Texter och tal om flyktingar

Denna sida innehåller ett arkiverat föredrag av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.

Gå tillbaka till arkivlistan

Barn i asylproceduren

(Ett föredrag för dig som undrar varför barn lägger sig ner och slutar äta -
Börja gärna med att läsa krönikan om Lina, "DRABBAD AV MÄNNISKOSMUGGLARE"!

Det här kommer att bli en orättvis betraktelse. Jag kommer att prata en del om barn i asylprocessen, men också mycket om barn utanför asylprocessen, sådana som lever gömda.

Teoretiskt borde ingen behöva gömma sig i Sverige, eller hur?

Om man bara tittar på lagen, så verkar det vara ganska lätt att få uppehållstillstånd i Sverige. Dels finns själva paragrafen om asyl, att man har rätt till uppehållstillstånd om man riskerar förföljelse på grund av ras, religion, politik eller att man tillhör en förföljd grupp.

Dessutom finns en paragraf till med tre extra skäl som kan göra att man har rätt till skydd. Punkt ett handlar om dem som riskerar dödsstraff, tortyr eller annan förnedrande behandling, punkt två handlar om dem som flyr från miljökatastrofer eller inbördeskrig och punkt tre handlar om förföljelse på grund av kön eller homosexualitet.

Alla de här har rätt till uppehållstillstånd. Dessutom finns det ytterligare en paragraf som man kan använda för att ge uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Ändå är det inte så lätt, det är svårt att få uppehållstillstånd för de flesta. Och det kan vara väldigt svårt att förstå hur en del familjer som verkar helt söndertrasade inte kan få stanna, medan andra grupper verkar få uppehållstillstånd ganska lätt utan att var och en verkar ha behövt gå igenom så mycket.

Därför tänkte jag förklara lite om de här sakerna, vilka det är som får uppehållstillstånd.

För det första är det väldigt svårt att få flyktingstatus. Det är mindre än en tiondel av dem som får stanna som erkänns som flyktingar.

En hake är att paragraferna handlar om framtiden. Att man redan har förföljts bevisar inte att man har skyddsbehov. Formuleringen i lagen är att man ska ha "välgrundad fruktan". Förföljelsen ska vara systematisk och riktad mot den asylsökande personligen. Det här betyder att om en hel grupp drabbas, så att vem som helst i gruppen kan bli trakasserad eller misshandlad slumpmässigt, utan att ha gjort nånting, då räknas det inte som förföljelse.

För att räknas som flykting ska man helst vara förföljd för nånting man själv gjort. Det är alltså jätteviktigt att man kan bevisa att man själv varit politiskt aktiv, och att det är därför man drabbas. Men det är svårt att få tag i dokument som bevisar det. Eller rättare sagt - från många länder är det bara alltför lätt att få fram papper. Och så tror inte myndigheterna i Sverige på de papper man har.

Det här har fått till följd att en del av dem som faktiskt får flyktingstatus, får det på grund av saker som har hänt efter att de flydde. De har framträtt offentligt här i Sverige - det är ju mycket lättare att bevisa än att de gjorde samma sak i hemlandet.

Mindre än två procent av de asylsökande får flyktingstatus. Ytterligare några procent anses riskera dödsstraff, tortyr eller annan förnedrande behandling utan att vara flyktingar. Det låter ju dumt, men det beror just på det där att man måste vara personligt förföljd för att räknas som flykting.

En annan hake som gäller båda de här paragraferna är att det som bedöms inte bara är om man behöver skydd, utan också om man kan få det skyddet i hemlandet. Den bedömningen är ganska formell. Det handlar om sådant som ifall landet man ska avvisas till har undertecknat vissa internationella konventioner, om det finns ett rättsväsende och lagar och så vidare.

En kvinna som utsatts för gruppvåldtäkt av politiska motståndare kan avvisas med hänvisning till att hon kan anmäla saken i hemlandet - till polisen.

Faktum är att även en kvinna som våldtagits av poliserna på polisstationen kan avvisas med samma motivering. Våldtäkt är förbjudet i hennes hemland, det finns ett rättssystem, hon kan gå till åklagare, säger Migrationsverket. Såna avslagsbeslut har jag läst beträffande Iran och Bangladesh till exempel.

Ett jättevanligt problem nu i år och förra året har varit att bosnier och familjer från Kosovo avvisas för att deras hemländer räknas som säkra nu när krigen är slut.

Bland de här familjerna finns en del där barnen har varit med om förfärliga saker. Det kan vara släktingar som slaktats eller mamma som våldtagits inför deras ögon, flykt genom skogen där de sett döda människor överallt, eller att de själva misshandlats.

De här barnen mår ofta dåligt, de blir utagerande eller sluter sig inåt, de får olika symptom. De behöver rehabilitering, de behöver trygghet och stöd. Föräldrarna tycker att det fortfarande är för skakigt i hemlandet. De vet att de blir internflyktingar om de återvänder till Bosnien, Romer som återvänder till Serbien vet att de hamnar i miserabla flyktingläger - till exempel.

Svenska myndigheter förnekar inte det här. Men det räknas inte som skyddsskäl. Händelserna ligger långt tillbaka, krigen är över, Bosnien och Jugoslavien har skyldighet att skydda sina medborgare. Så är praxis.

Om man borde ha sökt skydd i något annat land bedöms också. Om man fått sitt visum från en grekisk ambassad till exempel, eller varit i Tyskland på väg till Sverige, då är det kört, då prövas över huvud taget inte asylskälen här. I sådana fall kan till och med ensamma barn avvisas utan att det finns någon som tar emot.

Förutom sakskälen bedöms trovärdigheten. Det är viktigt att man kan lämna en detaljerad berättelse vid den första intervjun och inte ändrar något senare. Motsägelser i detaljerna kan sänka trovärdigheten. Avsikten med det här är att utesluta påhittade historier, men det ställer också till problem för personer som inte förrän efter lång tid kan förmå sig till att berätta om övergrepp som de har utsatts för eller bevittnat.

Att man inte kan visa upp resedokument eller redogöra för sin resväg sänker också trovärdigheten, liksom sådant som att man inte sökte asyl förrän något eller några dygn efter att man kom till Sverige - eller att man har lyckats skaffa ett riktigt pass trots att man hävdar att man är förföljd.

När det sen gäller barns egna skäl, så är problemet att de skälen kommer ofta inte fram över huvud taget. Alla barn ska höras enligt lagen, om det inte är direkt olämpligt. Men det tar tid att höra barn på ett bra sätt. Det behövs personal som har särskilda kunskaper om hur det går till.

Det kanske också behövs en viss beslutsamhet att få barnen att berätta. Barnen själva vill kanske helst glömma. Föräldrarna vet kanske inte vad barnen har varit med om eller de vill också helst att barnen ska glömma och gå vidare. Barn har inte alltid ord för vad detupplevt, de förstår det inte. Barn låter ofta bli att berätta sådant som de tror att de vuxna inte vill höra.

Barnets bästa ska enligt lagen alltid vägas in i beslutet. Det är vanligt att besluten innehåller en formulering om att barnets bästa vägts in. Men det är också vanligt att det ingenstans framgår att någon konkret utredning har gjorts om barnets bästa, eller om barnet har fått tillfälle att anföra något.

Vidare så behöver barnets bästa bara "vägas in". Det behöver inte väga tyngst. En standardformulering i avslagsbeslut när barn är inblandade är att Sveriges intresse av en reglerad invandring väger tyngre än barnets intresse av att få stanna i Sverige. En annan standardformulering är att det inte i och för sig kan ses som något negativt för barnet att följa med sina föräldrar när de måste återvända till hemlandet.

Kanske beslutsfattarna är oroliga för att om barns bästa alltid skulle få råda så skulle barn från hela världen strömma hit. Som om alla barns bästa skulle vara att få bo i Sverige...

De flesta barn mår nog bäst av att få vara kvar med sin familj i sitt hemland. Men det finns asylsökande familjer som har barn med trauman, barn som inte kommer att få vård i hemlandet. Här handlar det inte om att Sverige rent allmänt skulle vara bättre för barn att bo i än andra länder.

Det handlar om asylsökande barn som har varit på flykt hela sitt medvetna liv och som någon gång måste få ro – och det handlar om barn som har hunnit rota sig i Sverige och känner sig som svenskar.

Problemet med standardmotiveringarna är att de används även i sådana här fall, och utan att det på något vis framgår hur Utlänningsnämnden har vägt de olika intressena mot varandra.

Det kan vara kompetens som saknas, arbetsledning och utbildning. Faktum är att jag tror att det är en förändring på väg inom Migrationsverket när det gäller att bemöta barn bra. Men vi är inte där ännu. Rädda Barnen har gjort flera undersökningar som visat att barns asylskäl inte utreds.

Överläkaren Henry Ascher som är expert på utredningar av traumatiserade flyktingbarn har berättat att det aldrig hänt honom att Migrationsverket beställt en sådan utredning. Det är alltid frivilliga eller advokater som kommer med barnen.

Jag hörde nyligen en ledsen kvinna som försökt hjälpa en bosnisk familj där barnen hade starka egna skäl och mådde väldigt dåligt. Men deras skäl hade inte kommit fram, och nu hade de fått avslag.

Sen skulle de äntligen bli intervjuade. Vad hände? Jo, det kom det en vänlig dam och frågade barnen hur det gick för dem i skolan och om de hade kompisar. Barnen svarade snällt och det var det hela.

I en sån här situation, när man redan har fått avslag från Utlänningsnämnden, då bedöms inte asylskälen på nytt. Bara nya skäl bedöms ifall fallet tas upp på nytt. Det blir oftast sånt som läkarintyg. Det kan vara anledningen till att barnen inte intervjuades om sånt som hänt i hemlandet.

Samma problem får vi när en familj ska avvisas för att de varit i ett annat EU-land. Då är det inte heller någon som frågar efter barnens skäl därför att asylskälen spelar helt enkelt ingen roll i den situationen. Då är det också bara humanitära skäl som kan hindra att man avvisas, och då pratar vi om riktigt tunga skäl.

Nu är vi inne på de humanitära skälen. De allra flesta av de asylsökande som får stanna anses inte skyddsbehov, utan får stanna av humanitära skäl.

Humanitära skäl, det låter ju som att det handlar om sjukdom och sånt. Och det kan vara så. En livsavgörande sjukdomsbehandling som inte bör avbrytas och som inte finns i hemlandet är exempel på ett humanitärt skäl.

Men humanitära skäl kan också vara förhållanden i hemlandet: inbördeskrig, etniska utrensningar, dödshot från familjen eller politiska motståndare - allt som kan göra det alltför inhumant att verkställa en avvisning trots att det inte är tillräckligt för att räknas som flyktingskäl. Ibland används uttrycket politiskt-humanitära skäl.

Om det inte finns nånstans att avvisa till, det finns inga förbindelser, det finns ingen stat som kan utfärda pass - och man till slut får stanna, då heter det också humanitära skäl.

Vistelsetid i Sverige kan spela in. Om asylprocessen dragit ut på tiden eller hemlandet vägrar att släppa in avvisade, så kan det bli humanitära skäl så småningom. Men då pratar vi om flera års väntan, väldigt långa tider.

När man tittar på siffrorna och ser att de flesta får stanna av humanitära skäl, så verkar ju Sverige väldigt humant, det är svårt att förstå att det skulle vara så många som skulle behöva gå under jorden här. Men de flesta av de humanitära skälen har alltså med situationen i hemlandet att göra. Att få uppehållstillstånd av såna skäl som i vardagligt tal kallas för humanitära, det är oerhört svårt.

Jag kan berätta om en vettskrämd familj från Ryssland. Mamman i familjen hade förföljts och hållits fängslad för att hon lett en medborgarrörelse för mänskliga rättigheter i Sibirien. När hon försökte anmäla saken följde nattliga besök av män som misshandlade henne och hennes tre barn. De yngre var femton och sjutton år gamla.

Hennes äldsta dotter som själv har barn blev också misshandlad. Hennes nioåring blev vittne till vad som hände mamma och svimmade. Flickan var inte sig själv efteråt, hon slutade tala och leka.

De lyckades fly i två omgångar. De reste genom Finland, för dit kan ryssar få visum. Men sjuttonåringen kidnappades i Finland av ryska män som förföljde dem, och sedan dess har ingen hört av henne.

De hade levt under jord i hemlandet. Sen levde de under jord i Sverige, för att inte skickas tillbaka till Finland. Femtonåringen försökte ta livet av sig hellre än att skickas dit, där hans syster försvunnit. Nioåringen hade börjat tala och leka lite igen i trygghet i Sverige. Men inför avvisningsbeslutet gick hon in i den totala depressionen.

Ett år senare fick de uppehållstillstånd av ”humanitära skäl”. De hade redan fått nej flera gånger, men när sondmatning hade satts in för att hålla flickan flickan vid liv, så fick de uppehållstillstånd. När jag intervjuade dem var hon elva.

Hon var på benen, men hälsade med slapp hand och ett vitt, fullständigt uttryckslöst ansikte. Sedan försvann hon in till sin hopkrupna fosterställning på sängen bland nallarna. Där tillbringade hon fortfarande större delen av dygnen.

Det har ju diskuterats ganska mycket om varför barn mår dåligt i asylprocessen. Från myndigheter och ansvariga politiker så sägs det hela tiden att det beror på väntetiderna, och att väntetiderna beror på de asylsökande själva. De accepterar inte avslagen. De går under jorden och lämnar in nya ansökningar. Så drar ärendena ut på tiden fast familjerna inte har skäl från början - och så mår barnen dåligt.

Barbro Holmberg vill avskaffa möjligheten att få en ansökan prövad av Utlänningsnämnden mer än en gång.

Det kan säkert vara så i enskilda fall att väntetiden är de asylsökandes fel. Jag ska inte säga att såna fall inte finns. Men i de fall vi i flyktingrörelsen träffar på, så är det inte så. De familjerna har mått dåligt länge, och de har oftast fått vänta länge på beslut i den ordinarie asylprocessen.

Något som är okänt för de flesta det är att regeringen är ansvarig för en del av väntetiderna. När Utlänningsnämnden vill ha ett vägledande beslut om en grupp, så skickar de några fall till regeringen. Men regeringen är väldigt ovillig att ge signaler om att någon ny grupp skulle få stanna. Så de kan ligga många månader, ibland upp till ett par år, på såna ärenden.

Sedan när regeringen bestämt sig, så ska myndigheterna börja beta av de enskilda ärendena i vanlig takt.

Också Migrationsverket och Utlänningsnämnden kan ibland ligga väldigt länge på en hel grupp med ärenden, i väntan på att det förhoppningsvis ska lugna ner sig i hemlandet.

De flesta som söker asyl tror när de kommer hit att de ska få stanna, de får lägenhet och vänligt bemötande och mår lite bättre. Sen börjar det dra ut på tiden och de förstår att de inte kommer att få stanna. Då börjar de må sämre igen. Barnen känner att föräldrarna mår dåligt och så börjar barnen blir oroliga igen. Sen ska man komma ihåg att det tar lång tid att utreda psykiska problem och få läkarintyg.

När så avvisningen kommer så blir både barn och vuxna akut dåliga, inför tanken på att återvända till hemlandet. Det är naturligt.

Sedan ska man ha klart för sig att det inte är så att avvisningarna ställs in för att man lämnat in en Ny ansökan. Avvisningen kan verkställas ändå, det är bara Utlänningsnämnden som kan bestämma att en avvisning ska ställas in.

Det som är sant i det här, det är att om man får uppehållstillstånd efter en Ny ansökan, så får man det oftast på grund av skäl som har uppstått i Sverige. Men det är en naturlig följd av reglerna som jag nämnde förut: Utlänningsnämnden får bara pröva nya skäl efter en Ny ansökan. Om man efter avslaget har fått fram nya bevis på att det man berättat om förföljelsen faktiskt var sant, så gäller ändå att de skälen redan är prövade. De får inte tas upp på nytt.

I praktiken är hela flyktsituationen borta ur bilden. Om det inte händer något nytt dramatiskt i hemlandet så kan ett nytt skäl för de flesta avvisade bara vara en sak, nämligen att man har brutit samman mentalt.

Om man inför beslutet om avvisning har förlorat förståndet så totalt att det är fara för livet, så kan det leda uppehållstillstånd - men inte för att man är flykting. Det har den tidigare prövningen redan slagit fast att man inte är. Man får stanna för att det ”strider mot humanitetens krav” att verkställa avvisningen.

Det psykiska sammanbrott som läkarintyget handlar om kan förstås hänga ihop med skräcken för att återvända. Men i en Ny ansökan måste sjukdomen i sig vara tillräckligt allvarlig för att utgöra det nya skälet, och det måste verkligen vara en sjukdom, inte bara en kris utlöst av avslaget eller av tillvaron under jord.

Om skälet är en sjukdom, då skall den vara livshotande eller innebära risk för bestående skador.

Risk för självmord är uppenbarligen livshotande, och därför har just självmordsförsök fått en makabert stor plats i läkarintygen till Utlänningsnämnden.

Det här är ingenting som advokater och aningslösa hjälpare hittar på. Det finns i lagens förarbeten. Utlänningsnämnden citerar det i sina avslagsbeslut och skickar ut det till familjerna. Så här skrev regeringen i propositionen till det som blev nuvarande utlänningslag. Det handlar om barnfamiljer som håller sig undan:

Ett bifall måste i så fall förutsätta att risken bedöms vara synnerligen betydande för självdestruktiva handlingar av utomordentligt allvarlig natur från barnets sida, eller för att barnet allvarligt skadas i sin psyko-sociala utveckling, om det med tvång skickas tillbaka till hemlandet...

Det här är ett av Utlänningsnämndens favoritcitat, när de ska förklara varför de säger nej till en gömd barnfamilj. Snacka om att ge signaler! Hör på det igen.

Ett bifall måste i så fall förutsätta att risken bedöms vara synnerligen betydande för självdestruktiva handlingar av utomordentligt allvarlig natur från barnets sida

Det här skickar Utlänningsnämnden ut. Även barn kan läsa. Både barn och vuxna asylsökande är medvetna om den här problematiken, vad humanitära skäl är för något och vad som krävs.

Självmordsrisk räcker inte alltid. Syster Karin i Alsike kloster berättade för mig om en familj som kom från Kosovo. De hade varit i Norge och fått avslag där. Ett av barnen försökte ta livet av sig då, men överlevde, och familjen tog sig hit. Jag hinner inte räkna upp allt som barnen i den familjen varit med om för det var mycket.

Det som gjorde mest intryck var läkarnas beskrivning av hur den här pojken som sjuåring blivit fasthållen av vuxna medan ett äldre barn drev in en spik i örat på honom. Det skulle vara för att ge en signal till hans pappa om jag förstod saken rätt, sånt är inte lätt att förstå.

Minns ni ägget humpty dumpty? Alla kungens hästar och alla kungens män kunde inte sätta ihop humpty dumpty igen. Den här pojken är kanske tolv nu, men man undrar ju om alla kungens hästar och alla kungens män kan sätta ihop honom till en trygg människa igen. Det underlättar inte saken att fast han varit på flykt i fyra år så var alla kungens män inte till för honom, de var snarare på jakt efter honom.

Men kungens nämnd kan frankt förklara att de humanitära skälen för att pojken inte ska bli tillbakaskickad till den plats där detta hände inte är tillräckliga. Utlänningsnämnden skrev till och med att det var troligt att han skulle försöka ta livet av sig på nytt, men de ansåg ändå inte att de humanitära skälen var tillräckligt starka.

Efter ytterligare ett halvår och en del påtryckningar från högt uppsatta politiker - sånt som inte borde spela någon roll - så fick familjen till slut stanna.

Jag gillar inte att berätta såna här historier, jag känner mig som en skandalskribent, som lämnar ut folk. Alla fall är inte heller så här förfärliga. Men de finns och det finns fler jag skulle kunna berätta om. Jag tar upp dem för att ni ska få klart för er vilken nivå det gäller, när vi talar om humanitära skäl för barn som lever gömda.

Sådana skäl som fattigdom, hunger, bostadslöshet, lägertillvaro, arbetslöshet, att man blir utestängd från sjukvård eller skolgång, sånt är över huvud taget inte skäl för uppehållstillstånd i Sverige. Det är sånt som kallas för ekonomiska skäl.

Ekonomiska skäl, det är väl sådana där skäl som Karl Oskar och Kristina hade när de gav sig av till Amerika. Men det stämmer inte riktigt att jämföra de utvandrarna med människorna som gömmer sig i Sverige idag.

Karl Oskar och Kristina hade det väldigt svårt men de fick en chans i Amerika och de kunde tro på framtiden. Men de som flyr från förföljelse och krigsupplevelser, de flyr ju inte till nånting, de flyr från någonting. När de har fått nej går de under jorden, inte av beräkning, utan för att de inte ser nån utväg.

Bilden från de enkäter som faktist har gjorts bland gömda barnfamiljer av Socialstyrelsen och Migrationsverket i samarbete med frivilligorganisationer är mycket svart. Enligt undersökningarna är de som gömmer sig skräckslagna för att återvända. De ser enkelt inga alternativ. De vet inte vad de ska ta sig till.

Där Barbro Holmberg ser människor som bryts ned på grund av sina upprepade ansökningar, där ser jag människor som på grund av att de är nedbrutna lämnar in nya ansökningar.

Det sägs ju också att hjälparna bidrar till att barnen mår dåligt just genom att hjälpa. Istället borde alla anstränga sig att tala om för barnfamiljer som fått avslag att nu måste ni faktiskt åka hem.

Jag vet inte. Man kanske är beredd att ställa upp för var och en i teorin. Men tänk efter. När det är eran dörr de ringer på, ert extra sovrum de bor i och ni som köper mat åt dem...

När det är ni som får lappa ihop barnet som hittat sin mamma efter ett självmordsförsök, ni som måste tampas med de överaktiva syskonen eller med det barn som tvärtom lägger sig på sängen och slutar äta och tala och till slut är helt lealös, ni som får värja er mot den aggressive pappan...

När det är ni som behöver strida med skolan om att barnen ska få gå där, och med vården om att de ska få hjälp.

När det är ni som drömmer mardrömmar om de upplevelser som de vuxna så småningom berättar om och som ni ser i barnens teckningar. .

När de här människorna efter oceaner av svikna förhoppningar och frustration äntligen får uppehållstillstånd och man kan återgå till ett förhållandevis normalt liv, hur reagerar man då nästa gång någon ringer på dörren? Säger man bara: Visst, kom in, självklart ska du gömma dig!

Nej, så kan man inte göra. Man måste försöka tala om precis hur svårt det kan bli och resonera om vad det finns för alternativ.

Nästan alla gömda barn behöver sjukvård i någon form. De flesta skulle behöva stöd av barnpsykolog eller barnpsykiater, många behöver tandvård och över huvud taget har de samma behov som alla andra barn. Om de kan få den hjälp de behöver beror mycket på var i landet de vistas. De vanliga sjukvårdskanalerna är ofta stängda på grund av risken för upptäckt.

Sedan år 2000 så ska i alla fall alla barn i Sverige, inklusive gömda barn, ha rätt till all sjukvård och hälsovård. Landstingen får schablonersättning som ska räcka till det. Problemet är att föräldrarna inte törs lita på sekretessen. Och även om barnen har rätt till vård så löser det ju inte grundproblemet varför de mår dåligt.

De allra yngsta som inte förstår situationen mår ofta mycket dåligt, särskilt när föräldrarna inte orkar ta ansvar. Det finns barn som slutar äta eller bara äter godis, barn som får kramper, blir aggressiva etc.

Lite äldre barn lever ofta med skuldkänslor, tar på sig föräldraansvaret etc. En del plågas av mardrömmar och minnesbilder från händelserna i hemlandet. Barnens tillstånd är mycket beroende av föräldrarnas.

Om de gömda barnen får hjälp med skolundervisning, sker det oftast privat. Enstaka får lov att gå i en vanlig skola eller privatskola där de kan träffa andra barn.

Barnens behov av sociala kontakter påpekas av de flesta som har kontakt med gömda familjer. Bitter erfarenhet visar att normala kontakter med andra barn och även andra vuxna är grundläggande för att inte de gömda barnen ska skadas i sin utveckling.

Det finns exempel på barn som blivit helt isolerade och mycket störda under tiden som gömda. Småbarn kan vara så ovana att träffa utomstående att de blir skräckslagna inför åsynen av andra barn. Barn kan sluta tala.

Det här är inget man kan ta lätt på. Även om man är medveten om att sjukintygen behövs för att få uppehållstillstånd, så måste man på olika sätt försöka göra barnens liv så normalt det går, genom besök och lek, undervisning och rutiner. Det finns exempel på barn som mått sämre på en dålig förläggning än när de levt gömda i en miljö där man tar hänsyn till deras behov.

Det är också mitt råd till er som träffar flyktingbarn i asylprocessen, eller utanför asylprocessen. Försök att vara de där vuxna som barnen behöver, och som föräldrarna kanske inte orkar vara.

Låt barnen leka, alla barn behöver leka. Men hjälp barnen gärna att få fram sina berättelser och försök att se till att de kommer in till myndigheterna om det inte är gjort. Låt barnen leka med dockor och rita. På det viset kan barnen bearbeta vad de varit med om, det är bra för dem själva och teckningarna kan ni lämna med till handläggaren.

Men försök låta bli att tänka på att barnen borde må dåligt för att få stanna. Vi ska inte spela inte med i ett sånt spel.

Jag tror inte heller att det är hjälpare som uppmanar flyktingar att försöka ta livet av sig eller barn att lägga sig ner och sluta äta. Men vi har en lagstiftning och lagtolkning som är så hård att människor drivs så nära gränsen.

En avvisad som gör ett självmordsförsök är beredd att riskera livet hellre än att återvända till hemlandet. Vad säger det om avvisningsbeslutet? Att självmordsförsök har blivit så vanligt i ansökningarna att Utlänningsnämndens företrädare säger att de inte kan ta alla på allvar, vad säger det om praxis för humanitära skäl?

Det är humant att vi verkställer avvisningarna och inte låter folk bli illegala som i andra länder, säger regeringen. Jag förstår resonemanget. Det är inte bra att det finns ett B-lag i samhället.

Men de som gömmer sig gör det inte för nöjet att bo här utan mänskliga rättigheter, utlämnade åt de mest samvetslösa arbetsgivarna. De gör det för att de räknar med att alternativet är ännu värre. För att skydda dem borde samhället tillerkänna även dessa personer grundläggande mänskliga rättigheter - de är ju också människor.

Vad kommer det att leda till om möjligheten att göra Ny ansökan försvinner? Om det inte finns någon säkerhetsventil så kommer kanske färre att gömma sig. Men de som ändå gör det för att alternativet verkar värre, de kommer att leva kvar gömda utan hopp och bli allt fler.

Jag tror att det finns bättre sätt att hindra folk från att gömma sig. Det finns till och med smartare sätt än att låta fler poliser lura inne på Migrationsverket.

Det handlar om attityder som förståndiga politiker kan se till att lagstiftningen uttrycker, eller uttrycka i förordningar eller i prejudikat.

Om väntetiderna ska minskas borde det ske genom att en tidsgräns införs för beslut i asylärenden. När de längsta fallen avförs snabbt med uppehållstillstånd så påverkas hela kön och väntetiderna kan fortsatt hållas på en lägre nivå.

Om den destruktiva fokuseringen på humanitära skäl ska minskas så borde det vara genom att alla omständigheter ska kunna vägas in vid en ny prövning, inte bara humanitära skäl. Positiv anknytning genom vistelsetid, skolgång och anpassning till Sverige borde endast kunna vägas in som skäl för uppehållstillstånd - aldrig som argument för avslag.

Om de nya ansökningarna ska minska borde det vara genom bättre kvalitet i grundärendena. För det krävs en muntlig procedur, professionell tolkning, att alla barn blir hörda av barnkompetent personal och att även kultur- och genusrelaterad förföljelse ringas in. Men det krävs också att ribban för vad som räknas som flyktskäl sänks till en nivå så att inte livrädda och traumatiserade människor får avslag. Annars kommer människor att fortsätta att gå under jorden.

En sammanfattning. Det behövs inga nya utredningar i långbänk eller ändrade EU-regler för att sluta driva asylärenden så långt att till och med barn försöker ta livet av sig innan någon lyssnar till dem.

En helt vanlig domstolsprocess. Rättvisa inför lagen, muntlighet, sökande efter sanningen... Hellre fria än fälla... Respekt för den svaga parten. Och att avsluta med en rimlighetsbedömning: Är det rimligt att begära att den här personen återvänder till hemlandet? Jag tycker inte att det borde vara så svårt att införa så enkla och självklara principer.

Men jag tycker också att politikerna kommer för lätt undan. En hel del av det jag kritiserar finns det faktiskt politiska beslut om. Jan O Karlsson berättade ofta om breven han fick från alla som vill bli av med asylsökande från Ryssland som kommer hit för att begå brott.

Det spelar roll vad politikerna får för brev. Jag tror att de tror att ni tror att för mycket flyktingar är farligt. Därför ligger ansvaret också hos er allihop. Till syvende och sist kanske det är viktigast vad ni gör.

Skriv den där insändaren ni tänkt på, skicka det där brevet.

Och tack för att ni lyssnat.