honom som hjälpte dem som den största skurken.

Det finns människosmugglare som smugglar människor till en slavtillvaro och övergrepp. Och det finns människosmugglare som smugglar människor från trakasserier och övergrepp. Ibland är det förstås samma ena. Man tror att man ska bli räddad och så hamnar man i ett nytt elände.

Vilmas skäl prövades aldrig i Sverige. De fick uppehållstillstånd till slut för att dottern höll på att förlora förståndet. Hon hörde röster som talade om för henne hur värdelös hon var och att hon borde ta livet av sig - och så försökte hon göra det gång på gång. Myndigheterna kunde inte garantera att hon skulle överleva hemresan. Det kallades för humanitära skäl.

Att pröva familjens skyddsskäl, alltså att ta reda på vad som gjort sextonåringen till ett självhatande offer, det var definitionsmässigt omöjligt. Dublinkonventionen, en EU-konvention som nu har blivit en bindande förordning, den förutsätter att Belgien redan har prövat skälen.

Liknande schablonresonemang om hemlandet gör att även uppenbart förföljda, politiska flyktingar kan avvisas.

När politiskt aktiva från Bangladesh får avslag trots att de utsatts för attentat av politiska motståndare, våldtagits eller attackerats med syra, så beror det inte på att svenska myndigheter inte tror på deras berättelser utan på att svenska myndigheter anser att Bangladesh är en rättsstat och att man kan få skydd där, om man går till polisen.

Till och med när en kvinna blivit våldtagen inne på polisstationen av poliserna, så anser svenska myndigheter att hon kan få skydd i hemlandet, Bangladesh är fortfarande en rättsstat. Hon kan vända sig till någon annan polisstation eller åklagare.

Även till Iran avvisas politiska aktivister, journalister från tidningar som dragits in, kvinnor som utmärkt sig och attackerats av sedlighetsmobben. Här är schablonresonemanget att Iran blivit mer demokratiskt och öppet. Det går att få skydd, det finns lagar, enskilda behöver inte bli förföljda om de inte sticker ut. Att Iran fortfarande är ett land där dödsstraff tillämpas i form av hängning och stening, där stympning och piskning finns i straffskalan och man kan fängslas i åratal för att ha varit med i en demonstration eller publicerat en misshaglig artikel - det spelar mindre roll.

Den allra största rollen spelar vilka id-handlingar man har och resvägen till Sverige. Den minsta rollen spelar flyktingens verkliga identitet, hans eller hennes upplevelser och personliga berättelse.

Kampen mot spontan invandring

Har det inte alltid varit så att formella skäl och administrativa hinder har använts för att hindra flyktingar? Nej, efter andra världskriget kom sådana metoder i vanrykte.

Behovet att hindra folk att resa in har inte heller alltid varit så stort. När finnarna kom hit, behövdes de på marknaden. För trettio-trettiofem år sedan var både finnar och chilenare, jugoslaver och turkar hur välkomna som helst i Sverige.

För femton år sedan var det annorlunda. Muren kring öst vacklade. På EU-konferenserna vädrades hotbilder om att inte bara muren utan hela östblocket skulle falla samman och miljökatastrofer skulle inträffa. Det spekulerades om att hundratusentals flyktingar skulle komma från det forna Sovjetunionen bara till Sverige.

Det blev inte riktigt så. Men ett krig bröt ut i Jugoslavien, mitt i Europa. 1992 kom 674.000 asylsökande till de nuvarande EU-länderna, ett hittills oöverträffat antal. Samma år antog EG de första texterna om yttre gränskontroll och definitioner av ogrundade asylansökningar. Besluten var inte bindande då, men de angav tonen. De gick inte ut på att skydda flyktingar utan på att skydda oss mot flyktingar. EU:s kamp mot spontan invandring hade börjat.

Asylfrågor behandlades i samma arbetsgrupper som sysslade med narkotikasmuggling och gränsöverskridande brottslighet.

Visumtvång blev ett av de främsta inslagen. Visumtvång betyder att man måste ha inresetillstånd i förväg. Eftersom de flesta EU-länder inte utfärdar visum till asylsökande så är det ett effektivt sätt att stoppa flyktingar från att resa legalt. Andra inslag för att kontrollera inresorna var obligatoriska gränskontroller, utplacering av tjänstemän på flygplatser i transitländer och regler om skilda flygplatser för trafik inom och utom EU.

Även Dublinförordningen är på sätt och vis ett led i EU:s yttre gränskontroll, eftersom den går ut på att straffa de länder som släpper in asylsökande i området. Restriktionerna blev framgångsrika såtillvida att antalet asylsökande till EU-länderna sjönk dramatiskt. I Sverige var antalet asylsökande 1996 nere i sju procent av antalet fyra år tidigare.

Fas två - kamp mot smugglare

Sedan kröp antalet uppåt igen under flera år, fast långsammare och inte till höjderna från 92. Den stora skillnaden var att nu kom de asylsökande på illegala vägar.

Det här är bakgrunden till att EU har sysslat så mycket med motåtgärder mot olaglig invandring. Om hinder för legala resor var fas ett så är kampen mot illegala inresor fas två.

Åter diskuterades hotbilder på konferenserna. Men nu hade miljökatastroferna och massflykten från Sovjet bleknat. Istället var det internationella kriminella nätverk som målades upp, plus den främlingsfientlighet som skulle uppstå om flyktinginvandringen tilläts öka.

Snart låg på EU-ministrarnas bord en lång rad förslag mot illegala inresor, mot människosmuggling och trafficking. De handlade om allt från polissamarbete. fingeravtryck och hur man mäter koloxidhalten i lastbilar till stora beslut som gemensam gränsövervakning.

Allt det här framställdes som humana insatser, mot bakgrund av de förfärliga scenerna då människor kvävts till döds i låsta containerbilar eller dött av törst på sjöodugliga båtar.

Verkligheten är inte human. När patrullerna från EU-projektet Odysseus spanar utanför Gibraltar så är det inte för att ta hand om människor i sjönöd utan för att driva iväg eller gripa smugglarna. Resultatet är att dessa väljer ännu farligare rutter och i värsta fall tvingar passagerarna att hoppa i sjön långt utanför land. Flera hundra dödsoffer per år dokumenteras nu. Det verkliga antalet vet ingen. Enligt FN:s flyktingkonvention så får en flykting inte straffas för att han eller hon tagit sig in på illegalt vis. Men ingen frågar om någon av människorna i de överfyllda småbåtarna behöver asyl.

I Sverige får man söka asyl även om man rest in illegalt. Men det har blivit allt vanligare att asylsökande tas i förvar, särskilt de som inte har äkta resedokument. Tjänstemännen som intervjuar asylsökande är tvungna att först och främst ta reda på resvägen och vem de fått hjälp av.

Fort Europa stänger inte bara ute – det fångar också in. Människor som kommer från områden där det förekommer massiva kränkningar av mänskliga rättigheter – just de tvingas ta till illegala metoder och straffas för det. En del fängslas, andra lever under jorden eller som människohandlarnas fångar.

Fas tre - uteslutning

Det senaste är att EU:s flyktingpolitik börjar handla också om att bli av med dem som fått nej. Tidigare har det faktiskt varit så att de flesta EU-länder inte har brytt sig om att kasta ut dem som fått avslag på asylansökan. Man har helt enkelt kunnat bo kvar, men utan rättigheter. Sverige tillhör undantagen - i vårt välorganiserade land verkställs de flesta avvisningarna. De åtgärder som EU-länderna diskuterar nu är förvarstagande, snabbprocedurer, återtagandeavtal med flykt- och transitländer, och gemensamma transporter. (Inga vita bussar alltså, utan transporter tillbaka till hemlandet.)

Det ska inte längre vara tillåtet att låta avvisade leva kvar.

Frågorna om vilka som ska bollas bort ur asylproceduren är också på dagordningen igen.

Diskussionerna om det EU-direktiv som skulle slå vakt om asylsökandes rättigheter har under den slutliga intensiva förhandlingsperioden framför allt handlat om i vilka situationer länderna inte ska tillämpa rättigheterna. Nu när direktivet är nästan färdigt innehåller det en lång lista på vilka faktorer som kan göra en asylansökan "inadmissable". Viktigast är principen om "säkert land".

Österrike och Storbritannien laborerar redan med vita listor över länder vars medborgare över huvud taget inte kan få asyl. EU:s ministerråd har beslutat att EU ska ha en gemensam sådan lista.

Ett annat populärt grepp är att definiera en ansökan som ogrundad om den sökande har passerat något land på vägen eller har någon ”anknytning” till ett tredje land där han eller hon kunde ha sökt asyl.

Vi är inne i fas tre av EU-ländernas kamp mot spontan invandring: Bortdefiniering och deportering av dem som trots hindren för inresa ändå har lyckats ta sig hit.

Och det finns förstås åter en ny hotbild som rättfärdigar insatserna. Om fas ett - hinder för legal inresa - började i rädsla för massinvandring från östländerna eller miljökatastrofer och fas två - kamp mot illegal inresa - eldades på av rädsla för världsomspännande kriminella nätverk, så har fas tre - uteslutning och deportering - fått fart av skräcken för muslimer i allmänhet och terrorister i synnerhet.

Efter 11 september behövs inga resonemang om hotande arbetslöshet och att vi måste klara av att ta hand om dem som kommer hit. Det räcker med västerlandets rätt att skydda sin demokrati mot alla hot.

De verkliga terroristerna har väl vanligtvis flugit som studenter och affärsmän med snygga kostymer och pass, så hotbilden verkar inte särskilt rationell.

Ändå bjuder land efter land över varandra i nya regler som sätter flyktingkonventionen ur spel. Vi tar alla misstänkta terrorister i förvar, säger ett land. Vi fängslar alla som smugglats in, säger nästa. Vi fängslar alla som inte har id-handlingar, säger det tredje.

Varför inte fängsla alla asylsökande? Ja, varför inte? Storbritannien föreslog förra året att EU skulle upprätta läger i Turkiet och Albanien där asylsökande kunde få vänta.

Det blev nedröstat, men det hindrar inte Storbritannien att förhandla med Tanzania om läger dit de kan skicka flyktingar som kommit till Storbritannien från Somalia.

Ett annat, lågmält hot

Samtidigt som Europas mäktiga koncentrerar sig på hoten från invandrarna, kriminella och terrorister, så finns ett annat, lågmält hot: En åldrande kontinent som skulle behöva tillskott av yngre arbetskraft.

Ministrarna vet säkert att invandring är ekonomiskt rationellt. Men de flesta EU-ländernas regeringar har alltid spillt mer krut på att med stora gester avvisa dem som har anmält sig och sökt asyl än på att få fatt i dem som lever illegalt. Förmodligen hänger detta samman med att en erkänd flykting har en hel del rättigheter. En illegal invandrare har inte många.

Nu försöker de enas om att avvisningar ska verkställas effektivare samtidigt som den reglerade invandringen ska öka.

Resultatet blir en motsägelsefull politik som inte minst liberala politiker och näringslivsrepresentanter reagerar mot.

Skräckscenariot är ett Europa med ett formellt likformigt regelverk som med benhård uteslutningsmetodik stänger legala flyktvägar, definierar bort flyktingar och deporterar förföljda tillbaka till förföljarna. Men det är samtidigt ett Europa som genom sin traditionella olikformighet och genomsläpplighet för aktörer med pengar, håller marknaden öppen för handplockad arbetskraft - och för människohandel.

Konsekvens - kriminalisering

Vad händer med arbetarna från Nordafrika när uteslutningen slår igenom?

Hittills har de som överlevt båttrippen till Spanien ofta klarat sig. När kläderna torkat och chocken släppt efter kamraterna som dött i vattnet eller på stranden, så har de tagit sig inåt landet och fått jobb. De som har fått jobb har fått arbetstillstånd. Med arbetstillstånd har de också så småningom kunnat få uppehållstillstånd. För övrigt har det varit tillåtet att registrera sig i en kommun utan att ha uppehållstillstånd i Spanien.

Nu gäller inte dessa regler längre. Den illegalt invandrade i Spanien är idag obönhörligt illegal. Folk som jobbat flera år finner sig plötsligt ersatta med nykomlingar från östländerna. Arbetare utan uppehållstillstånd har förbjudits organisera sig och demonstrera. Många har ändå stridit för sina rättigheter. Men en del av dem som deltagit i manifestationer har gripits och skickats ur landet, så det gäller att vara försiktig.

Och hur går det med flyktingarna? Vi har redan sett det: De politiska flyktingarna från länder som Iran och Bangladesh definieras bort som fuskare. De etniskt förföljda, som romerna från Balkan och andra östländer definieras bort för att de kommer från ”säkra länder”. Samma sak sker med dem som traumatiserats under krig, torterats i inbördesstrider eller stötts ut socialt, som Vilma. Sådant räknas inte som asylskäl.

Under nittiotalet fick uppemot två tredjedelar av dem som sökte asyl i Sverige till slut uppehållstillstånd. I dag är den siffran nere i ca 20 procent, varav endast omkring en tiondel erkänts som skyddsbehövande av myndigheterna.

Problemet för svenska myndigheter har varit att många av de bortdefinierade helt enkelt inte har gått att deportera. Alltför få har pass till ett hemland som är beredda att ta emot dem - en naturlig följd av reglerna: De har tvingats resa illegalt. En del vill undvika snabbavvisning till något ”säkert” land.

Medan asylproceduren drar ut på tiden bryts människor ner. Andra får avvisningsbeslut som inte går att verkställa, med samma resultat. Till slut blir det för en del uppehållstillstånd ändå, av ”humanitära skäl” . Det är i det här perspektivet man ska se de nya lagarna som riksdagen har antagit om hårdare straff mot smugglare och sanktioner mot

identitetslöshet, och förslaget om att avskaffa möjligheten att ansöka om asyl på nytt. Tillsammans med återtagandeavtal med flyktländerna ska resultatet bli att varje icke önskvärd asylsökande kan stämplas med identitet och hemlandsadress: "åter till avsändaren".

Vad skulle ha hänt med Vilma och hennes familj om de nya reglerna fungerade? Lastbilschauffören som hjälpte dem skulle ha fängslats. De skulle aldrig ha släppts in i Belgien eftersom Vilmas hemland definitionsmässigt är säkert. Återtagandeavtal med hemlandet skulle säkra avvisningen. Om de ändå lyckats ta sig till Sverige så skulle fingeravtrycken eller ögonscannringen avslöja dem.

Redan när de kom hit kunde de ha blivit av med alla bidrag och förbjudits att arbeta för att tvingas samarbeta om sin egen avvisning. De skulle inte ha fått lämna in någon ny ansökan då flickan började må dåligt. De hade skickats iväg om de inte gått under jorden.

Och sen då, när de är i hemlandet igen? Kanske allt blir bra och grannarna blir snälla?

Eller kanske kommer Vilmas dotter tillbaka hit, i sällskap med snälla killen i snabba bilen som lovar bästa jobbet.

Fort Europa stänger inte folk ute, utan kriminaliserar dem och låter smugglarna välja vilka som ska få komma - och vilka som ska överleva.

Den humana förklaringen

Det finns en annan beskrivning av EU-ländernas asylpolitik än att det handlar om kamp mot spontan invandring. Den humana förklaringsmodellen säger att det är bäst för flyktingarna själva om de får stanna i sina hemländer eller i närområdet, så att de enklare kan återvända. Det är bäst att de avråds från att resa så att de inte hamnar i smugglarnas händer.

Det är säkrast för flyktingarna om de kan tas ut i organiserade kvoter med hjälp av FN. Förresten är de flesta inte flyktingar och därför är det bäst för dem själva om de inte kommer hit. Kommer de hit så är det bäst för dem att de snabbt och effektivt avvisas så att de inte blir boende här illegalt, utan mänskliga rättigheter.

Allt det här är mycket bra. När skyddet finns i hemländerna, behöver man inte fly. När det finns en säker mottagning i närområdet slipper man ge sig av till en annan kontinent.

När det finns en säker flyktväg för dem som faktiskt ändå är förföljda och måste fly, då kan de välja den vägen och slippa smugglarna. När asylproceduren blir snabb och effektiv på att erkänna flyktbehov och säkra mänskliga rättigheter, då kan man börja diskutera hur eventuella avvisningar ska genomföras, och då är det bra om proceduren är snabb.

Men det här fungerar inte baklänges. Man kan inte skapa trygghet i närområdet genom att hindra människor från att fly. Man kan inte skydda mänskliga rättigheter genom att definiera bort dem.

Eftersom sanktionerna inte bara drabbar människosmugglarna utan även offren, så blir resultatet att fler människor håller sig undan som ett B-lag på samhällets botten.

Om man har lurats hit för att få ett underbetalt jobb som hembiträde eller städare, kan man vara kvar i Sverige så länge man håller tyst och låter sig utnyttjas. En flykting som lever gömd kan klara sig så länge han ligger lågt och inte hamnar i något bråk. Så blir de också Fort Europas fångar.

Det mest utsatta offret av alla, flickan som hålls inlåst av en hallick i ett främmande land, också hon ses som en brottsling. Om hon ger sig till känna kommer hon att fängslas och så småningom skickas ut ur landet till en ännu värre situation än den hon lämnade.

En ny sorts papperslösa är de som får avvisningsbeslut som inte kan verkställas annat än frivilligt. Sveriges samarbetspartner som ordnar återvändandeavtal, International Organization of Migration, kräver frivillighet. De avvisade som inte väljer att återvända fortsätter att leva som asylsökande, med ett bidrag på ca 2000 kronor i månaden per vuxen som ska räcka till mat och allt, utom förläggningsboende. Eftersom de är avvisade har de inte rätt att arbeta.

Till dessa kommer det nya noll-proletariat av asylsökande som inte får några bidrag alls för att de inte anses samarbetsvilliga.

Finns det några alternativ?

Det är ingen naturlag att flyktingdiskussionen handlar om hur varje land ska minska sin andel asylsökande. Den kunde lika gärna handla om hur man ska se till att få så stor andel som möjligt av den viktiga invandringen. Diskussionen kunde handla om varför människor flyr från sina hemländer och hur EU ska skapa legala vägar att söka skydd. Den kunde handla om satsningar på bistånd, studentutbyte, invandringsprogram – för att minska marknaden för människohandel.

Det är ingen lätt diskussion. Om en ensamstående förälder i Sverige sliter sig fram på ett städjobb på sjuttio, åttio kronor i timmen, hur kul är det att få höra att det inte är någon idé att hon klagar, eftersom arbetsgivaren kan anställa Rosita från El Salvador istället, som nöjer sig med tjugofem kronor svart?

Den goda tanken med reglerad invandring är att slå vakt om ett välfärdssamhälle. Vi som inte tror på den starkes rätt och hellre ser en reglerad arbetsmarknad än fri lönesättning, vi som helst betalar skolor och sjukvård gemensamt - vi vill också att invånarna i landet ska "vara med i föreningen".

Men reglering i god mening borde innebära regler för att innesluta människor. Om reglerna bara används för uteslutning, så kommer de att få motsatt effekt. Välfärdssamhället kommer att avskaffas underifrån, genom att allt fler står utanför och inte räknas.

Regleringen bör därför gå ut på att ge Rosita från El Salvador en laglig möjlighet att överleva. Hon kommer ändå inte att resa hem, eftersom hon är precis lika oönskad och har lika lite rättigheter där som här. Vem vinner på att hon inte ens släpps in i facket?

Vem vinner på att "Lilja" i Lilja4ever inte vågar gå till polisen? Diskussionen skulle kunna handla om vad man kan göra för att utsatta människor inte ska drivas i armarna på kriminella aktörer.

När det gäller flyktingarna så är förstås det viktigaste på lång sikt att stoppa krigen och förtrycket. Men så länge det finns krig och förtryck, så måste flyktingar kunna få skydd.

Spelar det någon roll vad vi gör, vad vi diskuterar? Ja, det finns undersökningar som visar att de åtgärder för att försämra villkoren för asylsökande som EU-länderna sätter in har väldigt liten effekt. En bidragande orsak är att nedskärningarna som regeringar beslutar om inte slår igenom.

När EU-länder har ställt människor på gatan utan försörjning så har domstolar gripit in. Eller så har lokala myndigheter gripit in. Och har de inte gjort det så har frivilligorganisationer gripit in.

Vad kan vi göra i Sverige? Också vi kan slå vakt om envars mänskliga rättigheter. Dessutom kan vi ifrågasätta myterna om flyktingströmmarna, ta reda på fakta, lyssna till flyktingarnas berättelser och ta ställning. Ingen ska behöva hoppa från bron, sätta eld på sig själv eller leva i total misär för att det inte går att få skydd i Sverige.


Texten bygger på ett föredrag som hölls på Hagabion, Göteborg, i mars 2004 (efter filmen Tarifa Traffic), samt en inledning vid ett samtal arrangerat av Arena på Jerico i Malmö, i maj 2004. Texten har i sin bearbetade form också varit publicerad i Ordfront Magasin juni 2004.


Home    Innehåll flykting