Denna sida innehåller en arkiverad artikel av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.
Lina, fem år, levde ett vanligt liv med sina föräldrar och lillebror. Men det blev krig. En kväll kom milisen och gav dem natten på sig att ge sig av. De bodde ett par år i skolsalar, och sedan fick de tillfälligt uppehållstillstånd i ett annat land, genom ett hjälpprogram för sjuka barn. Lina har epilepsi.
Efter kriget försökte familjen återvända hem. Svårast var det för Linas mamma, som hade blivit våldtagen och helst inte ville trampa samma jord som de där männen.
Det gick ändå bra till en början. Men sedan blev de trakasserade igen. Mamman hade inte hållit tyst om övergreppen. Grannarna ansåg att hon var en skam och hon blev utsatt för hot och attentat. Pappan stöttade. Men han - som flytt - räknades som desertör och var lika illa sedd han.
När också Lina, som då var tonåring, blev utsatt, gav de upp. Det var omöjligt att få visum för att resa någonstans. Men familjen "drabbades av människosmugglare". De åkte lastbil till Belgien. Där sökte de asyl men fick snabbt avslag - inga skäl - och så drabbades de igen och nu släpptes de av i Sverige.
Eftersom familjen varit i ett annat EU-land fick de avslag även här.
Lina höll på att förlora förståndet. Hon hörde röster som talade om för henne hur värdelös hon var och att hon borde ta livet av sig - och så försökte hon göra det gång på gång. Vad som gjort henne till ett självhatande offer utreddes aldrig, för skyddsskälen var ju inte Sveriges sak. Efter två år fick familjen ändå uppehållstillstånd av "humanitära skäl".
Jag frågade Lina vad hon tyckte om folk som smugglar människor i lastbilar. Hon förstod inte frågan. Visst var det otäckt att åka lastbil, men det hade inte fallit henne in att hata just de där som hjälpte familjen att fly.
Vi i Sverige vill gärna tro att det finns vissa storskurkar som vi kan avslöja. Om sedan bara våra ordentliga myndigheter får reda ut alltsammans så kommer allt att bli bra.
Vi har svårt att ta till oss att det var Linas grannar som drev iväg henne. Ännu svårare är det att se att vanliga vänliga svenska tjänstemän är med och tar beslut som får barn att sluta äta och sluta prata.
Jag känner inte till något asylsökande barn som kidnappats i Sverige för att utnyttjas sexuellt. För mig är detta ännu bara ett rykte - förfärligt nog, om det så bara inträffat en gång i verkligheten.
Däremot känner jag till ett antal högst verkliga asylsökande barn som lever gömda och isolerade på flykt från övergrepp. Det händer att barn utan uppehållstillstånd inte får vård efter traumatiska upplevelser. Det händer att sådana barn grips och återsänds till den plats de flydde från. Och det händer att barn hellre försöker ta livet av sig.
Önskar jag inte att varje försvunnet barn ska hittas och tas om hand? Jo visst, men inte förrän jag känner mig säker på att myndigheten ska se barnet, respektera barnet, lyssna till dem barnet fått förtroende för och öppnat sig för - och fatta beslut som är till barnets bästa.
Krönikan har varit publicerad i tidningen Barn från Rädda Barnen, i mars 2003.
Fortsätt gärna med att läsa föredraget "BARN I ASYLPROCEDUREN"!
