menybox

Asylnytt startsida Praxisnotiser Kalender Redaktörens texter

Texter och tal om flyktingar

Denna sida innehåller en text av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.

Gå tillbaka


 

Från humanitära skäl till arbetslinje

Men vart tog asylrätten vägen?

Det här föredraget ska bli en utflykt, en liten rundvandring i flyktingdjungeln. Vi börjar i ett litet intervjurum på Migrationsverkets asylprövningsenhet. Där sitter en sjuttonåring och försöker förklara varför han inte kan åka hem.

- Såna som jag kan inte få jobb där! Och jag kan inte bo där själv. Jag är bara ett barn!

Handläggaren verkar redan trött på hela saken. Hon bläddrar i killens papper och påpekar att han snart fyller 18. Killens advokat rör inte en min. Före mötet har han försökt inpränta: Säg inget om att du blir arbetslös, säg inget om din pappa, det hör inte hit. Här ska du bara berätta hur de slog dig i fängelset och vad de kommer att göra med dig om du blir gripen igen, inget annat.

- Ja, ja. säger killen.

Men det är inte så lätt. Allt hänger ju ihop. Att såna som han inte är värda något. Hur hunsad pappa var, hur hopplöst det var att inte få gå i skolan, hur pappa köpslog om honom, hur arg han var när han skrev de där orden om presidenten på väggen, hur livrädd han var när de grep honom, hur djävulskt ont det gjorde när han kom till sans i cellen med händerna sönderslagna. Hur han höll sig undan som en hund när han blivit utsläppt - och varför han gav sig av.

Det är klart Killen vill studera och arbeta! Det är för att få vara normal som han har flytt!

Men om man ska vara flykting i Sverige får man bara vara flykting.

Tills handläggaren har fattat sitt beslut och strukit ett streck över honom. Ekonomiska skäl, inte flykting. Då kommer Killen snart istället att vara ett "försvunnet barn".

Fast försvunnen är ju det minsta han är. Han finns, han är fortfarande på flykt, han är fortfarande arbetssökande. OCH han är fortfarande ett ensamt barn som skickats hit av mamma för att studera. OCH nu är han också papperslös, arbetskraft till extrapris. Killen är allt på en gång, till och med en lycksökare. Flyktingar kan, precis som trygga västerlänningar, vilja söka sin lycka.

Jag gillar lycksökare. Jag möter så många som inte orkar se lyckan utan bara flyr olyckan, men ibland finns båda perspektiven med - bra! Ännu bättre är det förstås när människor kan vara lycksökare utan att samtidigt behöva vara på flykt. Jag älskar det Europa som har fått migrationen att öka och bli så vanlig så den inte märks.

Jag menar, vilka tänker ni på om jag frågar vilken är Sveriges största invandrargrupp? Finnar. Finnar är Sveriges i särklass största invandrargrupp. Från Finland har ju invandringen fri länge, men det var ändå så att när jag var ung då var det finnar som var de farliga utlänningarna. Idag, finnar, vem bryr sig?

EU har gjort invandringen fri inom stora delar av Europa och EU-medborgarna flyttar som galna. Den fria rörligheten är det invånarna tycker är bäst med EU. Många miljoner flyttar, och turismen räknas i miljarder. En kul grej är att uppskattningen av antalet papperslösa i EU-länderna har minskat till mindre än hälften mot de siffror man brukade använda för en åtta-tio år sen. Den främsta anledningen till det är utvidningen. Några miljoner papperslösa från östeuropa övergick helt enkelt till att bli legala invandrare - vilket visar att illegal är en definitionsfråga, ingen egenskap.

Samtidigt har den fria rörligheten drabbat invandrare utifrån. Schengen som skulle öppna EU:s inre gränser innehåller som kompensation ett myller av regler om kontroll av de yttre gränserna. Spontan invandring från länder utanför EU har gjorts olaglig och därmed görs också flyktingar till papperslösa och bekämpas som kriminella.

Det är ingen självklarhet. EU-kommissionen har egentligen länge ansett att vi behöver invandring utifrån också. De befarar att det kommer att bli Grekland av alltihop om vi bara inväntar jättepuckeln av älddre invånare som ligger framför oss.

Men i varje land upplever människor att de ekonomiska problemen tas ut på de arbetande. Om det då samtidigt finns ett tryck uppifrån för att öka rörligheten, så är det inte så konstigt att många ser invandringen som hotet.

Politiker utnyttjar folks oro och blandar ihop den med rädslan för muslimer och terrorister till en världsbild där invandringen ligger bakom allt ont. Det drar röster. Så när EU-kommissionen för några år sen ändå bestämde sig för att börja öppet förespråka en gemensam politik för invandring, då sålde de in det tillsammans med att det också skulle bli hårdare tag mot olaglig invandring.

Man ska alltså inte tro att EU-topparna som vill ha hårdare tag mot oönskade invandrare inte förstår att EU tjänar på invandring. Tvärtom, det är ett paket. Invandringen till EU är redan stor och meningen är inte alls att stoppa invandring i allmänhet.

Det drabbar snett. Invandrare från fel länder med fel hudfärg och fel religion stoppas. Dessutom stoppas tragiskt nog de mest behövande, de som är på flykt. Och ironiskt nog, de som drivits iväg av terroristregimer, just de målas upp som terrorister som vi normala ska skyddas mot.

I Sverige är inte retoriken lika främlingsfientlig som i många andra EU-länder. Men även våra politiker kan anklaga papperslösa arbetare för att vara lycksökare.

De första lycksökarna jag lärde känna fanns i industrin när jag började jobba i början av sjuttiotalet. Redan då var fabriksgolvet en internationell plats. Mina arbetskamrater kom från Finland, Danmark, Grekland, Turkiet och det som då hette Jugoslavien.

Jugoslaverna hade blivit hitbjudna. De svenska industriföretagen hade haft värvningskontor i Jugoslavien och lovat guld och gröna skogar. Det var bara att följa med, man fick lägenhet direkt och kunde börja arbeta dan därpå. Jugoslaverna var med och byggde Sverige när SKF och LM Ericsson rullade för fullt. På somrarna åkte de hem till släkten och visade upp ungarna och nya bilen.

En generation senare var många jugoslaver utslitna efter 25 års tungt och enformigt arbete. Arbetskraftsinvandringen var stoppad och fabrikerna gick knackigt.

Då kom en ny stor invandringsvåg från Jugoslavien. Men i början av nittiotalet var det inte arbete människorna sökte, utan asyl. Det var inte vi som behövde dem, utan de som behövde oss. En del kom med buss och det sas att de blivit lovade jobb och bostäder. Det var väl inte så konstigt om de trott på ryktena i så fall, för det var ju precis vad deras släktingar hade blivit lovade före dem - och den gången var det sant.

Nu var det inte rykten som hade drivit iväg dem utan diskriminering som urartat i våldsdåd med etniska förtecken, och ett land i sönderfall. Vi som träffade dem fick höra så otäcka berättelser om övergrepp att de fortfarande svider i själen. Det hjälpte inte, flyktingarna från nuvarande Serbien och Kosovo bemöttes med förakt. Sverige bussade tillbaka tiotusentals människor, det var många gånger större gruppdeportationer än de som pågår nu till Irak. Flyktingpolitiken svängde 180 grader fram och tillbaka under den här tiden, för åren därpå fick tiotusentals krigsflyktingar stanna genom olika gruppbeslut. Det mest kända gällde bosnier. Och så tog det tvärstopp igen. Visumkrav ströp flyktinginvandringen först från Balkan och sen från andra länder.

År 1994 var det riksdagsval. Nittiotalskrisen pågick och arbetslösheten var hög. Partiet "Ny Demokrati" la skulden på invandrarna. På verkstadsgolvet fanns missunnsamma arbetskamrater som inte trodde på krigsflyktingarna och hade för sig att jugoslaverna fick ta hit alla syskonbarn och kusiner de ville.

Leif "Blomman" Blomberg, min gamle fackordförande från Metallarbetarförbundet reste runt och pratade invandring på arbetsplatserna. Han kunde ha rett ut en del saker. Nog visste Blomman att de många jugoslaverna på verkstadsgolven inte skapat krisen. Nog visste han att de flyktingar som kommit hit senare faktiskt var flyktingar. Nog visste han att folk inte längre fick invandra för att jobba, och att regeringen hade strypt flyktingströmmen. Nog visste han att anhöriginvandringen var ytterst begränsad utöver kärnfamiljen.

Men han redde inte ut missförstånden. Istället lovade han att om socialdemokraterna kom till makten så skulle de minska anhöriginvandringen.

Vilket de också gjorde så småningom. De tog bort en regel som kallades för sista länken. Om vi skulle lyckas få den tillbaka idag kanske den skulle heta "Lex Ganna".

Det var inte bara anhöriginvandringen som kom att stramas åt under de kommande tio åren. Det var redan svårt att få asyl, alltså att få sina flyktingskäl erkända. Den här stora mängden bosnier och andra krigsflyktingar som fick uppehållstillstånd 1993-94, i deras beslut stod det att de hade humanitära skäl. I Statistiska Centralbyråns statistik fanns det en liten asterisk bredvid rubriken humanitära skäl i diagrammet. I fotnoten stod det "humanitära skäl, t.ex. sjukdom". Som om den galloperande nationalismen och den etniska rensningen i Bosnien var nån slags epidemi.

Efter den där valkampanjen då Ny Demokrati skulle konkurreras ur riksdagen så sjönk andelen asylsökande som fick uppehållstillstånd. På tio år gick det från att mer än hälften fick stanna ner till omkring en tiondel år 2004. Jag hinner inte gå in på hur det här gick till men till rätt stor del handlade det om att människor mer och mer - oavsett vad dom hade varit med om - hänvisades till att söka skydd i sitt hemland eller nåt annat land dom passerat.

Du kan gömma dig på nån annan ort i Irak, du kan gå till polisen i Azerbajdzjan, det finns domstolar i Bangladesh, Grekland är lika bra mottagare som Sverige. Alltså behöver inte Sverige skydda dig.

Det här gällde även den som behövde vård. Visst, det här barnet behöver sondmatas. Men sondmatning kan göras i Uzbekistan. Det finns handikappvård i Kosovo. HIV kan behandlas i Uganda. Och så vidare.

Det här är EU-policy. Där Italien förhandlar med Libyen om bistånd och gränskontroller, där förhandlar Sverige med Irak om ambassader och återtagandeavtal. Flyktländerna skriver på papperen och sedan är de plötsligt säkra att återvända till.

De som drabbades hårdast, det var de som var på flykt och redan varit med om allt för mycket och som nu vårdades här för sina nattliga fasor eller våldsamma utbrott. De hänvisades till att söka både skydd och vård i hemlandet.

Alla kunde inte. Istället levde de gömda i Sverige, allt fler. Apatiska barn, självmordsbenägna vuxna och bland dem alla vanliga sjukdomar som inte blir bättre av att människan misstros och förnekas.

2004 gick personal och stödpersoner på knä, på frivilligmottagningarna, på BUP, hos diakonerna... Ur den ångesten och frustrationen föddes påskuppropet och kampanjen för amnesti 2005.

Vi fick ingen amnesti, men vi fick en tillfällig övergångslag. Ett gruppbeslut som så många gånger tidigare, där de som tidigare fått nej fick stanna på nåder. Den här gången hette det inte humanitära skäl utan verkställighetshinder.

Det var såklart en enorm lättnad när en stor del av de papperslösa fick permanent uppehållstillstånd på några månader, en del av dem såna som levt gömda i Sverige i åratal, och som äntligen kunde börja rehabiliteras på allvar.

Och så fick vi då en ny permanent utlänningslag. Jag ska inte gå in i detalj på den nu, men om nån vill lära sig mer om asylskäl och vad det är som krävs för att erkännas som skyddsbehövande, så använd gärna FARR:s Goda Råd. Nu ska jag bara kommentera just det här med humanitära skäl. eller "synnerligen ömmande omständigheter" som det heter numera.

Den 2 maj förra året rapporterade radion hela dan om småpojkarna Tigran och Armen som skulle utvisas till Uzbekistan tillsammans med sin sjuka mamma - fast hon i Sverige inte ens tilläts vara ensam med barnen eftersom hon kan skada dem. Pappa Giorgi som brukar ta hand om barnen skulle till Azerbajdzjan.

- Det är omänskligt och okunnigt, sa barnpsykologen. - Det vore förödande för familjen om de splittras eftersom barnens hälsa och utveckling är beroende av att de har tillgång till båda sina föräldrar, sa socialsekreteraren. - Det är dokumenterat att modern inte kan ta hand om barnet. Det här är fullständigt obegripligt. Det är faktiskt det, sa psykiatern.

Ja, och så nästa radioinslag då i samma sändning. Där presenterades regeringens kartläggning av hur begreppet synnerligen ömmande omständigheter i Utlänningslagen tillämpas. Utredaren hade sett att praxis skiftar. Ibland tar beslutsfattarna lite för mycket hänsyn till vistelsetiden. Men annars fungerar allt som det ska.

Hon kunde ha frågat Giorgi. Då hade hon fått ett annat svar.

Hon kunde ha frågat de där småbarnen som skulle ha skickats ensamma till sitt hemland, om det inte hade blivit folkstorm. Eller de ensamkommande barn som faktiskt skickats ensamma både hit och dit, utan folkstormar.

Hon kunde ha frågat Maria. Maria kom hit som nioåring från ett land där hon var av fel sort på fel plats, redan då traumatiserad av den ändlösa raden av trakasserier hon upplevt och övergreppen mot hennes storasyster. Intensivt socialt stöd höll henne på fötter. Åtta år senare fick hon uppehållstillstånd i Sverige. Då hade hon hunnit bli deporterad, sett mamma misshandlas och förnedras igen gång på gång, nekats gå i skola och levt gömd undan grannarna i hemlandet, kommit tillbaka till Sverige, genomlidit nya år av fientlighet, otrygghet och uppbrott och till slut placerats i familjehem då mamma och storasyster försvunnit. Ytligt sett var hon en vanlig gymnasist bara med ovanligt mycket frånvaro och liten som en fågel. Lagom till artonårsdagen kom uppehållstillståndet. Men mamma och storasyster fick avslag förstås, flickan behövde ju inte dem längre, tyckte Migrationsverket.

Mamma är en trasig spillra av sin forna kraftfulla person.

Nej, utredaren frågade inte henne. Det var kanske lika bra, för utredningens frågeställning var inte hur trasiga människor bemöts i Sverige, utan ifall det fortfarande är för många som får uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter. Svaret blev nej - det är lagom nu.

Kartläggningen omfattade ett urval av beslut om synnerligen ömmande omständigheter och verkställighetshinder. Av besluten framgick vilka paragrafer beslutsfattarna stödjer sig på och deras motiveringar. I princip frågade utredaren alltså beslutsfattarna själva.

Nu ska jag tala om vad jag skulle ha svarat om hon frågat mig.

När den förra Utlänningslagen gällde så fick de allra flesta asylsökande avslag, åtminstone till att börja med. Att de som ändå fick stanna oftast fick det av "humanitära skäl" berodde på tre saker:

För det första. Våldsamma konflikter, etnisk rensning, social utstötning och annat som tvingade människor på flykt, utan att passa in i Sveriges snäva tolkning av flyktingbegreppet, det definierades som - humanitära skäl.

För det andra. Människor som inte blev insläppta i sina hemländer eller inte kunde "verkställas" på grund av oroligheter, de fick till slut stanna på grund av lång vistelsetid i Sverige - humanitära skäl.

För det tredje. Människor som upplevt förföljelser fick avslag, men vågade inte åka hem. Till slut var de så nedbrutna av sina gamla trauman plus otryggheten och utanförskapet som gömda att de blev psykiskt sjuka och fick stanna av - humanitära skäl.

I grund och botten var problemet alltså inte att för många fick stanna av humanitära skäl, utan att människors skyddsbehov inte erkändes.

Nu har lagen ändrats. De flesta som söker asyl får fortfarande avslag. Men punkt 1 är åtgärdad. De som idag får stanna till exempel för att de kommer från krigsområden i Somalia och Afghanistan räknas som "skyddsbehövande".

Men problemet att människors skyddsbehov inte erkänns, det finns kvar. Även om en del grupper vars skäl tidigare skulle ha klassats som humanitära nu anses ha skyddsbehov, så är det fortfarande lika svårt för de där som har individuella skyddsbehov. Bevisbördan är för stor för etniska minoriteter, kvinnor utsatta för hedersrelaterat våld, dissidenter från auktoritära stater, konvertiter...

Det andra skälet till att så många fick stanna av humanitära skäl var praktiska verkställighetshinder. Det där tycktes till en början bli kvar med den nya lagen och faktiskt tillämpas mer konsekvent. Väldigt många irakier fick till exempel stanna för att FN:s flyktingorgan UNHCR sagt att de inte fick återsändas ofrivilligt. Då räknade Migrationsverket med att deras vistelsetid i Sverige skulle bli så lång att de beviljade uppehållstillstånd av "synnerligen ömmande omständigheter".

Sedan ingrep Migrationsöverdomstolen och beslutade dels att Migrationsverket inte behöver bry sig om vad FN sagt, dels att vistelsetid i sig inte är ett skäl för uppehållstillstånd. Irakier började få avslag och deporteras. Andra som inte kunde verkställas blev kvar i limbo.

Idag finns återigen tusentals människor från olika länder med utvisningsbeslut som inte går att verkställa men som ändå inte får uppehållstillstånd.

Det tredje skälet till att så många fick stanna av humanitära skäl, det som handlar om de misstrodda, gömda och nedbrutna, det har "åtgärdats" helt cyniskt genom att det blivit svårare för dem att söka på nytt. Synnerligen ömmande omständigheter förekommer fortfarande efter avslag - men oftast får man vänta fyra år tills beslutet preskriberas.

Utredaren skrev att bestämmelsen om ömmande omständigheter nu har fått den undantagskaraktär som var lagstiftarens avsikt. Men hon gjorde alltså ingen skillnad mellan avsikten att rensa ut de "humanitära skäl" som egentligen borde definieras som skyddsbehov, avsikten att undvika att människor blir hängande kvar i Sverige med utvisningsbeslut som inte går att verkställa och avsikten att mildra praxis för egentliga humanitära skäl.

När riksdagen antog den nuvarande Utlänningslagen var det faktiskt med den här deklarationen från Socialförsäkringsutskottet angående humanitära skäl:

"Utskottet vill framhålla att någon skärpning i förhållande till nuvarande tillämpning inte är avsedd. Beträffande prövningen av ärenden som rör barn är syftet med förslaget tvärtom, vilket regeringen särskilt anger, att mildra nuvarande praxis (...)"

Men den formuleringen har inte lyckats övertyga juristerna om att "synnerligen ömmande omständigheter" inte skulle vara snävare än den gamla lagens "humanitära skäl".

Den snäva definitionen drabbar också dem som faktiskt har rent humanitära skäl, som fysiska sjukdomar och handikapp eller att familjen kommer att splittras. De fick inte uppehållstillstånd i någon större utsträckning med den gamla lagen och inte heller med den nuvarande.

Vi ska kanske vara tacksamma att sjukdom som räddningsplanka för gömda familjer knappast finns längre. Asylproceduren under den gamla lagen var en häxprocess med "tjänligt självmordsförsök" som det ytterst avgörande.

När barnfamiljer idag äntligen får stanna efter att utvisningsbeslutet preskriberats så är det den positiva anknytningen till Sverige som vägs in, snarare än den negativa effekt som den långa tiden i otrygghet haft på hälsan. Det är en god sak att ett barn som får gå i skolan och leva så normalt som möjligt kanske kan få stanna till slut, det känns så klart bättre än att ett barn måste må dåligt för att få stanna.

Problemet är bara att människor mår fortfarande dåligt trots att detta inte längre är till någon "hjälp" för att få uppehållstillstånd. Om det nu överraskar någon.

De misstrodda människorna finns kvar, som papperslösa. De traumatiserade dyker upp igen i barnpsykiatrin och på frivilligklinikerna med sin ångest, depressioner och självskadebeteende.

Jag tror absolut att lagstiftaren - riksdagsmännen - avsåg att skyddsbehov skulle kallas skyddsbehov. Jag tror absolut att de ville ha bort den destruktiva fokuseringen på humanitära skäl.

Men det var väl också meningen att verkställighetshinder skulle uppmärksammas och människors individuella skyddsskäl respekteras, så att inte tusentals människor skulle hänga i luften utan papper på nytt efter några år med den nya lagen?

Inte var det riksdagsmännens avsikt att det skulle bli ännu svårare att få gehör för sådana skäl som faktiskt är humanitära?

Det här med de humanitära skälen och hur de använts och försvunnit är specifikt för Sverige. I många andra EU-länder har motsvarande utveckling snarast handlat om att folk kunnat stanna kvar utan uppehållstillstånd och utan rättigheter. Så småningom har många ändå kunnat dra nytta av legaliseringskampanjer.

I den gemensamma EU-politiken ingår numera att länderna faktiskt måste verkställa utvisningar. Under 2000-talet fick vi se allt mer av förvarstagande och deportationer även i länder som tidigare inte brytt sig om att deportera.

Det är något konstigt med det här. Alla dessa gränskontroller, alla avslag, alla restriktioner, alla deportationer. Men titta er omkring. Arbetarna från andra länder finns fortfarande här, precis som på 70-talet. Skillnaden är att nu är en del av dem här på illegala sätt, de gömmer sig undan utvisningsbeslut och somliga har aldrig ansökt om något uppehållstillstånd. En del är gömda men de flesta jobbar, fast det finns så många regler och åtgärder för att deportera dem.

Finnarna, turkarna och jugoslaverna som kom för fyrtio år sen, de sitter idag med utslitna ryggar men de kom lagligt, de får pension. De som kom med smugglare på 2000-talet, de jobbar lika mycket men får ingenting.

År 2011 återvände ungefär 10.000 asylsökande till hemlandet utan att polisen behövde ingripa. Ungefär lika många ärenden lämnades över till polis. Men det var bara 2.500 personer som faktiskt verkställdes av polis under året.

De andra träffar vi på våra rådgivningar, arbetare med utvisningsbeslut men som ingen faktiskt har försökt att deportera på flera år. De är rädda, hotet finns där alltid. Men polisen tar några i taget.

Det ser faktiskt ut som att målet inte är att deportera alla, utan snarare att göra alla deporteringsbara. Våldet och uppståndelsen kring deportationerna fungerar som ett hot mot dem som inte grips. Alltså: Du som inga papper har: Ligg lågt, säg inget, tro inget, kräv inget, bråka inte. Glöm aldrig att du är här på nåder och vi kan när som helst ta dig.

Missförstå mig rätt nu. Jag tror inte att varje enskild riksdagsman, nämndeman eller utredare på Migrationsverket sitter och tänker att nu ska vi ge avslag åt lite afghaner och irakier så de blir papperslösa så vi får billig arbetskraft i Sverige. Jag tror inte det.

Men resultatet blir så. Fredrik Reinfeldt har deklarerat att papperslösa inte borde ha sjukvård för att de inte har rätt att vara här. Jamen vad bra, det blir ju jättebilligt. Han sa att det är för att vi inte ska få ett skuggsamhälle, men det är det vi får.

Murarna runt Europa håller inte alla oönskade invandrare borta. Men de gör oönskade invandrare till illegala, som när de väl är här kommer att möta de osynliga murarna inne i våra samhällen. När de behöver vård, när deras barn behöver gå i skolan, när de behöver hjälp av polisen, när de ska få ut sin lön.

Det är en myt att papperslösa är snyltare. Papperslösa jobbar de längsta dagarna, till de lägsta lönerna. De städar på sjukhusen där de själva inte får vård. Det är Fredrik Reinfeldt och jag som snyltar på Killen som blivit papperslös, inte tvärtom.

Jag tänker på Muhammed. Muhammed dyker upp på rådgivningen där jag sitter och träffar papperslösa av alla sorter. Han är märkt av rädsla och umbäranden. Han pratar osammanhängande och plockar med sina tummade papper. "Jag kan inte återvända, jag kan inte, de har dödat min pappa och när de inte fick tag på mig tog de min bror också..."

Vi sorterar hans papper men det ser inte ljust ut. Allt är redan prövat i alla instanser som finns. Muhammed får inte asyl. "Det går inte, jag dör hellre här", säger han. Han ser gammal ut och händerna skakar lite, men han är bara 35. Hustrun stod inte ut med hans oro och fixering vid uppehållstillståndet. Nu är det bara han.

Han och jobbet. Muhammed arbetar . Han har betalt som en fjortonåring på sommarjobb, men arbetet håller honom på fötter. Arbetet utgör också den sköra livlina vi nu försiktigt börjar rycka i. Kanske ett vitt jobb kan ge honom uppehållstillstånd, fast mark under fötterna.

Nu är det ju så att asyl måste man vara i Sverige för att söka. Men ska man söka uppehållstillstånd av något annat skäl, då ska man vara utanför Sverige. Så är lagen.

Vi letar efter en väg att ta sig till ett annat land och söka uppehållstillstånd därifrån på grund av anställningen i Sverige. Det är ett livsfarligt spel, med livrädda människor, men ibland lyckas det. Reglerna för arbetskraftsinvandring är till skillnad från asylreglerna ganska tydliga.

Du måste ha giltigt pass. Arbetsgivaren ska annonsera ut jobbet, han ska erbjuda dig jobbet för en bestämd tid, det ska vara en viss lön, försäkringar ska finnas och det ska finns pengar för anställningens första tre månader, facket ska godkänna villkoren.

Villkoren kan vara knepiga för seriösa småföretag, just de ställen där en människa på flykt har kunnat få jobb hos någon som känner honom och förstår hans belägenhet. Meningen är förstås att stoppa samvetslösa företagare som inte betalar den lön de lovat. Men de hejdas inte så lätt tyvärr. Pengar har de ju, det är samvete som saknas.

Det stora problemet är att man måste söka från ett land där man har rätt att bo. Fram till för några veckor sen var det möjligt att glida över till Norge och söka. Det är inte bara vi rådgivare som har upplyst om den här möjligheten, det gjorde också många tjänstemän på Migrationsverket.

Sedan februari så intygar inte ambassaderna i Sveriges grannländer att någon är utomlands om de inte kan visa att de är där lagligt, genom uppehållstillstånd eller Schengenvisum. Så nu är räddningsplankan från ambassaden i Oslo också borta.

Det finns papperslösa som kommit hit med visum en gång i tiden och som kan göra resan till hemlandet. Men alla vågar inte. Visserligen har Migrationsverket och en domstol bestämt att deras fruktan inte är välgrundad. Men förföljarna i hemlandet kanske inte låter sig hejdas av vad svenska myndigheter har bestämt. Och fruktan lever sitt eget liv.

Jag kan inte på några villkor övertala Muhammed att våga risken att återvända till hemlandet, inte ens när jag förklarar att han kan söka på internet och så bara vara i hemlandet precis så lång tid som det behövs för att vänta på beslutet och ta sig till svenska ambassaden.

Det är så. Jag kan sitta med nån som är lagligt gift med en svensk medborgare, har giltigt pass, barn i Sverige, helt grönt fall, ingen som helst risk för att få nej på ansökan om anknytning på grund av äktenskap. Men man vågar inte resan till hemlandet. Hellre ett fortsatt liv som fredlös på obestämd tid. För mig är det ett tecken på att det är nåt allvarligt fel med utvisningsbeslutet.

Jag känner igen det här. När man träffar misshandlade människor som försöker hålla ihop sig och förtvivlat försöker göra en ny ansökan på grund av hur dåligt deras traumatiserade barn mår, då vet man ju också att det måste ha varit nåt allvarligt fel med utvisningsbeslutet.

Både Migrationsverket och arbetskraftssystemets kritiker säger att folk kommer hit som asylsökande fast de egentligen söker arbete. Att döma av statistiken är problemet inte särskilt stort. Den största gruppen som fått uppehållstillstånd genom arbetskraftsinvandring är dataspecialister från Indien. Sådana behöver inte söka asyl för att få sina jobb.

Men visst, städarna finns också. Var och varannan vecka träffar jag sådana som Muhammed, de som när de nekats skydd har hängt kvar i Sverige och försökt få erbjudande om vitt jobb.

Det finns de som gör allt för att få ett vitt jobb redan som asylsökande. Det rådet ger vi också, när vi träffar personer som fortfarande är asylsökande eller som kommer att få sitt avslag preskriberat och tänker söka asyl på nytt. Jobba vitt om du har minsta möjlighet, säger vi. Då har du en chans att byta spår ifall du får avslag. Det kan man göra om man redan har ett fast jobb sedan ett halvår och slänger in ansökan direkt när man fått avslag i asylärendet.

Vi tipsar om det för vi vet att det bara är en tredjedel av de asylsökande som får uppehållstillstånd. Det innebär att vi uppmanar dem att utnyttja systemet, precis som Migrationsverket misstänker att vi gör.

Men det är inte så att de söker skydd för att få jobb. Det är tvärtom. De söker jobb för att få skydd. Muhammed blir skamlöst utnyttjad på arbetsmarknaden. Just eftersom han behöver skydd går han med på vad som helst. Kort och cyniskt sagt: När de flesta asylsökande får avslag så blir resultatet billig arbetskraft.

Även anställningar som gjorts i all vänlighet kan vara helt rättsosäkra. En dag kom Laila till rådgivningen. Laila hade lagligt jobb på papperet. Men i själva verket jobbade hon svart, hon hade inte lyckats få nåt annat. Men hon hade en kompis med egen firma som tvättade hennes pengar. Laila gav lönen till kompisen, som anställde henne på papperet, betalade skatt och gav resten av pengarna tillbaka. I all vänlighet - men det betydde ju också att Laila var fullständigt rättslös om något skulle inträffa.

Andra utnyttjas av folk utan minsta vänlighet.

Därför varnar jag Muhammed för oseriösa arbetsgivare och tipsar honom om att gå till Fackligt Centrum för där känner de till de värsta skojarna.

Att jag föreslår att Muhammed att han ska söka arbetstillstånd skäms jag inte ett ögonblick för. Varför skulle just flyktingar inte vilja arbeta?

De som kan få arbetstillstånd utan illegal vistelse och utan illegala resor är lite mindre utsatta och därför blir jag tacksam om möjligheten att byta spår lagligt utökas.

För några år sen blev jag tacksam varje gång någon fick stanna av humanitära skäl fast jag visste att han eller hon rätteligen borde ha fått asyl. På samma sätt blir jag glad och tacksam varje gång någon idag får ett arbetstillstånd fast det känns bittert om jag vet att han eller hon rätteligen borde ha fått asyl.

Jag hör ibland resonemanget att det är farligt att låta människor byta spår, därför att asylsökande och arbetskraftsinvandring inte får blandas samman. Så är det ju. Om man bland de asylsökande väljer ut de mest lönsamma och ger dem asyl så är det förfärligt.

Men det här resonemanget får inte tillämpas upp-och-ner. Det får ju inte vara så att man inte får ta hänsyn till människors humanitära skäl för att de är asylsökande. Det får inte vara så att man inte får lov att få arbetstillstånd bara för att man varit asylsökande.

Eller ännu värre. Om det faktum att man är sjuk blir till ett skäl mot att man skulle kunna ha asylskäl. Eller det faktum att man hölls utanför arbetsmarknaden i hemlandet och gärna vill jobba i Sverige blir till ett skäl mot att man skulle kunna ha asylskäl. Då blir de mest utstötta dubbelt bestraffade.

Vad håller du på med, kan mina fackligt aktiva kamrater fråga. Stöder du svartarbete? Vet du inte vilka förhållanden människor jobbar under? Jo, precis och därför sysslar jag inte med att få folk att gå under jorden, tvärtom. Jag sysslar med att försöka legalisera folk så att de ska kunna ställa krav och inte behöva leva på det här sättet. Det är inte jag som skapar papperslösa, det gör man genom att hindra legalisering.

Bättre kontroll av de utlovade villkoren är jättebra. Men det skulle vara ännu bättre om Muhammed får söka vitt jobb. Att han inte får det håller honom på mattan och gör att han inte klagar när han blir utnyttjad. Ännu bättre hade det varit om han hade fått asyl när han behövde det. Men det är inte hans fel.

Ansvaret ligger högre upp. Regeringen har nu signalerat i ett antal år att det är arbetskraftsinvandring som är grejen. Istället för att vara först och bäst på flyktingmottagande och mänskliga rättigheter så satsar regeringen på att vara först och bäst på EU-kommissionens deal: öka arbetskraftsinvandringen och stäng ute de oönskade.

Jag gillar de positiva tongångarna kring arbetskraftsinvandring och cirkulär migration. Det känns bra att debatten för omväxlings skull utgår från migrationens positiva effekter och möjligheterna att underlätta människans naturliga rörlighet. Det är en trevlig omväxling mot uppblåsta hotbilder av invällande flyktingskaror och gränsöverskridande brottslighet.

Det är ett problem att vi genom migrationen liksom flyttar in globala klasskillnader i våra länder. Men det är inte så att fattigdom skapas genom migration, den blir bara mer synlig för oss.

Löneskillnader och oskäliga villkor måste mötas den fackliga vägen med organisering och gemensamma krav, som man alltid har gjort. I varje fall tycker jag det är osmakligt att diskutera om folk kommer hit för att leva på våra sociala rättigheter, samtidigt som verkligheten är att folk kommer hit och jobbar och sliter för oss men till så dåliga villkor att de inte har möjlighet att träffa sina barn eller gå till tandläkaren eller nånting.

Bland mina gamla arbetskamrater kan jag ibland få höra att det bara är arbetsgivarna som tjänar på invandring. Vanliga löntagare förlorar. För att reda ut det här så måste man skilja mellan den vinst som vi alla i Västeuropa gör genom att få in unga människor som hjälper upp vår befolkningskurva och å andra sidan den vinst som ägare och arbetsgivare eventuellt kan göra genom att få in människor som är beredda att jobba för sämre villkor, att man liksom använder utländsk arbetskraft för att hålla lönerna nere.

Jag tror att arbetarklassen förlorar på diskriminering, man förlorar på splittring, man förlorar på att folks hålls papperslösa så att de inte kan kräva nånting, men man förlorar inte i sig på fler arbetsföra invånare. Det här är nånting som man ständigt får tugga i sig. Nä, det var faktiskt inte så att arbetarklassen förlorade på att kvinnorna kom in på arbetsplatserna, fast många män trodde det. Nä, det är inte de bemanningsanställdas fel att villkoren försämras. Nä, krisen är inte invandrarnas fel.

Det är inte ens så att det går en enda stor rågång på arbetsmarknaden mellan invandrare på ena sidan och svenskfödda på den andra. Det finns en jättestor gråzon av olika kategorier. Helt papperslösa. Invandrare som fått papper i nåt EU-land men inte kan få permanent uppehållstillstånd utan ett permanent jobb. EU-medborgare som formellt har rättigheter men tillhör marginaliserade minoriteter. Timanställda som har liknande problem fast de är födda här. Visstidsanställda, bemanningsanställda, utförsäkrade, kvinnor som inte får jobba heltid.

Den där fast heltidsanställda manliga industriarbetaren, han är fortfarande norm, men om man förutsätter från att de fackliga rättigheterna ska utgå från hans situation, då hamnar man fel. Man hamnar också fel om man tror att allt blir bra bara man slipper invandrarna.

Nu är arbetskraftsinvandring på tapeten. Migrationsministern åker till andra länder för att göra reklam för den svenska invandringsmodellen, och han åker också land och rike kring för att prata med företagare om deras behov. Jag har inga problem med att han bryr sig om att invandringssystemet fungerar.

Men jag har problem med att när det gäller asylsystemet så är regeringen fullständigt döv. UNHCR:s kritik mot hur utredningarna går till, att inte ens tortyrskador utreds och att intervjuerna präglas av godtycke, den kritiken leder inte till nånting. Sverige fälls gång på gång av FN:s kommitté mot tortyr, som varje gång slår fast att Migrationsverket och domstolarna tar för lite hänsyn till bevisen om förföljelse och tortyr. Och nu ska regeringen låta utreda hur besluten formuleras. Som om problemet var att de utvisade inte förstår Migrationsverkets beslut. Kom igen, vem är det som inte förstår vem?

Att armén av papperslösa växer för att asylrätten inte fungerar, det verkar inte bekymra regeringen. Men det är ju den saken i kombination med behovet på arbetsmarknaden som gör arbetstillstånden till hårdvaluta. Återigen görs flyktingen till fixare och fuskare, som med visumtvånget, som med den orimliga bevisbördan, som med de humanitära skälen och nu med arbetstillstånden.

Så länge flyktingen inte kan få asyl på grund av sitt skyddsbehov, så kommer han att tvingas jaga andra möjligheter.

Det känns lite tungt när man står så här och visar hur asylrätten kommit i kläm på det ena sättet efter det andra. Men det finns mer än en tendens i världen. Vi som bekämpar Fort Europa är också en del av en större utveckling mot rörlighet, ökat utbyte, global information. Och det finns en ökad medvetenhet om att mänskliga rättigheter är till för alla, antingen man är född i Tunisien, Afghanistan, Rumänien eller Sverige.

Folk vet det. Till och med barnen. Barnen jag träffar vet att de har rätt att gå i skolan.

När det gäller mänskliga rättigheter så händer saker i helt andra salar än här. Nästa talare kommer nog att berätta mer om det. Europarådet protesterar mot onödiga Dublinöverföringar. EU-parlamentet protesterar mot utvisningar av romer. FN-organ protesterar mot hur papperslösa behandlas. EU-domstolen har just sagt ifrån att länderna inte får tillämpa ett EU-direktiv så att asylsökandes grundläggande rättigheter kränks. FN:s kommitté mot tortyr och Europadomstolen stoppar ibland utvisningar.

Pa basplanet har vi alla de lokala kampanjerna för enskilda och demonstrationerna vid flygplatserna. Men kanske ännu mer det som händer under ytan. Lärarna som släpper in papperslösa barn. Socialsekreterarna som vägrar att sätta Utlänningslagen före rätten att skydda barn som far illa. Vårdpersonal som kräver att få behandla alla lika, oavsett om patienten är medborgare eller inte.

Hörni, om det är så att de viktigaste murarna inte är de som går runt länderna utan de osynliga murarna som icke-medborgarna studsar mot inne i landet, då kanske också den viktigaste kampen är den osynliga, den som inte sker med banderoller på stan utan på jobbet.

Vi kan fortsätta så. Gemensamma fackföreningar och samma villkor för alla på jobbet, så att inte papperslösa blir dom som bjuder under och förstör för andra arbetande. Sekretess så att den som betalat skatt eller fått vård eller gått i skolan inte ska bli utvisad av den anledningen.

Kampanjen för vård till papperslösa har präntat in att ingen som behöver vård borde behöva bevisa att hon är medborgare eller en riktig flykting eller nånting utöver att hon är sjuk. Det omvända gäller faktiskt också. Ingen som är på flykt borde behöva bevisa att hon är sjuk eller ömkansvärd, ingen som är på flykt ska behöva bevisa att hon är en lönsam arbetare. Man ska inte behöva bevisa något annat än att man behöver skydd.

Ändå kan flyktingen tvingas vädja om nåd - i form av verkställighetshinder, humanitära skäl, giftermål, arbete. Då hjälper vi i flyktingrörelsen till så klart, men vi vet också att vi får inte stopp på detta om flyktingen inte kan få rätt, om vi inte får asylrätten på plats.

Frivilligklinikerna som Rosengrenska arbetar med en annan fråga, men vi går hand i hand, därför att båda frågorna gäller mänskliga rättigheter för personer som utdefinierats. De som behandlar papperslösa patienter, de kommer att genomföra vård för alla i verkligheten så att politikerna till slut måste följa efter.

Det är sånt som river murar. Tack för att ni gör det. Och tack för att ni lyssnat.


Texten bygger på ett tal för FARR:s kursdag mars 2012 samt ett tal i april 2012 på ett heldagsseminarium arrangerat av Rosengrenska stiftelsen/Röda Korset.

Home    Innehåll flykting