Denna sida innehåller en arkiverad föreläsning av Sanna Vestin. För aktuell information från andra källor, se den grå rutan.
Någonting har hänt. Den invandrare i Sverige som försökt söka jobb med en slöja på sig, hon vet att någonting har hänt. Svartskallen i kiosken, som fått spott och spe, eller i värsta fall en brandtuss genom bakdörren, han vet att någonting har hänt.
Den där läkaren som greps i USA för att han råkade se arabisk ut vid en trafikkontroll och sen internerades fem månader för att han inte hade hunnit få svar på förlängningen av sitt visum - han vet att någonting har hänt.
Och den där grabben från Liberia som tog sig till Marocko och följde med en liten båt över vattnet för att försöka få jobb i Spanien, han vet också att någonting har hänt.
Eftersom bevakningen av de vanliga illegala farlederna ökats efter 11 september så for båten istället till Kanarieöarna, där pojken dumpades, liksom tusentals andra.
Han greps och hamnade tillsammans med flera hundra andra män i en en enda sal - en gammal flygplatsbyggnad. Det fanns tre toaletter, ständigt överfulla och tre duschar med kallt vatten. Stanken var förfärlig - det fanns ingen möjlighet att tvätta kläder eller göra ren madrasserna, och ingen fick gå ut.
Han förhördes om hur han rest, och han kunde få tala med en som kallades för advokat, men ingen som talade om vilka rättigheter han hade, eller var beredd att driva hans sak. Efter tio dagar tvingades han på en transport tillbaka till Marocko tillsammans med en stor grupp afrikaner.
Ingen hade frågat om någon av dem var förföljd och behövde söka asyl.
(Jag har hittat på just den här pojken, men beskrivningen kommer från en rapport från Human Rights Watch i maj 2002.)
Den spanska regeringen har satsat mycket på att visa handlingskraft mot illegal invandring efter 11 september. Däremot var deras beredskap på noll när det gällde att ge ens ett minimum av mänsklig behandling till den oväntade mängden afrikaner som anlände till semesterparadiset.
Är ni trötta på jävligheter? Det kommer mer. Amnesty International har publicerat en rapport från Japan.
Det är så här att Japan har ett system som tillåter gränspolisen att efter helt korta intervjuer, ibland utan tolk, besluta att handlingar är falska och asylansökningar ogrundade. De som drabbas pressas ofta med hot och slag och utmattande förhör att underteckna ett papper som gör att de inte kan överklaga. Sedan sätts de i flygplatsförvar utan kontakt med omvärlden tills hemresan kan ske.
Hygien, sjukvård och sånt lämnar allt övrigt att önska. Enligt Amnestys källor har den här behandlingen ökat kraftigt efter 11 september - och då för inresande från Afghanistan och Mellanöstern. Flera personer som senare visat sig ha flyktingskäl enligt Genèvekonventionen har drabbats.
Någonting har hänt, men jag tror inte att det avgörande ögonblicket var när flygplanen kraschade i tvillingtornen. Det var nog ett mer avgörande ögonblick när president Bush sa att de som inte är med oss är mot oss.
Från och med då handlade kampen inte om att ställa de skyldiga till ansvar utan om att avgöra kriget mellan oss i den kristna vita världen och fienden, De andra. Eller rättare sagt: Kampen mellan de som har makten och de som vågar utmana makten.
Eftersom kampen egentligen inte handlar om att försvara demokratin utan om att försvara makten mot De andra, så kan de demokratiska metoderna åsidosättas. De andra räknas inte.
Något har hänt med flyktingpolitiken, men det handlar mindre om nya åtgärder mot flyktingar och mer om att dessa åtgärder inte längre behöver döljas bakom vackert tal om hjälp i närområdet eller att illegal invandring måste stoppas för att hindra främlingsfientlighet.
Ironiskt nog hände detta år 2001, när flyktingströmmen till Europa var hälften så kraftig som toppåret 1992 (i Sverige mindre än en tredjedel) och i en tid när Europas ålderskurva var katastrofal.
Texten är ett utdrag ur föreläsningen "Flykting efter 11 september".
Vill du höra mer - tag kontakt!
