menybox

Asylnytt startsida Praxisnotiser Kalender Redaktörens texter

Texter och tal om flyktingar

Denna sida innehåller en arkiverad föreläsning av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.

Gå tillbaka till arkivlistan


 

Flykting från Duvemåla?

Det är antagligen fler svenskar som känner till namnen Karl-Oskar och Kristina än som kan förnamnen på några invandrade grannar. Vi älskar Vilhelm Mobergs berättelser om hårt arbetande familjer som gav upp sina rötter i Sverige, när de inte fick något ut av sitt arbete. Vi fortsätter att se filmer och musikaler om dem. Karl-Oskar och Kristina lämnade ett land som lät deras barn svälta. De lämnade ett land som straffade dem när de sökte egna vägar att prisa Gud.

Möjligen kunde några av dessa utvandrare beskrivas som flyktingar, beroende på den religiösa förföljelsen. Men de flesta hade ekonomiska skäl att ge sig av och skulle förstås inte räknas som flyktingar idag.

Nästa gång ni hör uttrycket "ekonomisk flykting", tänk på Karl-Oskars och Kristinas svältfödda dotter, som inte kunde bärga sig när hon skulle bära ut en skål med risgröt, utan åt upp alltsammans. Gröten hade inte svällt färdigt, och flickan dog. Sedan gav sig föräldrarna av. De blev "ekonomiska flyktingar".

Jag tror att de flesta svenskar förstår att de som utvandrade härifrån var offer för omständigheterna. De tvingades inte bokstavligen iväg, men de fattade ett hedervärt beslut att offra sina egna liv för att kunna ge sina barn mat och säkerhet. De klippte av sina rötter för att kunna stå på egna ben och vi beundrar deras mod.

De människor som nuförtiden försöker nå Europa av liknande skäl möts inte med beundran, utan med förakt.

Ekonomiska och politiska skäl att lämna ett land är ofta förknippade. Ojämlikhet, korrupta ledare och krig skapar ekonomisk misär lika väl som det skapar politisk eller etnisk förföljelse.

Ta flyktingarna från Afghanistan som exempel. De har i många år varit den största flyktinggruppen i världen. Fyra miljoner afghaner var på flykt innan terroristjakten började 2001.

Afghanistan har ockuperats, bombats utifrån, härjats av inbördeskrig och det har styrts av en rad korrumperade och hänsynslösa regimer som har förtryckt många medborgare. Ändå återvände folk under slutet av 90-talet. Svält blev den akuta anledningen till att folk i hundratusental började fly från Afghanistan på nytt år 2000.

Men torka var inte enda orsaken till svälten. Det var också en regim som var oförmögen att hantera situationen, kanske till och med ointresserad. Omvärlden har inte varit till mycket hjälp, för den delen. De länder som lagt sig i Afhganistans inre angelägenheter har väl mest varit intresserade av att delta i maktkampen.

De flesta afghaner som har flytt finns i Pakistan och Iran, närmaste grannländerna.

En annan av världens största flyktinggrupper finns i Afrika, i internflykt eller på andra sidan gränsen till ett grannland. Vi ser samma mönster: En despotisk regim, etnisk förföljelse, inbördeskrig. Kuppmakare genomför folkomflyttningar och omvandlar byar till koncentrationsläger. Det behövs ingen naturkatastrof , mänskorna fixar katastrofen själva. Men när torkan eller malarian väl slår till, så kanske en regim som hade varit mer upptagen av medborgarnas välfärd i alla fall hade kunnat bemästra situationen bättre.

Ni kan själva göra samma tankeexperiment med irakierna, somalierna, bosnierna. Hela tiden finns krig och politik och maktfullkomliga människor med i bilden, inte bara fattigdom och naturkrafter. Det är ingen slump vilka länder folk ger sig av ifrån.

Någonstans mellan ett par promille och åtta promille av jordens befolkning är på flykt. Siffran beror på vilka grupper man räknar med: internflyktingar, återvändare, oregistrerade utvandrare. Det är alltså inte halva u-världen som man skulle kunna tro ibland när man ser på TV. Några promille är de. Och de kommer från länder som det verkar finnas väldigt bra skäl att lämna.

Borde vi alltså sudda ut skillnaden mellan flyktingar och andra invandrare? Nej, det är faktiskt inte det jag vill säga. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi bättre än idag skyddar den fundamentala rätten till asyl för den som faktiskt har blivit så illa behandlad av andra människor att det inte finns någon annan möjlighet än att ge sig av - och få stanna!

De som måste få permanent skydd är de som inte kan återvända. Om det handlar om en naturkatastrof till exempel, om det har varit torka eller översvämning och folk måste fly - då vill man förstås återvända ihop med sina grannar och bygga upp igen så snart det går. Kanske det till och med går när det är bomber utifrån som fallit. Förhoppningsvis kommer många afghaner att kunna återvända hem.

Men om det inte är naturen som har drivit iväg en? Om det är grannarna som har bränt huset, om det är den lokala milisen som har våldtagit flickorna i familjen och hängt upp pappa i skorstenen och lovat döda oss allihop ifall vi kommer tillbaka?

Då är det inte lika självklart att man kan återvända. Kanske det inte ens går när allting har lugnat ner sig. Då hör man till dem som flydde istället för att ha varit med och haft ihjäl de andra. Kanske man är gift med en av fel sort. Eller det kanske bara är orimligt att tvinga en att någonsin se sina plågoandar igen. Även om också plågoandarna måste gå vidare och finnas kvar på jorden.

För dem som skulle kunna återvända kan det vara en avvägningsfråga - när, var och hur många kan tas emot. Men för de förföljda ska det aldrig finnas något tvivel om deras villkorslösa rätt till skydd.

Ett problem är att skillnaden mellan flyktingar och andra invandrare används som förevändning att förneka utsatta människors behov, och detta med förakt. Ett annat problem är att flyktingar ställs inför omöjliga krav att bevisa sina behov.

Våra migrationsministrar brukar upprepa att de flesta som söker asyl i Sverige gör det på grund av orättvisor och arbetslöshet - och att såna problem borde lösas i hemlandet.

Det där borde väcka uppseende, just eftersom statistiken så tydligt visar att de som söker asyl i Sverige kommer från länder som nyligen har skakats av våldsutbrott eller förföljelser. Det mönstret har varit likadant i åtminstone sextio år, så det är ingen nyhet. Under andra världskriget kom flyktingarna från Ungern och Tyskland. På sjuttiotalet kom de från diktaturerna i Latinamerika. På nittiotalet kom de från forna Jugoslavien, Iran och Irak.

Människor som flyr från såna situationer kan helt klart vara arbetslösa, men det är inget bevis för att de riskfritt kan sändas hem.

Självklart lämnar också idag många människor sina hem främst för att få ett jobb och kunna försörja sig - precis som Karl-Oskar och Kristina gjorde. Det är inget att skämmas för. Den som lyckas ta sig till Spanien från Nordafrika får förmodligen ett jobb nästa dag, och kan sedan också förbättra tillvaron i hemstaden genom att sända pengar. Han är inte mer föraktlig än Pelle som flyttar från Arvidsjaur till Västerås för att jobba och göra rätt för sig.

Om det inte fanns ett stort behov av arbetskraft i Spanien, så skulle inte folk gång på gång riskera sina liv i småbåtar över Medelhavet för att få dessa jobb.

Genom att tvinga Spanien att göra invandrarna illegala, har EU inte stoppat arbetarna, bara gjort dem billigare och mer sårbara. Trafiken har tagits över av smugglare. De flyktingar som skulle behöva skydd drabbas av bara farten.

Invandringsmönstret varierar mellan olika länder. Sverige är inte så attraktivt för den arbetssökande. Om det är arbete man vill ha, varför skulle man försöka ta sig till Sverige som asylsökande - ett land där de flesta asylsökande fortfarande är arbetslösa åratal efter ankomsten? Det finns så klart en svart arbetsmarknad även i Sverige. Men den är inte lika stor som i länder där utlänningar med tillfälliga arbetstillstånd utgör en stor och viktig del av arbetskraften.

Om Sveriges skulle få större brist på arbetskraft, skulle säkert den svarta marknaden också öka - om behovet inte möts med lagliga metoder. Jag säger inte det här för att utmåla den spanska arbetsmarknaden som bättre än den svenska. Jag vill bara konstatera att de senaste åren har det varit rimligt att utgå från att de som söker skydd i Sverige kommer hit för att - söka skydd.


Texten är ett utdrag ur föreläsningen "Från Duvemåla till Fort Europa".

Vill du höra mer - tag kontakt!


Home    Innehåll arkiv